Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Förisförakt och sömnsnack

October 29th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv | Filosoferande. - (0 Comments)

Nu är hösten här. Vädret bjuder knappast in till långa promenader och lekplatshäng i timmar. Iallafall inte för mig som inte fått fram min vinterjacka än. Men idag var Elsa på föris. Hon vill ju aldrig gå dit nu för tiden och säger alltid att hon har det mycket bättre hemma. Det vet jag också att hon har. Men vi vill ju att hon får lite rutin och vet också att hon ändå är okej när hon är där. Så vi tvingar dit henne.

På onsdag ska jag på “åttaveckorssamtal” och diskutera hur inskolningen gick och hur Elsa mår nu och vad vi tycker om förskolan. Vi fick en lapp med frågor att besvara, Eric och jag ska göra det imorgon.

Ja. Annars så har vi haft en väldigt bra dag. Ville sov som en liten sovgud i natt. Från 19 på kvällen till 5 på morgonen med bara ett par uppvak då han pep lite och vände på sig innan han somnade om. Så. Skönt. Och välbehövligt. De senaste veckorna har varit så värdelösa att jag i princip fått ångest bara av att se sängen. Nu fick jag lite ny energi att tackla honom på natten igen. För tacklas behöver han. Han är så sur och arg och otrevlig och slåss och rivs och bits och bara vrålar rätt ut. Ibland får jag sitta en timme med en avdomnad arm på hans rumpa över spjälsängskanten. Ibland får jag hålla honom, medans han kniper mig i halsen, i en timme, när han har somnat lägger jag ner honom, då sover han i fem minuter innan allt börjar om från början igen. Jodå. Så kul har vi det. Den enda lilla trösten i allt det här är att han iallafall inte väcker Elsa.

Men ja, nog om surekåre. (Som tur är han väldigt gullig och snäll och smart på dagen. Annars hade vi nog lämnat tillbaks honom för längesen.)

Alltså, den här bloggen handlar ju bara om barnen. Jag ser ju det.

Imorgon är det tisdag. Sen är det onsdag. Äh, jag slutar nu. Ville har redan ropat en massa gånger, fast klockan bara är 22, så jag gissar att han inte tänker upprepa succén från i natt.

Övernattningsgäster från Frankfurt

October 27th, 2018 | Posted by Jess in Annat. - (2 Comments)

Izabella och Noah har varit här och lekt och myst och ätit mat och sovit över. De kom igår och vi hann med lite fika, svenska pepparkakor från Ikea, innan barnen busade loss och vi så småningom gjorde tacos till kvällsmat. Det är ju onekligen gott. När ungarna hade däckat en i taget, Ville först, sen Noah och sist Elsa som dagen till ära hade tagit en tupplur på dagen och var extra pigg, satte vi oss i vardagsrummet, drack vin och pratade om allt. Så skönt. Och välbehövligt efter min något tuffa torsdag.

Idag startade Ville dagen lite i 5 då han tyckte det var dags att gå upp. Han väckte alla utom Elsa. Men Eric fick ligga kvar så satt Izabella och jag i vardagsrummet och gosade med våra killar, läste böcker, blev serverade frukost från lekköket och fortsatte pratandet. Vid 7-tiden kom Elsa också och vi åt en liten frukost med hallon, joghurt och flingor. Sen karvade vi några pumpor i barnstorlek som vi hade köpt dagen innan. Elsas och min blev en glad pumpa med tand, Izabellas och Noahs blev en gullig pumpa med hjärtögon och leende mun.

Sen fick ungarna leta upp varsin påse lördagsgodis i vardagsrummet och Ville tiggade smarties av de stora. Efter det blev alla rent stirriga i benen så då tog vi på oss ytterkläder och gick för att plocka blommor på självplockningen. Elsa och Noah susade iväg på sina springcyklar, tills det blev bråk för att Noah ville köra bredvid Elsa och hon kände sig på “inte bra humör” så hon ville inte. Men vi kom fram till ängen, den svinkalla leriga ängen. Där plockade vi lite blommor, sprang omkring och blev skitiga. Ville somnade i vagnen, såklart. Den lille morgongrisen.
Väl hemma igen ordnade vi en brunch med nybakat bröd, frallor, fruktfat och några goda ostar. Älskar att fixa sånt när Izabella är på besök. Hon uppskattar det, äter med god aptit OCH hjälper till att diska efteråt! Tre anledningar att älska henne för.

Fint att vi har varandra.

Världens mest otacksamma jobb.

