Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Paus i Barcelona

September 28th, 2018 | Posted by Jess in Annat. - (2 Comments)

Idag bloggas det från stranden i Barcelona, minsann. Hit kom jag igårkväll tillsammans med Izabella. Så överraskade vi Madde som flög in från Stockholm och även Angelica anslöt lite senare. Vi ska fira Madde som gift sig och fyllt trettio. Och så ska vi fira oss själva för att vi är hårt arbetande småbarnsmammor.

Vi bor på ett jättecoolt hostel mitt i smeten, i en sovsal med eget badrum. Igår åt vi perfekt stekt kött med sparris, pommes och aioli och sen drack vi spännande cocktails på en bar i närheten av hotellet.

Idag började vi med frukost på hotellets bakgård, sen hyrde vi cyklar och styrde kosan mot stranden. Nu är vi här. Och har ätit lunch, grillad lax med bönor och dillmajonäs, och druckit Vichy Catalan.

Det chillas och fnittras och pratas och ingen behöver hjälp på toa, matas, underhållas, få ny blöja eller tröstas. Och det är så skönt. Jag vet att Eric har läget under kontroll hemma, vilket också känns jätteskönt.

Jag njuter.

Osammanhängande babbel

September 26th, 2018 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Mamma har åkt hem igen. Jag satte av henne på flygplatsen i eftermiddags. Vi har haft några fina dagar. Det är skönt med sällskap i vardagen ibland och ett extra par händer såklart. Ungarna älskar henne. Ville lärde sig till och med att säga mormor, “mommo”. Imorgon ska Elsa fira skördevesper på förskolan och de ska fira gudstjänst tillsammans med oss föräldrar, och sen göra grönsakssoppa och fruktsallad med ingredienser som varje barn fått ta med sig. Elsas uppdrag: Ha med fyra päron.

Vi har också varit och sjungit för sista gången idag, tillsammans med mamma. Nästa kurs börjar om två veckor så jag borde anmäla mig till den, men har inte fått tummarna ur än.

I helgen väntar hemmagjord pizza och kanske lite trädgårdsfix. Jag skulle vilja hyra en högtrycksspruta, eller vad det nu heter på svenska, och göra rent balkongen. Får se om vi får tummarna ur till det!

Annars då. Jag är så trött. Vi måste sömnträna Ville. Han sover så dåligt, vilket betyder att vi också gör det. Ska läsa på lite kanske i helgen också och se om jag hittar nån smidig metod. Lille skrikisen.

Mamma passade barnen i tisdags och jag var i Frankfurt och blev ompysslad på salong, samt snickelisnackade med Josefin. Det var mysigt. Även om jag hatar nagellacksfärgen i dagsljus.

Så. Nu räcker det väl med osammanhängande babbel? Sängen.

Ausnahmezustand

September 23rd, 2018 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Mamma är här och vi har pratat oss genom hela kvällen. Och nu vill jag sova. Ska be att få återkomma imorgon. Hej!

De som vill kan lära sig den tyska glosan i rubriken istället. Ha så kul!

Ett tradigt blogginlägg för sakens skull

September 22nd, 2018 | Posted by Jess in Ego. - (0 Comments)

Elsa har varit och lekt hos sin kompis nu på förmiddagen och de hade så kul! Jag drack fint te med mamman i köket så länge och det visade sig att vi hade mer gemensamt än jag trodde. Och trevligare än jag trodde också. De bor ju dessutom på samma gata, så om nåt år kanske flickorna själva kan springa hem till varandra, precis som jag och min bästis Malena brukade göra när vi var små. Bästa som finns ju.

Detta förutsatt att de fortsätter vara kompisar och att vi bor kvar här. Och det gör vi väl, så som det ser ut nu. Suck. Detta läge, finns så mycket jag vill men inte kan säga. Jag drömmer vidare, så kan man sammanfatta det. Så fort jag har en stund över och är utan telefon, till exempel när jag sitter och håller Ville i handen på natten, planerar jag mitt drömkök. Det är liksom där allting börjar. Vi får se hur det blir helt enkelt.

