Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Jag sitter uppe igen och tar en för laget. Det vill säga, klockan är 5.45 och Elsa har börjat sova så lätt att hon riskerar att vakna av Ville som grymtar rundor en del vid det här tiden. Så han får sova i min famn, där han är tyst, så slipper Elsa, och då i förlängningen Eric, göra morgon redan. Vi skulle prata bilar ju. För det gör vi en del här hemma. Planen är att skaffa en. Vi får generöst nog låna en av mina svärföräldrars bilar varje dag, det är en grön Golf som tillhört Erics styvmormor och som han tar till jobbet i Frankfurt varje dag. Hans kontor ligger nämligen på en gata som är svår att nå med lokaltrafik, från vårt hus. Eller svår och svår, men det skulle ta så himla mycket längre tid. Så en bil försvinner in till storstaden varje dag. Det gör att vi som är kvar här hemma får dela på svärföräldrarnas andra bil, en mörkblå Yeti som införskaffades en gång i tiden för sina skogsvänliga egenskaper. Den tillbringar nämligen mycket tid just där, tillsammans med svärfar som är gammal skogsvaktare. Det är supersnällt av svärisarna att vi får låna den bilen när vi vill, men den är som sagt inte alltid tillgänglig. De har såklart också ett liv med skogsturer, mathandling, läkarbesök, syjuntor, kafferep och bankärenden. Jag promenerar gärna dit vi ska, men det finns gränser hur långt vi kan ta oss med vagn och ståbräda. In till Frankfurt är det till exempel ofta smidigt med tunnelbanan som går 300 meter från vårt hus. Ofta. För ibland ska man nånstans som kräver tre byten och 2000 meters promenad och då är det helt enkelt smidigare med bil. Dessutom har både aktiviteter och läkarbesök ökat sen Ville kom. Helt enkelt för att vi är en till i familjen. Så jag tycker det är krångligt, att dela på en bil. Det är svårt att vara spontan och det är tråkigt att känna sig fångad här hemma, trots att det knappast är Starrarp* vi bor i. Så nu letas det alltså bil. Och jag är rädd för att köpa en ny för det är så mycket pengar som flyger sin kos så fort bilen rullar ut från bilhallen. Men jag är lika rädd för att köpa en begagnad för att vi knappt ens kan byta vindrutetorkarna själv och går den sönder är vi körda. (Här känner jag också ett sting av hemlängtan eftersom både bror och pappa är händiga mekaniker med både kunskap och rätt verktyg för att snabbt ordna sådant som en verkstad vill ha tvåtusen kronor och tre dagar för att fixa.)Vårt största problem är dock att vi har Elsa i vad som här kallas reboarder. I Sverige kallas det för helt vanlig bilstol, men här åker alla barn framlänges. Så när vi kommer dragande med specialstol, där Elsa två år ve och fasa åker baklänges, så höjer bilförsäljarna på ögonbrynen och skakar misstroget på huvudet. Vi vill helt enkelt ha en bil där våra barn, såklart Ville också när han växt ur babyskyddet, kan åka baklänges i sina stolar och man ändå kan sitta normalt framför. När vi åker på familjeutflykt i Golfen vilar nämligen i princip mitt huvud på instrumentbrädan och knäna pressas under körningen mot densamma. Och jag är ju för fasiken en kotte, som Malin och Jannicke brukar påpeka! Kort alltså, 1.60 bara. När jag nångång kör och Eric “1.82” Matthiesen ska sitta där så har vi ett problem. Och när Ville också flyttar över till bilstol kommer han få sitta bakom föraren som då tvingas köra bil med ratten mellan revbenen. Jag vet att en lösning är att koppla ur airbagen och ha en unge fram, men det är ju inte heller det säkraste alternativet. Vår bilshopping går alltså till som så att vi googlar på nätet efter tänkbara kandidater. Sen kör vi till bilfirman och tar med oss Elsas bilstol in för att kunna testa den i allehanda bilar. Redan här är det lite jobbigt för Elsas stol har inte Isofix och måste alltså kopplas in och ut med bilbälten, ben och krokar och grejer. Varenda gång. (Det beror på att den stolen köptes när vi bodde i Frankfurt och bara lånade bil nångång i månaden och vi ville ha en stol som var lätt och smidig att bära omkring på.)Bilförsäljarna står då och stirrar häpet på oss innan de hämtar sig och menar att den där stolen, den passar i alla deras bilmodeller. Jo, passar gör den, men sen blir till och med den mest luttrade bilnissen ändå förvånad över hur mycket plats baklängesstolen tar och hur lite benutrymme som blir kvar där fram. Man blir dessutom ofta förvånad över vilka bilar som funkar. Storleken på utsidan har rätt lite att göra med hur rymliga de är på insidan, har det visat sig. Volvos stora SUVar, XC-60 och XC-90, till exempel, funkade inte alls. Däremot hittade vi nån Ford som överraskade oss. Generellt är det vansen som gör jobbet. Bilar som antingen redan har tre rader säten, eller där man kan köpa till sista raden själv och alltså få en sjusitsare. Men det känns lite överdrivet, eller? Vi (Jag) önskar oss visserligen massa fler barn, men vem vet om vi kommer att få det och just nu har vi ju bara två. En lång kombi, typ Passat eller Skôda Superb skulle också funka, men Passaten är dyr som attans både ny och begagnad och Superben är ful… Vi tänker begagnad för oss betyder högst fyra år gammal, återigen för att vi är värdelösa på att lösa bilproblem själv. Just nu lutar det åt en Volkswagen Touran, som kan ha fem eller sju säten, eller en Passat. Vi har egentligen inte bråttom, även om jag flera gånger i veckan svär över avsaknaden av bil. Det har dykt upp erbjudanden om att köpa en ny bil, reimporterad, återimporterad, eller vad man nu säger, av pålitliga firmor som sysslar med sådant. En Touran kostar det ny 150 000 kronor mindre än från Volkswagen här i Bad Homburg. Kan vara värt att vänta i 160 dagar då känner jag. Men det alternativet ska researchas lite till så att det verkligen är samma bil man får. Vi har också börjat misstänka att Elsas bilstol, en Britax Römer Max-Way, är ovanligt stor. Kanske kan vi vinna några centimeter på att byta ut den mot en annan? Så ja, jakten går vidare. Hittills har vi hängt hos Kia, Ford, Volvo, Volkswagen och Opel. Varsågoda för all information jag kunde komma på om vår bilshopping. Förlåt för slösande av er tid. Jag slutar nu. * Byn på vischan där jag växte upp.

