Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Halvvägs igenom ett hembesök

October 11th, 2017 | Posted by Jess in Resa. | Sverige. - (0 Comments)

Vi är i Sverige, Elsa, Ville och jag. Flygresan gick hur bra som helst, det är lite att kånka på med två barn, en vagn med liggdel och en resväska, men med bärsjalen så löste vi det. Ville hängde mest med och Elsa är grym på att lyssna och ha tålamod med väntande och stressade vuxna. Ingen fick ont i öronen och inga grejer glömdes kvar. Vi kom på tåget mot Lund och där hämtade mamma oss. Största problemet den dagen blev att få in alla sakerna i mammas BMW som är enorm på utsidan och mini på insidan. (En sådan bil ska vi inte ha, även om vi hade haft råd.)Sedan ankomst i moderlandet har vi hunnit med en 81-årsfest där vi fick fira min morfar och äta mormors goda tårtor. Där träffade vi också min brorson Felix för första gången, en riktigt pyttig unge, trots att han bara är fem veckor yngre än Ville. Så gullig och en härlig känsla i kroppen att hålla i sin lillebrors bebis. Vi har också hängt med mina bästisar och deras ungar, det börjar bli en rätt rejäl hög nu. Elsa var dock mer intresserad av de fyra små kattungarna som bodde i gästrummet, än av de busiga barnen. Elsa har fått ridlektion av moster Jannicke och läst massa böcker med sin mormor. De har varit i skogen och sprungit på idrottsplatsen och badat på badhuset. Min pappa står för skojandet och kör ett organiserat klingande i lampa varje kväll. Och Ville han fortsätter att bara hänga på. Så länge han får vara i någons famn är livet toppen. Han hatar att åka bil, har vi slagit fast. Han skrek som en långsamt torterad gris på vägen till Ystad och ännu högre när vi körde ensamma till Tomelilla och jag inte kunde skaka hans stol. Han är matad och trött när vi sätter oss i bilen, men skriker sig till ett vansinne som det inte går att somna ifrån. Imorgon ska vi ta oss till Anna och Carl, det tar en timme och sex minuter att köra dit. Det tar sen minst en timme och sex minuter att köra hem. Jag bävar, men känner mig stark. Vi ska klara av det. Och Elsa har ju ändå någon slags selektiv hörsel när det kommer till Ville och skiter fullständigt i om han skriker. Hon kan skråla Pilutta-visan lika bra för det. Det återstår alltså en lång nervig bilresa, en middag med vänner, lite mer syskonhäng, träff med gammelmormor och gammelmorfar på söndag och lite mer skogslukt och dalmatinerstoj innan vi åker hem igen. Hem, detta komplicerade begrepp.

Orkar egentligen inte blogga. Min gamla chef från det där hyfsat välbetalda skrivjobbet som jag höll på med förra året hörde av sig och jag var sugen på att hoppa på tåget igen. Men så insåg jag att inte bara är jag slutkörd när kvällen kommer, jag har fortfarande händerna fulla, bokstavligt talat, med en bebis som vill amma och gosa tills timman blir sen. Så även om pengarna lockar så får jag inte in det i schemat just nu, inte utan att bli galen och kanske sova ännu mindre än jag redan gör.

Så. Bloggandet hör också lite dit, till högen med saker som bortprioriteras. Men jag gillar ju er och det är fint att ha livet lite dokumenterat så här.

Sen sist har Ville och jag varit på planeringsmöte i svenska kyrkan. Jag är dekorationsansvarig på julbasaren i år, det känns kul. Och lite jobb jämfört med de andra i basargruppen.

Han har också babymasserats, lillbrorsan. Halva överkroppen hann vi med innan han somnade med ett leende i min famn. Så länge folk snackar med honom och pratar med pipiga röster så flinar han och vältrar sig i uppmärksamheten.

Elsa har hängt en del med sina farföräldrar som så snällt lekar med den lilla donnan. Igår hade vi Kristina och Izabella med familjer på besök, och med Noah som hon känt hela hans liv, leker hon faktiskt med. Alltså, de busar och pratar och skrattar med varandra.

Jag drömmer om semester på ett varmt ställe där man inte måste planera middagar eller hänga tvätt. Men det går inte riktigt ihop med bilönskningen som växer sig starkare för var dag som går. Svårt att lägga 15 000 kronor på en resa när man samtidigt funderar på att köpa bil för 10 gånger så mycket pengar… Så den där resan får väl vänta tills jag har börjat jobba igen, om sisådär 12 år. Sisådär, himla trevligt ord! Lite Pippi Långstrump över det eller?

Och ut och resa ska vi ju faktiskt, redan på fredag. Barnen och jag tar flyget hem till Skåne och Sövde och mamma och pappa och syskon och en kusin/brorson som vi inte träffat än. Och mina kompisar och svenskt godis och tv och natur och ren luft. Och så ska vi visa upp Ville naturligtvis, det är ju bara mamma som redan lärt känna honom. Längtar gör jag, och hoppas att resan ska gå bra, men det tror jag nog. Vi laddar upp med snacks, några nya Pixi-böcker, en älskad docka som heter Lisa och lite ljummen bröstmjölk. Det blir nog bra.