Jaja, helgen är igång. Idag har vi inga fler planer, får se om jag kan få med mig Eric till Hornbach sen kanske, skulle vilja ha lite fina höstblommor till balkongen, men jag orkar egentligen inte klödda med det. Känner mig lite lam. Inte skör längre, som tur är, mest lam.

Hej på er.

Skör

September 21st, 2018 | Posted by Jess in Ego. | Filosoferande. - (0 Comments)

Idag är jag skör. Det må vara ett slitet ord för de som läser många själfulla bloggar, men det är precis så det känns. Hela dagen har pendlat mellan melankoli och sorg, känns det som. Men jag är ganska bra på att bita ihop och har man två barn så är det bara att kämpa på med blöjor och hämtning och mackor och snacks och tupplurer och pyssel med kastanjer. Jag misstänker att en härlig gråtsession hade hjälpt, men av någon anledning har jag svårare för att gråta sen barnen kom. Vad är upp med det? Borde jag inte vara blödigare nu, mer som står på spel, mer att oroa mig för ju?

Ville ramlade ner för hela trappan imorse. Han slog volter, rullade i luften och dunsade säkert fem gånger innan jag skrikandes fick tag i honom. Min lille värdelösa stuntman som bara för två dagar sen skaffade sig en stor, blå bula när han ramlade på trottoaren och dunkade skallen i asfalten. Nu fick han några blåmärken till och jag fick hjärtat sönderkramat och gråten i halsen.

Sen slutade Elsas lärare så då fick vi säga hejdå till henne. Både Elsa och jag hatar att säga hejdå, det är en grej som hänger ihop med det här med att vara utlandssvensk. Många sorgliga avsked innanför våra bälten har vi.

Efter det rullade det ändå på ganska bra. Ville sov, Elsa och jag pysslade med de där kastanjerna och sen snackade vi med mamma/mormor en sväng.

Men sen började det spöregna så vi kunde inte cykla till biblioteket som det var tänkt. Fick istället nästla in vår världsrekordslånga bil i världens minsta, dyraste parkeringsgarage och sen gå därifrån till bibblan. Väl där hade vi böter att betala för att vi prioriterat bort låneböckerna alldeles för länge. Ville rusade sen runt och kastade böcker på golvet och flyttade på stolar, skyltar och CD-skivor, så att jag inte hade ro att hjälpa Elsa.

På vägen hem tog den 6 minuter långa bilresan 40 för att det hade hänt en olika bredvid rondellen där vi behövde köra igenom. Folk blir så själviska i sådana lägen också, när trafiken står still, och alla har bråttomast i världen. När vi kom hem stannade vår 16-åriga granne sin moped bredvid oss och berättade att det var en bilolycka där ett barn blivit fastklämd i en bil. Han hade kört där förbi och såg märkbart tagen och chockad ut. Tydligen var det en fruktansvärd scen.

När jag försökte göra teriyakiglaserad aubergine till middag hörde jag ambulanshelikoptern på samma ställe i säkert 30 minuter, på vägen där barnet kämpade för sitt liv. Och då fick jag nästan en panikångestattack och skar mig djupt i fingret. Sen Elsa började förskolan “känner” jag ju 65 barn till, utöver de ungar jag träffat på musiken och gympan och lekplatser här i stan. Tänk så fruktansvärt hemskt om det är någon av dem som fått sin lilla kropp mosade av vassa plåtbitar och tusentals hästkrafter och G-krafter och tänk om det är någon jag träffats familj som just nu sitter och gråter hysteriskt på ett sjukhus där en helikopter landade för nån timme sen. Orkar inte.