October 25th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv - (4 Comments)

Det fanns en lång reklamfilm för några år sen, som cirkulerade på Facebook och sådär. De intervjuade människor för ett jobb som, ju mer de berättade om det, lät helt fruktansvärt. Det ingick långa arbetspass, från åtta på morgonen, till åtta nästa morgon, alla dagar i veckan. En fick räkna med olika kroppsvätskor. Det var skrik och gnäll och mat som slängdes i ens ansikte. Det ingick organisation av en massa olika saker, taxitjänst och kocktjänst och så vidare. De som intervjuades kände sig mer och mer tveksamma, särskilt när lönen nämndes: Ingenting.

Jobbtiteln var förälder. Eller kanske till och med mamma. I vårt fall är det iallafall mamma. Var beredda, jag är på god väg att tycka väldigt synd om mig själv. Dagen i sig har inte ens varit särskilt tuff. Men såhär är det, en får visserligen inte betalt med cash, men den kärlek som barnen ger brukar vara nog. Varenda litet leende räknas, ett gapskratt är värt typ två vakentimmar. När de kramas eller pussas eller säger tack för maten eller håller mig i handen så är det nog för att jag ska orka kämpa vidare. Nästan alltid. Men idag har särskilt Elsa varit tuff. Hon är inne i nån rebellisk fas där allt jag säger ska ignoreras, vägras och i bästa fall diskuteras. Ville å andra sidan sover som en kratta och spenderar sammanlagt ett par timmar varje natt med att slåss, riva mig i ansiktet, skrika sig hes när jag försöker lugna honom, dra mig i håret och blir dessutom svinsur och bits när han inte får som han vill, till exempel när jag idag, efter 45 minuters intensivt blåsande, la ner såpbubbleburken.

Elsa vill inte gå till förskolan längre heller, så det diskuterar vi också varje morgon. Imorse tappade jag det och skrek på henne att det är ett jäkla trams och att hon har kul när hon väl är där. Sen tittade vi på tv på soffan tillsammans som ett treat och för att ha det mysigt ett tag utan Ville. Hon fick dessutom äta clementin och en Smarties-ask på soffan, vilket heller aldrig förekommer. Men det uppskattade hon inte heller utan skrek sen rumpan av sig när jag bad henne gå och slänga clementinskalet i papperskorgen. Lite senare kom hon med ett lek-strykjärn som hon ville stryka med på balkongen. (Bra tänkt eftersom det läckte vatten överallt.) Jag sa okej, men bad henne ta på sig mer kläder. NEJ vrålar hon då och stampar ut från köket igen. Sen lugnade hon ner sig och tog på sig grejer, gick ut. Jag lagade då mat med Ville på höften. Sen börjar hon vråla att jag ska hämta mer saker att stryka åt henne. Jag sa att jag inte kunde det just då och erbjöd henne kökshandduken. Den dög inte. Till slut blev hon iallafall klar, men när jag sa att hon skulle ta in sakerna från balkongen igen, brölade hon loss igen och sa att jag var elak som alltid tvingade henne att städa. Mhm.
Ville kontrade med att behöva en timmes aggressivt rullande, boxande, sparkande och knipande i spjälsängen, medan jag satt brevid och sjöng, höll honom i handen och försökte visa att han inte är ensam och att jag älskar honom.

Ja, jag vet att det är en treåring och jag vet att hon är en väluppfostrad unge, och att Ville fortfarande är pyttig och inte menar något elakt, men det är ändå rätt trist. Och några gånger om året kommer helt enkelt en överväldigande känsla av att ingen är tacksam för att jag försöker. Försöker hela tiden. Försöker laga god mat till dem, handla och tvätta deras kläder, planera deras julklappar, ta dem till doktorn, vaka över dem på natten, ta dem på aktiviteter, gå ut fast det spöregnar, borsta deras tänder, läsa samma bok tusen gånger om dagen.  Försöker göra mina barn till bra människor och försöker ge dem en rolig, busig, god, spännande, varm barndom.

Så. Imorgon kommer jag igen som den starka kvinna jag föredrar att vara. Tills dess väntar Netflix, havtornste och ett par drag iPhone-alfabet med mamma.

Förmiddagssovningens klagan

October 24th, 2018 | Posted by Jess in Annat. - (1 Comments)

Det här med att Ville bara ska sova en gång på dagen går verkligen dåligt. Han är så trött på förmiddagen. Och minsta lilla stund som han är stilla och inte blir tittad rätt i ögonen av mig, somnar han. Det blir väl lätt så när en envisas med att vara vaken femtioelva gånger på natten och sen göra morgon innan klockan slagit sex.

