Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Ett tradigt blogginlägg för sakens skull

September 22nd, 2018 | Posted by Jess in Ego. - (0 Comments)

Elsa har varit och lekt hos sin kompis nu på förmiddagen och de hade så kul! Jag drack fint te med mamman i köket så länge och det visade sig att vi hade mer gemensamt än jag trodde. Och trevligare än jag trodde också. De bor ju dessutom på samma gata, så om nåt år kanske flickorna själva kan springa hem till varandra, precis som jag och min bästis Malena brukade göra när vi var små. Bästa som finns ju.

Detta förutsatt att de fortsätter vara kompisar och att vi bor kvar här. Och det gör vi väl, så som det ser ut nu. Suck. Detta läge, finns så mycket jag vill men inte kan säga. Jag drömmer vidare, så kan man sammanfatta det. Så fort jag har en stund över och är utan telefon, till exempel när jag sitter och håller Ville i handen på natten, planerar jag mitt drömkök. Det är liksom där allting börjar. Vi får se hur det blir helt enkelt.

Jaja, helgen är igång. Idag har vi inga fler planer, får se om jag kan få med mig Eric till Hornbach sen kanske, skulle vilja ha lite fina höstblommor till balkongen, men jag orkar egentligen inte klödda med det. Känner mig lite lam. Inte skör längre, som tur är, mest lam.

Hej på er.

Skör

September 21st, 2018 | Posted by Jess in Ego. | Filosoferande. - (0 Comments)

Idag är jag skör. Det må vara ett slitet ord för de som läser många själfulla bloggar, men det är precis så det känns. Hela dagen har pendlat mellan melankoli och sorg, känns det som. Men jag är ganska bra på att bita ihop och har man två barn så är det bara att kämpa på med blöjor och hämtning och mackor och snacks och tupplurer och pyssel med kastanjer. Jag misstänker att en härlig gråtsession hade hjälpt, men av någon anledning har jag svårare för att gråta sen barnen kom. Vad är upp med det? Borde jag inte vara blödigare nu, mer som står på spel, mer att oroa mig för ju?

Ville ramlade ner för hela trappan imorse. Han slog volter, rullade i luften och dunsade säkert fem gånger innan jag skrikandes fick tag i honom. Min lille värdelösa stuntman som bara för två dagar sen skaffade sig en stor, blå bula när han ramlade på trottoaren och dunkade skallen i asfalten. Nu fick han några blåmärken till och jag fick hjärtat sönderkramat och gråten i halsen.

Sen slutade Elsas lärare så då fick vi säga hejdå till henne. Både Elsa och jag hatar att säga hejdå, det är en grej som hänger ihop med det här med att vara utlandssvensk. Många sorgliga avsked innanför våra bälten har vi.

Efter det rullade det ändå på ganska bra. Ville sov, Elsa och jag pysslade med de där kastanjerna och sen snackade vi med mamma/mormor en sväng.

Men sen började det spöregna så vi kunde inte cykla till biblioteket som det var tänkt. Fick istället nästla in vår världsrekordslånga bil i världens minsta, dyraste parkeringsgarage och sen gå därifrån till bibblan. Väl där hade vi böter att betala för att vi prioriterat bort låneböckerna alldeles för länge. Ville rusade sen runt och kastade böcker på golvet och flyttade på stolar, skyltar och CD-skivor, så att jag inte hade ro att hjälpa Elsa.

På vägen hem tog den 6 minuter långa bilresan 40 för att det hade hänt en olika bredvid rondellen där vi behövde köra igenom. Folk blir så själviska i sådana lägen också, när trafiken står still, och alla har bråttomast i världen. När vi kom hem stannade vår 16-åriga granne sin moped bredvid oss och berättade att det var en bilolycka där ett barn blivit fastklämd i en bil. Han hade kört där förbi och såg märkbart tagen och chockad ut. Tydligen var det en fruktansvärd scen.