 

 

Jag skickade ett sms till Eric som kunde lämna jobbet direkt, en halvtimme tidigare, och så var vi plötsligt två som la barnen och nu får jag har mina fötter i hans knä medan Miriam Meisel drar skämt på tvn och teet kallnar bredvid mig.
Livet.
Så oförutsägbart.
Så fantastiskt.
Så skört.

Temperaturer

September 20th, 2018 | Posted by Jess in Lillebror - (2 Comments)

Idag var det äntligen sista dagen på den tyska sommaren. Som seriöst har varat i sex månader nu. Idag var det 30 grader. Imorgon ska det bara bli 24. Wohoo, skönt med sval höst. Eller nåt. Det ska bli så skönt med lite kallare temperaturer och friskare vindar och regn! Mitt största problem med hösten är att jag inte vet vad Ville ska ha på sig på natten. Tyskarna gillar ju sina sovpåsar, alltså typ som en säck med armhål, en ihopsydd dopklänning, som de stoppar ungarna i. Ville hade aldrig en sådan när han var liten och nu förstår han inte vitsen med den. Förstår inte vitsen = Skriker som en galning när han märker att den är på och han inte kan köra fast sina köttiga små ben mellan spjälorna i sängen.

I Sverige används väl inte de här tvångsdräkterna på samma sätt, men Ville hatar även den svenska metoden – täcke. Han vaknar ofta när man diskret försöker lägga på det och om han är vaken när det kommer sprattlar han och sparkas tills täcket har dödats och ligger nere vid hans fötter, utan att röra honom.

Vi har på senaste tiden kört pyjamas med fötter och ibland en kortärmad body under för extra värme. Men han vaknar ju hela tiden. Varje natt. Minst en gång i timmen för tillfället. Och kräver att jag håller honom i handen tills han somnat, och ibland vaknar han tio minuter senare igen och märker att min hand är borta och att jag somnat. HUR VÅGAR JAG SOMNA NÄR HAN ÄR SUR??! Tänker han då och krafsar aggressivt efter min hand. Suck. På grund av detta är det dock omöjligt att räkna ut om han fryser eller är varm eller om han bara fortfarande försöker värka ut den där svullna, ljusgrå tandbölden i underkäken. Jag. Vet. Inte.

Känn på hans kropp, tänker ni. På bebisar ska man ju inte kolla temperatur på händer eller fötter. Det är inte tillförlitligt. Man ska känna på ryggen, lite innanför tröjan. Villes rygg är alltid sval. Hans händer och fötter är alltid varma. Jag. Vet. Inte.

Nu kommer hösten. Vad ska han ha på sig då? Den där vinteroverallen vi ska låna av Noah? Ska han sova i den? Ska vi lägga honom på lammskinnet Elsa fick av Jannicke när hon föddes? Ska vi köra upp elementen på högsta värme och hoppas på det bästa för Ville medans vi själva avlider av slaganfall? Jag. Vet. Inte. Men det ordnar väl sig det också.

Förskolefrustration

September 19th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv | Skit. | Tyskland. | Ungen - (0 Comments)

Alltså. Elsa trivs på förskolan. Hon tycker om att gå dit och pratar mycket om vad folk där har sagt och gjort och nya grejer hon har lärt sig. Det viktigaste för oss med förskolan är att hon lär sig hänga med ungar i sin ålder och andra vuxna, samt tränar på att inte vara fem centimeter från sin mor hela tiden. Det skadar heller inte om saker som behövs i skolan också tränas. Typ vänta på sin tur, stå på led, räcka upp handen, lyssna när folk pratar, göra det som majoriteten vill osv. Allt utöver detta är bonus.

