Alltså. Elsa trivs på förskolan. Hon tycker om att gå dit och pratar mycket om vad folk där har sagt och gjort och nya grejer hon har lärt sig. Det viktigaste för oss med förskolan är att hon lär sig hänga med ungar i sin ålder och andra vuxna, samt tränar på att inte vara fem centimeter från sin mor hela tiden. Det skadar heller inte om saker som behövs i skolan också tränas. Typ vänta på sin tur, stå på led, räcka upp handen, lyssna när folk pratar, göra det som majoriteten vill osv. Allt utöver detta är bonus.

Samtidigt har jag själv praktiserat, vikarierat och jobbat på olika förskolor i Sverige och vet hur det går till där. Och det som händer på Elsas förskola är långt borta från det jag sett i Sverige. Det finns helt enkelt ingen plan för vad ungarna ska göra. De lämnas på morgonen, leker fritt nån timme tills det är dags att gå ut. Leker ute tills de går hem (de som inte äter lunch där, Elsa inräknat) eller går in och äter lunch (resten). Sen leker de fritt resten av dagen också. Jag saknar en samling. En sångstund. En sagostund. En gemensam pysselstund. Ett projekt. Ett arbete. Någonting organiserat. Det finns inte. Och det är så himla synd. Det är så nyttigt med en sån stund, tycker jag, även om själva saken de gör/pratar om/läser/sjunger inte behöver vara något särskilt. Dessutom tror jag att det hade varit bra för de nya barnen, fem stycken, att få känna på gruppen under lite mindre kaotiska former än fri lek då alla rusar in och ut från klassrummet konstant. Man tycker dessutom att det skulle vara lättare att göra grejer på Elsas, eftersom det bara går 3-, 4-, och 5-åringar där. Inga småbarn som ställer till det!

Men den största förklaringen till denna avsaknad av organiserad aktivitet är personalbrist. Om allt är som det ska och ingen personal har semester eller är sjuk så är de två vuxna på 22 barn. Det tycker jag redan är rätt snålt. Särskilt under inskolningen behöver de nya barnen mycket uppmärksamhet och aktivering och om då en personal redan är upptagen med att planera något, hjälpa någon på toa eller avstyra något slagsmål så återstår en som själv ska ha hand om övriga 20 barn. Inte lätt. På fredagar har dessutom en av Elsas lärare ledigt. Varje fredag, utan att det kommer någon annan och hjälper läraren som är kvar. Nu ska dessutom läraren som varit kvar sluta och har sin sista dag på fredag. Efter det kommer Elsas grupp inte ha några lärare alls på fredagar. Troligtvis kommer de väl låna in nån från en annan grupp, vilket då betyder att det blir två grupper à 22 barn med varsin lärare. Inte okej. Plus att läraren som blir kvar kommer att vara själv varje dag, hela tiden, fram tills att de hittar någon ny.

I princip hela Tyskland råder brist på utbildade förskollärare. Lägg då till att detta är en katolsk förskola med stränga regler om vilka som får anställas. De måste vara katoliker, inte vara skilda, vara utbildade med ett visst antal arbetstimmar i ryggen. Det känns med andra ord som att det kommer att dröja innan de hittar någon som överhuvudtaget kan jobba där.

Jag har pratat med Elsas lärare om allt detta och låtit henne veta hur jag känner det. Att jag saknar organiserad aktivitet, nåt kul projekt som alla i gruppen jobbar med samtidigt, gemensamt. Och att personalbristen suger. Det är inte rimligt att en person ensam ska ta hand så många barn. Det är varken schysst mot personalen eller mot barnen. Elsas lärare förstod mitt missnöje och sa att hon skulle lämna kritiken vidare. Hon berättade också att hon haft flera kollapser och tvingats sjukskriva sig för att det helt enkelt är för mycket på jobbet. Hemskt ju. Om några veckor vankas även föräldramöte då den här mamman inte heller kommer att vara tyst.

I sammanfattning kan man säga att jag är glad att Elsa bara behöver gå dit på förmiddagarna. Jag är också tacksam för att hennes lärare kämpar på och för att Elsa trivs, inte märker av allt detta och att hon storögt kan studera sina kompisar och lära sig vara en del av en grupp. Allt annat får hon lära sig här hemma med Ville och mig.