Idag tänkte jag att vi kunde försöka hinna med en liten snabbhandling innan vi hämtar Elsa vid 11.30. Det tyckte Ville lät som en ypperlig idé, för då passade han på att knoppa in kl. 11, i barnvagnen, i mataffären. Låt mig förklara problemet med det, för er som inte har barn, eller har så stora barn att ni har glömt hur det är.

Det är ett multidelat problem. Dels är det alldeles för tidigt att ta dagens enda tupplur kl. 11. Han ska ju klara sig till 19 sen, utan att bryta ihop. Dels är det dumt att den tas i vagnen, kommer han att vakna när vi går in på förskolan? Kommer han att fortsätta sova om jag lassar in honom i lägenheten och krånglar av alla hans ytterkläder? Tveksamt. Det betyder alltså att sovstunden blir mycket kort och sen finns det liksom inte fler tillfällen för honom att sova igen, utan att det ska påverka läggningen ikväll.

Nu står jag alltså utanför Elsas förskola, ska inte hämta än, men Ville sover ju så det är bara att ha is i magen. Tänker även lyssna på ovan nämnda mage när det gäller att avgöra om en flytt till spjälsängen är gynnsam eller ej. Om ej vet jag i och för sig inte vad alternativet är. Kan knappast tvinga Elsa att sitta i garaget och vänta på att brorsan ska sova klart. Vi får väl se hur det blir.

Barn och sömn alltså, sicket jäkla drama, i ordets rätt bemärkelse. Suck.

Husshopping

October 23rd, 2018 | Posted by Jess in Annat. - (1 Comments)

Vi tog en promenad runt våra hoods igår. Jag hade frågat Elsa om hon ville gå och köpa lite blommor på självplockningsängen bortom utegymmet. Men det ville hon absolut inte, skrek hon.

Sen när vi väl fått på oss alla kläder som behlvs nuförtiden, så ville hon absolut gå och plocka blommor, skrek hon. Men då fick jag förklara att jag varken tagit med pengar eller sax, det tåget hade redan kört kan man säga.

Så vi gick en sväng istället och plötsligt blev hon nyfiken på vart vi skulle. Jag sa att vi bara skulle vandra omkring lite och titta på folk och hundar och höstlöv. Och kanske skulle vi hitta nåt fint hus vi kunde tänka oss att köpa.

Då stannar hon springcykeln och tittar på mig med irritation i blicken:

“NÄ DU MAMMA! Du tog ju inte pengar med dig, nåt hus kommer vi INTE kunna köpa!”

Jaha, då var datorn igång igen. Hej! Det är fullt ös nästan hela tiden här borta och jag orkar inte ofta slå igång den och jag orkar nästan ännu mer sällan blogga från telefonen. OM det nu var så att någon önskade sig en förklaring. Sen sist:

I fredags hade vi gäster på kvällen. Det var Jennie som jag träffat på lekplatsen och hennes två barn som är 1,5 och nästan 3 år. Och hennes kille som Eric drack öl och bekantade sig med. Vi gjorde hemmagjord pizza och till efterrätt blev det marängsviss och så drack morsorna vin och snackade. Sen somnade alla de vilda barnen så vi kunde prata ostört en stund innan de travade hem till sig igen. Det var trevligt. Vi kommer väldigt bra överens, Jennie och jag. Har samma åsikt om barnuppfostran, framförallt.

I lördags var vi hemma och pysslade omkring mest. Elsa hade en playdate hos Polly som varade i fyra timmar, de hann med lekplatsen och allt. Hon var lite nervös precis när jag skulle säga hejdå efter att ha hjälpt henne av med ytterkläderna, men jag hade skickat med henne två påsar lördagsgodis som en isbrytare och det verkade ju ha funkat. När vi var och hämtade hennes glömda halsduk idag beklagade hon sig över att hon inte fick stanna och leka. Så att. Under tiden körde jag och tvättade bilen i Frankfurt, det finns en grym biltvätt där där man avslutar med att ställa bilen på ett rullband, hoppa ut och sen låta ett team på sju personer städa och torka av och dammsuga varje centimeter på insidan. Så skönt att få det gjort. Av någon annan…
Sen hämtade jag en hel Ikea-kasse med saker som Ville ska få och få låna av Noah. Så snällt av Izabella, tjejen är ju typ min mest välklädda kompis och hennes son är lika välklädd. Fina saker med andra ord. Ville mannekängade lite idag och ville sen inte ta av sig overallen på typ 20 minuter. Så det får en väl ändå anse vara lyckat!