När jag försökte göra teriyakiglaserad aubergine till middag hörde jag ambulanshelikoptern på samma ställe i säkert 30 minuter, på vägen där barnet kämpade för sitt liv. Och då fick jag nästan en panikångestattack och skar mig djupt i fingret. Sen Elsa började förskolan “känner” jag ju 65 barn till, utöver de ungar jag träffat på musiken och gympan och lekplatser här i stan. Tänk så fruktansvärt hemskt om det är någon av dem som fått sin lilla kropp mosade av vassa plåtbitar och tusentals hästkrafter och G-krafter och tänk om det är någon jag träffats familj som just nu sitter och gråter hysteriskt på ett sjukhus där en helikopter landade för nån timme sen. Orkar inte.

 

 

Jag skickade ett sms till Eric som kunde lämna jobbet direkt, en halvtimme tidigare, och så var vi plötsligt två som la barnen och nu får jag har mina fötter i hans knä medan Miriam Meisel drar skämt på tvn och teet kallnar bredvid mig.
Livet.
Så oförutsägbart.
Så fantastiskt.
Så skört.

Temperaturer

September 20th, 2018 | Posted by Jess in Lillebror - (2 Comments)

Idag var det äntligen sista dagen på den tyska sommaren. Som seriöst har varat i sex månader nu. Idag var det 30 grader. Imorgon ska det bara bli 24. Wohoo, skönt med sval höst. Eller nåt. Det ska bli så skönt med lite kallare temperaturer och friskare vindar och regn! Mitt största problem med hösten är att jag inte vet vad Ville ska ha på sig på natten. Tyskarna gillar ju sina sovpåsar, alltså typ som en säck med armhål, en ihopsydd dopklänning, som de stoppar ungarna i. Ville hade aldrig en sådan när han var liten och nu förstår han inte vitsen med den. Förstår inte vitsen = Skriker som en galning när han märker att den är på och han inte kan köra fast sina köttiga små ben mellan spjälorna i sängen.

I Sverige används väl inte de här tvångsdräkterna på samma sätt, men Ville hatar även den svenska metoden – täcke. Han vaknar ofta när man diskret försöker lägga på det och om han är vaken när det kommer sprattlar han och sparkas tills täcket har dödats och ligger nere vid hans fötter, utan att röra honom.

Vi har på senaste tiden kört pyjamas med fötter och ibland en kortärmad body under för extra värme. Men han vaknar ju hela tiden. Varje natt. Minst en gång i timmen för tillfället. Och kräver att jag håller honom i handen tills han somnat, och ibland vaknar han tio minuter senare igen och märker att min hand är borta och att jag somnat. HUR VÅGAR JAG SOMNA NÄR HAN ÄR SUR??! Tänker han då och krafsar aggressivt efter min hand. Suck. På grund av detta är det dock omöjligt att räkna ut om han fryser eller är varm eller om han bara fortfarande försöker värka ut den där svullna, ljusgrå tandbölden i underkäken. Jag. Vet. Inte.

Känn på hans kropp, tänker ni. På bebisar ska man ju inte kolla temperatur på händer eller fötter. Det är inte tillförlitligt. Man ska känna på ryggen, lite innanför tröjan. Villes rygg är alltid sval. Hans händer och fötter är alltid varma. Jag. Vet. Inte.

Nu kommer hösten. Vad ska han ha på sig då? Den där vinteroverallen vi ska låna av Noah? Ska han sova i den? Ska vi lägga honom på lammskinnet Elsa fick av Jannicke när hon föddes? Ska vi köra upp elementen på högsta värme och hoppas på det bästa för Ville medans vi själva avlider av slaganfall? Jag. Vet. Inte. Men det ordnar väl sig det också.

Förskolefrustration

September 19th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv | Skit. | Tyskland. | Ungen - (0 Comments)

Alltså. Elsa trivs på förskolan. Hon tycker om att gå dit och pratar mycket om vad folk där har sagt och gjort och nya grejer hon har lärt sig. Det viktigaste för oss med förskolan är att hon lär sig hänga med ungar i sin ålder och andra vuxna, samt tränar på att inte vara fem centimeter från sin mor hela tiden. Det skadar heller inte om saker som behövs i skolan också tränas. Typ vänta på sin tur, stå på led, räcka upp handen, lyssna när folk pratar, göra det som majoriteten vill osv. Allt utöver detta är bonus.

