Nästan två veckor av härliga nätter fick vi. Nätter då Ville sov från 19.30 på kvällen till 5 på morgonen med bara ett par grymtningar och kanske en nödvändig handpåläggning under natten. Med beröm godkänd, med andra ord. Särskilt i jämförelse med alla skitnätter under i princip hela hans liv dessförinnan.
Men, nu är alltså smekmånaden över och äktenskapet ute på extremt tunn is. Han är en jävUL när det ska sovas. Han ömsom skriker och fäktas, ömsom ligger helt stilla och tittar en vaket i ögonen. Jag vet ärligt talat knappt vad som är värst. Ikväll hade vi vår värsta läggning någonsin. Den började med att Eric satt hos honom i 45 minuter, sjöng, höll handen och försökte invänta Jonna Blund, som aldrig kom. Till slut började ungen skrika och efter ungefär 5 minuters gallskrik gick Eric ut och jag fick ta över. Han brottades och svettades och skrek och slog och somnade och vaknade och grät och rullade och somnade och vrålade och somnade och boxades och somnade. 2100 kom jag äntligen ut från det förpestade sovrummet, efter att ha lagt det svettiga byltet i vår sängen och sövt honom med min överarm. Då var jag milt irriterad. MILT.
Jag hoppas, som många desperata föräldrar gjort före mig, att det ska bli bättre snart. Kanske är problemet att han inte kan förklara vad som är fel. (Även om det nog också ofta blir en ond cirkel av trött ettåring som tröttar ut sig själv mer och inte slappnar av nog för att somna.) En del förstår han ju när man säger till honom, men han kan fortfarande inte kommunicera tillräckligt för att kunna berätta för oss om det värker i magen eller tandköttet bultar. Han kan dock fråga efter sin självvalda insomningsgosetröst, Lilla Gubben. Och vatten, vilket han också utnyttjar till fullo.
Vi kämpar på helt enkelt, som vanligt. Och försöker ha tålamod, gosa och klappa och vara nära. Skada kan de där tre sista iallafall inte.