Idag har Elsa varit hängig. Hela dagen har hon velat sitta i mitt knä. Bara. Jag älskar henne djupt och det är gosigt ett tag, men jag vill ju göra saker också. Särskilt när Eric är hemma har jag ett gyllene tillfälle att klistra på en filttunika på en av de tre vise männen i min saltdegskrubba, eller vika tvätt, eller blogga. För den delen. Men det var alltså mest gos och kram, även om jag kunde pyssla lite med en hand när hon satt i mitt knä vid pysselbordet. I eftermiddags hade hon feber, men var ändå på ganska bra humör. Hon fick titta på lite SVT Play, läsa böcker och sitta och kramas med mig en sväng till. Ville och Eric spelade fotboll och läste om olika hjortar och lekte med brandbilen som vi ärvde av Noah. När Eric var och lämnade sin pappa på centralen i Frankfurt gick vi ut en sväng, jag sågade några lister och barnen satt på en fårskinnsfäll i trappan och tittade efter hundar. Sen gick vi en sväng. Men det var kallt! Fint väder, men mycket kallare än de 20 grader vi verkligen vant oss vid nu.
Nu sover de små liven, vi tittar australisk serie på Netflix och imorgon är det vardag igen.

Villes Bn

October 16th, 2018 | Posted by Jess in Lillebror - (1 Comments)

B är en bokstav som Ville har stenkoll. Många av orden han kan säga börjar på B, vilket är gulligt, men ibland leder till lite förvirring och frustration från unge herr Matthiesen som inte har tålamod att vänta på att mamma ska fatta vad han menar. Följande ord låter alltså nääästan exakt likadant, när Ville ska säga dem.

Blomma

Bulle
Banan
Ballong
Bubblor
Boll

Ibland fattar en såklart baserat på sammanhanget, men ibland står man där och rabblar alla fem, plus några till, och hoppas att han ska nicka och le stort när rätt ord dyker upp. Precis som jag kommer ihåg att jag var med Elsa, så är jag så imponerad och förundrad över hur mycket han ändå lyckas kommunciera med oss med hjälp av sina kanske 30 ord som han säger och lite officiellt teckenspråk och lite Ville-gjort teckenspråk. Lille killen. Så stor nu för tiden.

Utflyktssöndag med goda vänner

October 15th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv | Friends. - (1 Comments)

På Izabellas förslag följde vi igår med henne, Markus och Noah till den stora nöjesparken, typ, Lochmühle som ligger ganska nära oss. Ingen av oss hade varit där tidigare, men det kommer garanterat inte vara sista rundan. Det var så trevligt. Och “trots” att det var 26 grader varmt och strålande sol och sista dagen på säsongen och massvis med folk överallt, så var det helt okej. Det fanns massor av ganska oavancerade “karuseller”, blandat med riktiga karuseller, lekplatser och tyska djur. Vi började med en långsam tur i traktor, som körde oss genom gårdens grönsaksland. Sen fikade vi på lite medhavda kakor innan Izabella och Elsa ställde sig i kön till berg-och dalbanan, ganska harmlös sådan egentligen, men garanterat inget för mig. Vi andra gick och klappade getter och får istället. Ville hittade ett gäng kaniner som han tyckte om, medan Noah konstaterade att shetlandsponnyerna hade snippa.

Efter det fick papporna ta med de stora barnen och trampa helikopter längs en bana uppe i luften. Ville gungade och Izabella och jag snackade. Sen åkte Elsa superlång och HÖG rutschkana på en bastmatta tillsammans med först Eric, sen Izabella och sen mig. Den var kul. Så länge det går rakt fram och inte för snabbt kan jag också våga mig på det. Sen hoppade Noah och Izabella studsmatta, medan Markus, Ville och jag lekte i sandlådan. Ville hittade ett gäng uppstoppade djur också, som han gillade skarpt.

Spontant hade vi bokat bord på en grekisk restaurang precis utanför parken där vi avslutade lek-eftermiddagen med bifteki, gyros och pommes. Mysigt. Barnen kunde springa runt och leka lite i buskarna och samla kastanjer, och det underlättar ju alltid för stämningen vid bordet om inte de håller på att riva stället samtidigt som alla hungrigt väntar på mat.