Samtidigt har jag själv praktiserat, vikarierat och jobbat på olika förskolor i Sverige och vet hur det går till där. Och det som händer på Elsas förskola är långt borta från det jag sett i Sverige. Det finns helt enkelt ingen plan för vad ungarna ska göra. De lämnas på morgonen, leker fritt nån timme tills det är dags att gå ut. Leker ute tills de går hem (de som inte äter lunch där, Elsa inräknat) eller går in och äter lunch (resten). Sen leker de fritt resten av dagen också. Jag saknar en samling. En sångstund. En sagostund. En gemensam pysselstund. Ett projekt. Ett arbete. Någonting organiserat. Det finns inte. Och det är så himla synd. Det är så nyttigt med en sån stund, tycker jag, även om själva saken de gör/pratar om/läser/sjunger inte behöver vara något särskilt. Dessutom tror jag att det hade varit bra för de nya barnen, fem stycken, att få känna på gruppen under lite mindre kaotiska former än fri lek då alla rusar in och ut från klassrummet konstant. Man tycker dessutom att det skulle vara lättare att göra grejer på Elsas, eftersom det bara går 3-, 4-, och 5-åringar där. Inga småbarn som ställer till det!

Men den största förklaringen till denna avsaknad av organiserad aktivitet är personalbrist. Om allt är som det ska och ingen personal har semester eller är sjuk så är de två vuxna på 22 barn. Det tycker jag redan är rätt snålt. Särskilt under inskolningen behöver de nya barnen mycket uppmärksamhet och aktivering och om då en personal redan är upptagen med att planera något, hjälpa någon på toa eller avstyra något slagsmål så återstår en som själv ska ha hand om övriga 20 barn. Inte lätt. På fredagar har dessutom en av Elsas lärare ledigt. Varje fredag, utan att det kommer någon annan och hjälper läraren som är kvar. Nu ska dessutom läraren som varit kvar sluta och har sin sista dag på fredag. Efter det kommer Elsas grupp inte ha några lärare alls på fredagar. Troligtvis kommer de väl låna in nån från en annan grupp, vilket då betyder att det blir två grupper à 22 barn med varsin lärare. Inte okej. Plus att läraren som blir kvar kommer att vara själv varje dag, hela tiden, fram tills att de hittar någon ny.

I princip hela Tyskland råder brist på utbildade förskollärare. Lägg då till att detta är en katolsk förskola med stränga regler om vilka som får anställas. De måste vara katoliker, inte vara skilda, vara utbildade med ett visst antal arbetstimmar i ryggen. Det känns med andra ord som att det kommer att dröja innan de hittar någon som överhuvudtaget kan jobba där.

Jag har pratat med Elsas lärare om allt detta och låtit henne veta hur jag känner det. Att jag saknar organiserad aktivitet, nåt kul projekt som alla i gruppen jobbar med samtidigt, gemensamt. Och att personalbristen suger. Det är inte rimligt att en person ensam ska ta hand så många barn. Det är varken schysst mot personalen eller mot barnen. Elsas lärare förstod mitt missnöje och sa att hon skulle lämna kritiken vidare. Hon berättade också att hon haft flera kollapser och tvingats sjukskriva sig för att det helt enkelt är för mycket på jobbet. Hemskt ju. Om några veckor vankas även föräldramöte då den här mamman inte heller kommer att vara tyst.

I sammanfattning kan man säga att jag är glad att Elsa bara behöver gå dit på förmiddagarna. Jag är också tacksam för att hennes lärare kämpar på och för att Elsa trivs, inte märker av allt detta och att hon storögt kan studera sina kompisar och lära sig vara en del av en grupp. Allt annat får hon lära sig här hemma med Ville och mig.

18 september 2018

September 18th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv - (0 Comments)

Hej bloggen!

I förmiddags var Ville och jag på gympa och han tycker det bästa där är alla bollar i olika storlekar som de har. Ledaren brukar skoja och säga att det egentligen är onödligt att hon lägger en timme innan vi kommer på att bygga upp olika hinder, klätterställningar och spännande saker att utforsta – Ville vill ändå bara ha fatt i en boll, som han sen jagar runt, sparkar på, kastar till allehanda personer och leker kurragömma med. Jag tänker att den ändå bidrar till lite social kontakt, den där gympan. Inte minst för mig. Så vi fortsatter gå dit.