Samtidigt har jag själv praktiserat, vikarierat och jobbat på olika förskolor i Sverige och vet hur det går till där. Och det som händer på Elsas förskola är långt borta från det jag sett i Sverige. Det finns helt enkelt ingen plan för vad ungarna ska göra. De lämnas på morgonen, leker fritt nån timme tills det är dags att gå ut. Leker ute tills de går hem (de som inte äter lunch där, Elsa inräknat) eller går in och äter lunch (resten). Sen leker de fritt resten av dagen också. Jag saknar en samling. En sångstund. En sagostund. En gemensam pysselstund. Ett projekt. Ett arbete. Någonting organiserat. Det finns inte. Och det är så himla synd. Det är så nyttigt med en sån stund, tycker jag, även om själva saken de gör/pratar om/läser/sjunger inte behöver vara något särskilt. Dessutom tror jag att det hade varit bra för de nya barnen, fem stycken, att få känna på gruppen under lite mindre kaotiska former än fri lek då alla rusar in och ut från klassrummet konstant. Man tycker dessutom att det skulle vara lättare att göra grejer på Elsas, eftersom det bara går 3-, 4-, och 5-åringar där. Inga småbarn som ställer till det!

Men den största förklaringen till denna avsaknad av organiserad aktivitet är personalbrist. Om allt är som det ska och ingen personal har semester eller är sjuk så är de två vuxna på 22 barn. Det tycker jag redan är rätt snålt. Särskilt under inskolningen behöver de nya barnen mycket uppmärksamhet och aktivering och om då en personal redan är upptagen med att planera något, hjälpa någon på toa eller avstyra något slagsmål så återstår en som själv ska ha hand om övriga 20 barn. Inte lätt. På fredagar har dessutom en av Elsas lärare ledigt. Varje fredag, utan att det kommer någon annan och hjälper läraren som är kvar. Nu ska dessutom läraren som varit kvar sluta och har sin sista dag på fredag. Efter det kommer Elsas grupp inte ha några lärare alls på fredagar. Troligtvis kommer de väl låna in nån från en annan grupp, vilket då betyder att det blir två grupper à 22 barn med varsin lärare. Inte okej. Plus att läraren som blir kvar kommer att vara själv varje dag, hela tiden, fram tills att de hittar någon ny.

I princip hela Tyskland råder brist på utbildade förskollärare. Lägg då till att detta är en katolsk förskola med stränga regler om vilka som får anställas. De måste vara katoliker, inte vara skilda, vara utbildade med ett visst antal arbetstimmar i ryggen. Det känns med andra ord som att det kommer att dröja innan de hittar någon som överhuvudtaget kan jobba där.

Jag har pratat med Elsas lärare om allt detta och låtit henne veta hur jag känner det. Att jag saknar organiserad aktivitet, nåt kul projekt som alla i gruppen jobbar med samtidigt, gemensamt. Och att personalbristen suger. Det är inte rimligt att en person ensam ska ta hand så många barn. Det är varken schysst mot personalen eller mot barnen. Elsas lärare förstod mitt missnöje och sa att hon skulle lämna kritiken vidare. Hon berättade också att hon haft flera kollapser och tvingats sjukskriva sig för att det helt enkelt är för mycket på jobbet. Hemskt ju. Om några veckor vankas även föräldramöte då den här mamman inte heller kommer att vara tyst.

I sammanfattning kan man säga att jag är glad att Elsa bara behöver gå dit på förmiddagarna. Jag är också tacksam för att hennes lärare kämpar på och för att Elsa trivs, inte märker av allt detta och att hon storögt kan studera sina kompisar och lära sig vara en del av en grupp. Allt annat får hon lära sig här hemma med Ville och mig.

18 september 2018

September 18th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv - (0 Comments)

Hej bloggen!

I förmiddags var Ville och jag på gympa och han tycker det bästa där är alla bollar i olika storlekar som de har. Ledaren brukar skoja och säga att det egentligen är onödligt att hon lägger en timme innan vi kommer på att bygga upp olika hinder, klätterställningar och spännande saker att utforsta – Ville vill ändå bara ha fatt i en boll, som han sen jagar runt, sparkar på, kastar till allehanda personer och leker kurragömma med. Jag tänker att den ändå bidrar till lite social kontakt, den där gympan. Inte minst för mig. Så vi fortsatter gå dit.

