Att Elsa en pratkvarn är ingen hemlighet, hon har babblat på intensivt i hela sitt liv i princip. Skulle hon vara tyst en längre stund så kan en vara säker på att det är något som är fel. Det är så kul att snacka med henne om förskolan också, för än berättar hon allt som har hänt, vilket kanske inte lärarna alltid är medvetna om… Ville får ju lunch innan vi hämtar Elsa så han sover direkt när vi kommer hem med henne och Elsa och jag kan äta lunch i lugn och ro. Det känns ofta som att hon behöver det, få komma ner i varv och ventilera allt som hänt under förmiddagen ute i stora världen. Hon är så gullig också med sina kärleksförklaringar och små tankar som ploppar upp. Igårkväll när vi låg och mös inne i hennes säng sa hon till exempel: “Du är världens bästa mamma, mamma. Jag är så glad att pappa sökte ut (aussuchen alltså valde) dig till att bli vår mamma.”
Under tiden låg den andra snackemostern i sängen bredvid och pratade om sina hästar: “Donner, häst, stor häst, liten liten liten häst, Gubben, Donner, häst, Donner.” Och när jag bad honom vara tyst för att det var tid att sova så löste han det genom att viska samma ramsa istället. Han härmar allt vi säger och har gjort det ett bra tag . Han är dessutom mycket hjälpsammare än sin syster och förstår ganska avancerade uppmaningar ändå. Typ “spring och lägg pyjamasen i din säng och hämta Elsas vattenflaska som står på pappas nattygsbord”. Då sprätter han iväg på uppdrag. Och när vi skulle ut innan idag frågade jag vad vi behövde klä på oss för att kunna gå ut:
Ville (pekar på fötterna): Kor!
Jag: Och vad ska du ha på huvudet?
Ville (bankar på huvudet): Mössa!
Jag: Och runt halsen?
Ville (tar stryptag på sig själv): Hasdu!
Jag: Ja, bra. Då fryser vi inte.
Ville (klappar sig på magen): Titta mamma, titta. Jacke mamma, jacke!
Jag: Just det, jackan glömde jag, bra Ville!
Ville: Bra Ville!
Sen skulle han såklart ändå slåss en stund med mig när det väl var dags att ta på jackan, men det är en annan historia.