Elsa var på förskolan och röjde runt. Det var en lärare som hade fyllt år och bjudit på glass, så tydligen hade hon haft “den utsöktaste dagen” i sitt liv. Utsökt, det ordet måste finnas med i nån barnbok vi läser, för hon använder det hela tiden, på ett väldigt charmigt sätt.

I eftermiddags snackade vi en sväng med mamma/mormor också som ska komma och hälsa på oss på söndag. Det ska bli härligt. Det känns länge sen vi sågs och särskilt Ville har såklart växt massor sen dess. Efter pasta med broccolipesto till middag gick ungarna och la sig och Eric kom hem från jobbet. Vi har börjat titta på en lite mer positiv serie, efter negativa, mörka, hemska Ozark. Nu ser vi The Marvelous Mrs. Maisel istället, om en kvinna på 1960-talet som blir lämnad av sin man och börjar jobba som komiker.

Har även återupptäckt te, fast det fortfarande är 30 grader utomhus. Kvällar och morgnar är det kyligt dock, så en fattar att det är september. Men lite friskare luft även på dagen hade inte skadat. Te alltså. The shit.

Hejdå bloggen!

Skoshopping och en gnutta sömnsnack

September 17th, 2018 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Dagens skoshopping var tillfredsställande. Elsa fick ett par grå sneakers med glittriga stjärnor som är ganska höga och nog kan funka tills det blir kallt. Då har hon redan två par vinterstövlar som kan ta över, som hon ärvt av Grace och Ophelia. Ett par fina och ett par praktiska.

Ville mätte sina fötter idag, han är en 22a, vilket betyder att Elsas andra par skor i livet, ett par sneakers i brunt skinn, passar honom! Det är ju lite känsligt för barn att ärva skor, men de är inte särskilt använda alls, så det är nog lugnt. Det var för övrigt de som han testkörde i skogen i söndags!

  • Bra så. Annat som hänt idag: Elsa hade en bra dag på förskolan. Ville åt mer kyckling än mig till middag. Elsa somnade i bilen på väg till Frankfurt, men hann bara sova tio minuter så det påverkade inte läggningen precis. Ville ha en tand på väg upp och tandköttet där är just nu ljusblått/genomskinligt och så svullet. Det ser inte skönt ut. Inte heller så trösterikt att tänka på de övriga elva tänderna som ska ut inom en snar framtid. Nätterna är inte bra alls. Med undantag var 15e natt typ.
  • Så vi får väl gå och lägga oss nu. Så att jag orkar med en natt till med hans små händer i mina, min panna mot spjälorna och mina ögon som i grusig desperation försöker avgöra om han sover eller ligger och väntar på att få skrika på mig när jag lägger mig ner. (Varsågoda för lång mening. Även för att vara mig.)
  • Glass i Seligenstadt

    September 16th, 2018 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

    Vi har utforskat Seligenstadt idag. Izabella och Markus har vänner som bor där och de talade varmt om denna lilla stad, med tyska mått mätt, söder om Frankfurt. Så vi bestämde oss för att köra dit, ta en promenad längs Main och spana in en tomt som var till salu.

    Det var så fint. Alltså, vädret kunde ju knappt varit bättre. 26 grader och strålande sol så Elsa och Eric fick feeling när vi fikade och beställde in glas. Mysig gammal stadskärna, fina hus, mycket grönt både i och utanför city. Och allt man behöver finns: skolor, förskolor, affärer, banker, apotek och så vidare.

    Till och med två Summlöcher* hade de!

    Saken är alltså biff, nu flyttar vi till Seligenstadt.

    * Hål i ett stort stenblock där man ska stoppa in huvudet, humma och hitta sin “ton” som får kroppen att vibrera. Tror tyvärr folk hade kissat i de där hålen. Lite minuspoäng för Seligenstadt-borna där.