Nu har ju Lochmühle som sagt stängt för säsongen, men i vår kommer vi tillbaks. Det är ett som är säkert. Men kanske på förmiddagen redan, med smaskig lunch-picknick packad och tid nog att verkligen göra allt och se allt och klappa allt och åka allt. Eller iallafall det mesta.

skogen

October 13th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv - (0 Comments)

Idag var vi i skogen. Vi parkerar bilen vid en ridskola så först får ungarna gå en runda där och titta på hästar och Elsa tjatar om att hon vill börja rida och Ville frustar som en häst resten av dagen. Jag sitter på en stock och väntar på hästgänget, för jag tycker det är awkward när svärfar stövlar in där som om han har fyra hästar i varje stall. Sen går vi en runda i skogen, den innefattar helst minst ett jakttorn som barnen kan klättra upp i och låtsas som att de äger. Sen vandrar vi långsamt tillbaks mot bilen, plockar pinnar och kottar och stenar och annat som kommer att skräpa ner i bilen och göra Elsa jättepysselsugen.

Idag hann vi dessutom dit i någorlunda god tid och kunde spendera nästan två timmar på lekplatsen som ligger mitt i skogen. Mysigt. Men jag mådde inte så bra så jag var en dålig mamma och satt och vilade på en bänk. Elsa fick leta upp sitt lördagsgodis som jag gömde högst uppe på en enorm träekorre och sen spred hon Smarties på hela stället. Ville halkade mest omkring på alla miljontals ekollon som täckte marken i skogen.

Sen åkte vi hem igen.

Torsdagens populära playdate

October 11th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv - (0 Comments)

Hej vänner!

Veckans torsdag är förbi. Ville och jag rev legohus, vek tvätt och spelade fotboll imorse medan Elsa var på förskolan. Sen hämtade vi henne, åt lunch och fick sen pausa för att lägga Ville. Han var vaken massa gånger mellan 4 och 6 imorse och klarar sig då rätt dåligt utan sin morgonnap. Han är egentligen ganska glad hela förmiddagen, men sen somnar han så snart vi dukat lunchbordet. Stackarn. Så jag har börjat ge honom ett rejält snack vid 10, så att han ska klara sig med bara en liten lunch (typ en macktugga) innan ögonen stängs.

Med honom i säng bakade Elsa och jag en kaka med strössel på toppen, som vi sen bjöd Polly och hennes mamma på när de kom för att leka vid 15. Hon har ju varit sjuk i nästan två veckor nu och Elsa har saknat henne så på förskolan. Så det var två överlyckliga, spralliga tjejer som fnittrade och snackade och busade och lekte. Så fint att se hur mycket de gillar varandra och hur bra de funkar ihop. För första gången fick Ville smaka på hur det känns att vara den jobbiga brorsan som inte får vara med. Nästan direkt stängde de in sig i Elsas rum och lekte med dockhuset och spelade spel. Ville stod utanför och bankade, tills han kom på att Elsas fönster var öppet och tog sin via balkongen.

Så jag gjorde mitt bästa för att underhålla honom med saker han inte brukar få leka med, samtidigt som jag snackade med Pollys mamma om allt mellan himmel och jord. Hon är supertrevlig. Planen är nu att tjejerna hädanefter kan leka hos varandra utan mammorna. Vi får väl se hur det går. Supertrötta Elsa var inte så sugen ikväll, men förhoppningsvis är det en annan grej när hon inte håller på att stupa av trötthet.

Mm. På måndag kommer Polly tillbaks till förskolan och vi ska även på föräldramöte på kvällen. Då hoppas jag få lite klarhet i vad som ska hända med Elsas grupp. Hennes enda lärare är visserligen gullig och smart och kämpar på, men hon jobbar bara 65 % och är sjuk så himla ofta (kan hon såklart inte hjälpa, men det är ändå inte så bra för barngruppen). Jag tänker vara en jobbig mamma och be att de slutar förvara alla ställets böcker i ett låst skåp i personalrummet. Barn behöver böcker! Tillgängliga!

Imorgon ska Ville och jag till förskolan på morgonen för att hjälpa Elsa att pyssla en lykta. Sankt Martin är en viktig tradition här då man går i tåg med sina tända lyktor på kvällen. De ska ha Sankt Martins-fest i början av november, då lyktan ska rastas. Elsa fick välja mellan tre olika; en svamp, en groda och en hund. Hon tog svampen. Jag ska ladda upp med roliga snacks och böcker så får vi hoppas att Ville sköter sig någorlunda.

Japp. Där är vi just nu.