Det fanns en lång reklamfilm för några år sen, som cirkulerade på Facebook och sådär. De intervjuade människor för ett jobb som, ju mer de berättade om det, lät helt fruktansvärt. Det ingick långa arbetspass, från åtta på morgonen, till åtta nästa morgon, alla dagar i veckan. En fick räkna med olika kroppsvätskor. Det var skrik och gnäll och mat som slängdes i ens ansikte. Det ingick organisation av en massa olika saker, taxitjänst och kocktjänst och så vidare. De som intervjuades kände sig mer och mer tveksamma, särskilt när lönen nämndes: Ingenting.
Jobbtiteln var förälder. Eller kanske till och med mamma. I vårt fall är det iallafall mamma. Var beredda, jag är på god väg att tycka väldigt synd om mig själv. Dagen i sig har inte ens varit särskilt tuff. Men såhär är det, en får visserligen inte betalt med cash, men den kärlek som barnen ger brukar vara nog. Varenda litet leende räknas, ett gapskratt är värt typ två vakentimmar. När de kramas eller pussas eller säger tack för maten eller håller mig i handen så är det nog för att jag ska orka kämpa vidare. Nästan alltid. Men idag har särskilt Elsa varit tuff. Hon är inne i nån rebellisk fas där allt jag säger ska ignoreras, vägras och i bästa fall diskuteras. Ville å andra sidan sover som en kratta och spenderar sammanlagt ett par timmar varje natt med att slåss, riva mig i ansiktet, skrika sig hes när jag försöker lugna honom, dra mig i håret och blir dessutom svinsur och bits när han inte får som han vill, till exempel när jag idag, efter 45 minuters intensivt blåsande, la ner såpbubbleburken.
Elsa vill inte gå till förskolan längre heller, så det diskuterar vi också varje morgon. Imorse tappade jag det och skrek på henne att det är ett jäkla trams och att hon har kul när hon väl är där. Sen tittade vi på tv på soffan tillsammans som ett treat och för att ha det mysigt ett tag utan Ville. Hon fick dessutom äta clementin och en Smarties-ask på soffan, vilket heller aldrig förekommer. Men det uppskattade hon inte heller utan skrek sen rumpan av sig när jag bad henne gå och slänga clementinskalet i papperskorgen. Lite senare kom hon med ett lek-strykjärn som hon ville stryka med på balkongen. (Bra tänkt eftersom det läckte vatten överallt.) Jag sa okej, men bad henne ta på sig mer kläder. NEJ vrålar hon då och stampar ut från köket igen. Sen lugnade hon ner sig och tog på sig grejer, gick ut. Jag lagade då mat med Ville på höften. Sen börjar hon vråla att jag ska hämta mer saker att stryka åt henne. Jag sa att jag inte kunde det just då och erbjöd henne kökshandduken. Den dög inte. Till slut blev hon iallafall klar, men när jag sa att hon skulle ta in sakerna från balkongen igen, brölade hon loss igen och sa att jag var elak som alltid tvingade henne att städa. Mhm.
Ville kontrade med att behöva en timmes aggressivt rullande, boxande, sparkande och knipande i spjälsängen, medan jag satt brevid och sjöng, höll honom i handen och försökte visa att han inte är ensam och att jag älskar honom.
Ja, jag vet att det är en treåring och jag vet att hon är en väluppfostrad unge, och att Ville fortfarande är pyttig och inte menar något elakt, men det är ändå rätt trist. Och några gånger om året kommer helt enkelt en överväldigande känsla av att ingen är tacksam för att jag försöker. Försöker hela tiden. Försöker laga god mat till dem, handla och tvätta deras kläder, planera deras julklappar, ta dem till doktorn, vaka över dem på natten, ta dem på aktiviteter, gå ut fast det spöregnar, borsta deras tänder, läsa samma bok tusen gånger om dagen. Försöker göra mina barn till bra människor och försöker ge dem en rolig, busig, god, spännande, varm barndom.
Så. Imorgon kommer jag igen som den starka kvinna jag föredrar att vara. Tills dess väntar Netflix, havtornste och ett par drag iPhone-alfabet med mamma.