    Lekträff hårhög skogsluft

    September 15th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv - (0 Comments)

    Idag hörde Elsas kompis Pollys mamma av sig och frågade om Elsa var sugen på att komma hem till dem och leka en dag. Polly pratade hela tiden om Elsa och hur kul de hade på förskolan. Jag blev så glad. Ett bevis på att hon inte är alldeles för kufig, vår lillgamla, blyga, envisa dotter. På lördag bidde det bestämt, alltså om en vecka, och jag får följa med. (Suck.) De bor ju längre ner på vår gata och förhoppningsvis lär Elsa känna dem så väl att hon vågar vara där själv i framtiden.

    Annat bra som hände idag var att jag var hos frisören. Satt där i en timme och 10 minuter och såg hårhögen växa på golvet samtidigt som frisören tunnade, klippte, skar och borstade av halva mitt hår. Seriöst alltså, jag hade kunnat fylla säkert tre örngott med håret på golvet. Graviditet och amning gör mitt svall ännu tjockare än vanligtvis, så även om jag tappar mycket nu, finns det ändå massa kvar. Till och med efter frisörens bärsarkagång har jag ett fullt hårhuvud kvar. Som man säger.

    När jag kom tillbaks till min familj och visade upp min nya frisyr var Elsas spontana reaktion att jag såg ut som en Birgitta. Hahaha, har ingen aning om vart hon fått det namnet ifrån ens. Sen kallade hon mig Birgitta ett par gånger, eftersom jag skrattade så mycket. Så kul!

    Sen vilade ungarna och jag åkte och handlade med Filip och Fredrik i öronen. Älskar att ha egentid i affären med en bra podcast i öronen. Jag ordnade snacks till oss också och så åkte vi till skogen och gick omkring. Ville har fortfarande inga riktiga skor, här säger de att barnens fötter behöver gås in lite först, innan man skaffar skor åt dem. Men så har jag ändå märkt att han nog får ont i fötterna i sina skinnmockasiner, när han går länge och på stenigt underlag. Så innan utflykten idag fick han på sig ett par av Elsas gamla kängor. Hennes andra par skor, men hennes första par skor är redan för små för Ville. Och han gick omkring som en hund med bandage på tassarna. Lyfte på fötterna och gnällde och pekade och slet i skosnörena. Men sen vande han sig och gjorde riktigt bra ifrån sig i skogen, trots att de nog är lite för stora. Och inte alls så mjuka och böjliga som ungarnas första par skor brukar vara, här i Tyskland är det så iallafall.

    Det är så härligt att komma ut med barnen, i skogen. Stora ytor, mycket att titta på, peka på, klättra på. Älskar att rasta dem utomhus, älskar att vara utomhus med dem, särskilt när jag slipper lekplatserna.. Längtar ihjäl mig efter en egen trädgård att vara i. Plantera och räfsa, plocka äpplen, rensa ogräs och fixa en fin lekstuga till barnen. Kanske en vacker dag.

    Nu sover de små liven, efter legolek med mig medan Eric gjorde fetaostbiffar och rostade grönsaker till middag. (Ville åt med god aptit, Elsa smakade allt, men bad sen om knäckebröd istället.) Imorgon har vi inga planer, kanske blir det en tur till Seligenstadt för att se om vi skulle kunna tänka oss att bo där. Vi får la se.

    Fredagens samtalsterapi

    September 14th, 2018 | Posted by Jess in Ego. - (0 Comments)

    Först pratade Ville och jag med Emelie och grabbarna hemma i Sverige. De var så gulliga och fina. Vi snackade om det som hänt sen sist vi sågs, i somras. Och om att Emelie har en liten kille i magen som jag ska få träffa nästa gång vi kommer till Sverige. (20-29 november, biljetter är bokade.) De har dessutom köpt ett nytt hus som de håller på att renovera och välja kök till och allt är så spännande! Fattar egentligen inte varför vi inte snackar i telefon/skypar oftare, det är ju hur lätt som helst och väldigt trevligt. Jag får massor av energi också av sådana där glada samtal med folk som känt mig länge och gnuggar mig på rätt håll.

    När ungarna sen hade vilat middag så snackade vi med mormor, alltså min mamma. Hon kommer snart och hälsar på också, det ska bli KUL. Det har onekligen blivit lite mer hektiskt att försöka ha ett samtal med mamma på datorn. Elsa var dessutom supertrött och tramsig och gav henne bara hittepå-ord som svar på frågor. Ville försökte ta över telefonen, kastade bollar i min tekopp och skrek när han inte fick stoppa sina fingrar i min näsa.