Elsa var på förskolan och röjde runt. Det var en lärare som hade fyllt år och bjudit på glass, så tydligen hade hon haft “den utsöktaste dagen” i sitt liv. Utsökt, det ordet måste finnas med i nån barnbok vi läser, för hon använder det hela tiden, på ett väldigt charmigt sätt.

I eftermiddags snackade vi en sväng med mamma/mormor också som ska komma och hälsa på oss på söndag. Det ska bli härligt. Det känns länge sen vi sågs och särskilt Ville har såklart växt massor sen dess. Efter pasta med broccolipesto till middag gick ungarna och la sig och Eric kom hem från jobbet. Vi har börjat titta på en lite mer positiv serie, efter negativa, mörka, hemska Ozark. Nu ser vi The Marvelous Mrs. Maisel istället, om en kvinna på 1960-talet som blir lämnad av sin man och börjar jobba som komiker.

Har även återupptäckt te, fast det fortfarande är 30 grader utomhus. Kvällar och morgnar är det kyligt dock, så en fattar att det är september. Men lite friskare luft även på dagen hade inte skadat. Te alltså. The shit.

Hejdå bloggen!

Skoshopping och en gnutta sömnsnack

September 17th, 2018 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Dagens skoshopping var tillfredsställande. Elsa fick ett par grå sneakers med glittriga stjärnor som är ganska höga och nog kan funka tills det blir kallt. Då har hon redan två par vinterstövlar som kan ta över, som hon ärvt av Grace och Ophelia. Ett par fina och ett par praktiska.

Ville mätte sina fötter idag, han är en 22a, vilket betyder att Elsas andra par skor i livet, ett par sneakers i brunt skinn, passar honom! Det är ju lite känsligt för barn att ärva skor, men de är inte särskilt använda alls, så det är nog lugnt. Det var för övrigt de som han testkörde i skogen i söndags!

  • Bra så. Annat som hänt idag: Elsa hade en bra dag på förskolan. Ville åt mer kyckling än mig till middag. Elsa somnade i bilen på väg till Frankfurt, men hann bara sova tio minuter så det påverkade inte läggningen precis. Ville ha en tand på väg upp och tandköttet där är just nu ljusblått/genomskinligt och så svullet. Det ser inte skönt ut. Inte heller så trösterikt att tänka på de övriga elva tänderna som ska ut inom en snar framtid. Nätterna är inte bra alls. Med undantag var 15e natt typ.
  • Så vi får väl gå och lägga oss nu. Så att jag orkar med en natt till med hans små händer i mina, min panna mot spjälorna och mina ögon som i grusig desperation försöker avgöra om han sover eller ligger och väntar på att få skrika på mig när jag lägger mig ner. (Varsågoda för lång mening. Även för att vara mig.)
  • Glass i Seligenstadt

    September 16th, 2018 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

    Vi har utforskat Seligenstadt idag. Izabella och Markus har vänner som bor där och de talade varmt om denna lilla stad, med tyska mått mätt, söder om Frankfurt. Så vi bestämde oss för att köra dit, ta en promenad längs Main och spana in en tomt som var till salu.

    Det var så fint. Alltså, vädret kunde ju knappt varit bättre. 26 grader och strålande sol så Elsa och Eric fick feeling när vi fikade och beställde in glas. Mysig gammal stadskärna, fina hus, mycket grönt både i och utanför city. Och allt man behöver finns: skolor, förskolor, affärer, banker, apotek och så vidare.

    Till och med två Summlöcher* hade de!

    Saken är alltså biff, nu flyttar vi till Seligenstadt.

    * Hål i ett stort stenblock där man ska stoppa in huvudet, humma och hitta sin “ton” som får kroppen att vibrera. Tror tyvärr folk hade kissat i de där hålen. Lite minuspoäng för Seligenstadt-borna där.