Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

= Livet

February 26th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv | Lillebror | Sverige. | Tyskland. | Ungen - (0 Comments)

Tycker synd om er ensamma stackare som kikar in här hela tiden, fast att det inte händer något. Vi har varit i Berlin och vi har varit i Limburg. Alla är hyfsat friska, ganska glada och relativt utsövda. Om några dagar blir den här skåningen 32 och det känns fasiken inte riktigt klokt.

Jag har shoppat på bokrean idag och ser framemot den högen. Har också slängt iväg en beställning på mat till Onfos, tänkte att det ska moffas skagenröra och Japp lagom till födelsedagen på lördag. (Onfos skickar svensk mat hit till Tyskland, dem gillar vi!)

Snart måste vi nog tackla Ville och hans väldigt punktliga varannan-timmes-ätande på nätterna, men än så länge stör det mig inte så mycket att jag orkar ge mig i kast med det. Elsa har en treårings självklara pondus och förklarar ständigt att hon redan vet, redan kan och redan vill. Hon säger nej och skrattar mig rakt i ansiktet för att sen, nån minut senare, ändå be om hjälp med att fiska upp de sista flingorna eller leta upp en Pixi-bok hon är sugen på att läsa.

Ja, livet går sin gilla gång.

Förra helgen blev våra planer inställda för att eric var sjuk. Den här helgen träffade vi visserligen faster Theda som planerat, men idag skulle vi har kört till Lars och Linda. Det var innan Eric började kräkas. Suck. Så nu är vi hemma istället. Och missar ett såkallat Faschingståg, alltså ett tåg med karnevalsglada människor som klätt ut sig och kastar godis. Elsa skulle ha klätt ut sig till katt, även om hon kände sig lite orolig för att det var farligt. Och även om det är svårt att gå in för utklädningen helt när det är minusgrader och snöstorm ute. Det måste liksom funka ovan på overall och stickad mössa. Ville skulle ha varit utklädd till gullig bebis.

Men nu får vi roa oss själva här hemma istället. Snön utforskade Elsa imorse tillsammans med Theda. Kanske halar vi fram lite vattenfärger eller nån klump lera?

I natt har Elsa sovit i sin egen säng, vilket gjorde så att Ville kunde sova i sin spjälsäng som Elsa ockuperat sen vi kom hem från Sverige. Tyvärr sover Ville bäst med en arm på rumpan och med sin hand i min, men det gör att jag vaknar och har ont i hela kroppen för att jag legat och sett till så att Ville sover istället för att hitta en skön position och sova själv. När han nu låg i spjälsängen var det svårt att klappa honom på rumpan och hålla honom i handen, men han sov ändå över förväntan. Jag med. Tills Ville började skrika och Eric började kräka. Suck, igen.

Ja. Vi säger väl så så länge. Hej!

Stora, trötta och kontrollerade barn

February 6th, 2018 | Posted by Jess in Lillebror | Ungen - (0 Comments)

Jag sitter hos barnläkaren och väntar. Ville ska på U5, tyskarnas motsvarighet till sexmånaderskontrollen, gissar jag? Han har somnat på min arm, lillkillen. Och de har redan varnat mig att vår läkare är sjuk och att hennes kollega måste göra allt. Det kommer alltså ta lite tid idag. Det gör mig rädd att de säger så, för det brukar ta evigheters evigheter när de inte nämner något tidsperspektiv. Elsa är hemma med sin farmor. Kanske sover hon en stund. Hon var vaken och letade efter gosedjur i sängen kl. 4 imorse och lyckades även väcka Ville. Han och jag gick och la oss i gästrummet, där somnade han om två timmar senare och sov till 7. Eric och Elsa låg och blundade till 6, då gick de upp och lyssnade på ljudbok på soffan. Sådana där stunder är det så extremt frestande att sätta på tvn. Dra igång en film. Visa tecknat på telefonen. Hala fram datorn och Barnkanalen och Youtube och allt vad som finns för att man själv ska få det lugnt en stund till. Men vi är kämpar envist vidare med våra stränga tv-regler. Suck.

Sen har vi varit och gympat idag också, vilket säkert tröttade ut Elsa ännu mer. Hon är så stor och duktig och redig, men samtidigt så liten och faktiskt bara tre år. Snart. Jag försöker tänka på det varje dag, att inte begära för mycket av henne och särskilt sen Ville kom, att inte hon automatiskt måste vara perfekt för att hon är äldst. Det kan hon ju inte hjälpa.

Nu är det vår tur hos doktorn. Vi hörs mer en annan dag!