    Men en del fick vi väl iallafall sagt. Jag berättade om förskolan som jag är missnöjd med just nu. Försöker få tag på en såkallad klassmamma för att diskutera vad jag ska göra, men har inte lyckats. Ska prova igen imorgon. Ja, och så visade mamma såklart alla sina små djur och fingerdockor som hon har i sitt skrivbord för att roa barnen. Vi pratade också om hur jag längtar efter en trädgård. Sen gick vi ut, barnen och jag. Och i brist på trädgård lät vi Ville bestämma tempot och struntade i vagnen. Han löpte fram och tillbaks längs gåvägen här ovanför och var så lycklig. Så ofta är det lilla som gör det.

    Nu sover ungarna och vi tittar på Ozark. Imorgon ska jag till frisören. Jippi! Egentid med huvudmassage och te. Mhm.

    tiden med ungarna del 1

    September 13th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv - (0 Comments)

    Jaha ni, kära vänner, då var det torsdag. Igår var Ville och jag på musiken och det var så fint. Jag är inte heltokig i läraren, det kan jag villigt erkänna. Men det är ett etablerat koncept med sånger som vi använder och hon går efter, så vi har det mysigt ändå. Och lär oss många nya melodier. Det är ju en av fördelarna, att det blir lite som att sjunga i kören för mig, Ville och de andra ettåringarna tar ju inte direkt i från tårna.

    Och jag märker också, när vi är där, hur nyttigt det är att vara själv med Ville. När Elsa inte babblar konstant i mitt öra har jag verkligen tid att SE Ville. Även här hemma, när vi leker på golvet, är det fantastiskt att vara tyst emellanåt och bara titta på honom när han gör sin egen grej. Att kunna svara direkt, titta honom i ögonen och bekräfta att det han håller i är ett får, en tekopp, en strumpa, ett snöre. Jag älskar det, samtidigt som jag får dåligt samvete för att jag inte kan göra det på samma sätt när Elsa är med.

    På samma sätt är eftermiddagarna när jag inte låter Elsa vila middag väldigt mysiga. Ville sover. Då pysslar vi och pratar om allt möjligt. Mest förskolan såklart, om hur busiga killarna är och hur Polly ska bjuda Elsa på sitt kalas och om att en av lärarna har en liten vit hund där hemma. Eller så läser vi en bok, en riktigt lång, spännande kapitelbok, utan bilder där Elsa ligger med fötterna i mitt knä och tittar upp i taket och avbryter mig ibland för att fråga vad rännsten, skarabé, schäslong betyder. Jag. Älskar. Det. Och längtar tills vi kan läsa Harry Potter. Men det lär väl dröja med tanke på hur känslig hon är för “läskiga” grejer som Krösus Sork och Dunderkarlsson och Blom. Voldemort kommer ju skrämma livet ur henne, troligtvis hinner hon bli myndig innan vi kan ge oss på J.K. Rowlings mästerverk.

    Slutligen har vi stunderna då vi är alla tre, både barnen närvarande. De busar och härjar och stökar upp och bråkar om vartannat. Men Elsa är så rolig, för hon blir svinsur på Ville om han tar något hon leker med, men hon försöker ändå göra honom glad med en annan grej. Mån om honom. Och när han gör ett bus/nåt han inte får ska hon göra exakt samma, trots att hon egentligen är alldeles för stor och vet precis att man inte får kasta skor ner för trappan, stoppa legogubbar i blomkrukorna eller hämta syltburkar från skafferiet och bära omkring på. Men för det mesta har de faktiskt roligt tillsammans. Elsa dirigerar, Ville hänger på så gott det går. Elsa skrattar åt Ville, Ville skrattar bara för att Elsa skrattar. Älskar de där två så himla mycket. Det händer så ofta att jag bara stannar upp i tvätthängningen eller bokläsandet och tänker en snabb tanke om hur sjukt det är att Eric och jag producerat de här nya människorna. Tanken är svindlande, precis som ansvaret vi har att hjälpa dem lära sig om livet och bli bra själar. Men mest svindlande är kärleken. Ändå.