Babymassage med bråkig barnmorska

September 21st, 2017 | Posted by Jess in Lillebror - (0 Comments)

Klockan är 05.24 och det är dags att blogga lite. Gårdagens inlägg “Spara till barnen” fick jag betalt för att publicera. Ändå lite kul för mig.

Här hemma är allt som numera vanligt. Igår var Ville och jag på babymassage för första gången. Vi lämnade storasyster tillsammans med sin Gromu och vandrade mot sjukhuset där kursen hålls. Jag var i god tid från början, men sen gick jag fel, eller kunde snarare inte bestämma mig för vilken väg jag ville ta, men fram kom vi till slut. Ville sov en halvtimme i vagnen och jag lyssnade på podcasts och njöt av det fina höstvädret. Nästan 20 grader varmt har vi nu, och sol såklart.

Det är en barnmorska som heter Ulrike som håller i babymassagen och hon stod ute i korridoren och tog emot vilsna mammor med barnvagnar och skickade oss rätt. Rätt in i en varm sal med liggunderlag och amningskuddar utplacerade längs väggarna. Vi började med att presentera oss och våra bebisar. Det var en blandad skara av folk från trakterna kring Bad Homburg. Av nio kvinnor var det bara jag och en till som hade barn sen innan. Det var tydligt att alla först blev förvånade när jag nämnde Elsa och sen ännu mer förvånade när jag sa att jag var 31. Hej från en som visar leg på systemet de få gånger om året jag är där.

Sen rykte bebisarnas brallor och vi fick mandelolja i en liten kopp som vi med olika rörelser masserade våra ungars ben och fötter med. Jag hann göra 1,5 ben + fot på Ville innan han blev sur, ville ha mjölk och sen tyckte att jag kunde bära omkring på honom nån kvart tills han somnade.

Sen sov han alltså i min famn resten av tiden. De andra masserade ben i några minuter till och sen gick vi laget runt och berättade om våra “nya” liv som föräldrar. Barnmorskan var dömande och svartvit i sin inställning till hur vi hanterade vardagen. Hon fattade inte alls hur jag kunde tycka det är en bra idé att mata så fort Ville är irriterad. Jag försökte förklara att han såklart ibland får hjälp att sova, får en ny blöja eller bara en ny position, men om det inte hjälper så kollar jag inte på klockan och tänker “nu var det faktiskt bara en timme sen du åt sist, du får vänta tre timmar till” och skumpar omkring med skrikig unge tills dess. Han är ju nöjd efter ett mål mat till, även om det bara är en snabbis. Och på enbart bröstmjölk blir ingen bebis överviktig. Men att amningen handlar om mer än mat verkade inte barnmorskan på kursen hålla med om så vi tjafsade lite tills jag tyckte hon kunde gå vidare till nästa mamma. Och det var flera gånger till under sessionen som man märkte att mammorna blev irriterade på hennes negativa kommentarer. Trist.

Sen var iallafall undervisningen över och jag bäddade ner Ville i vagnen igen, satte på podcaster och gick hemåt. Elsa fick lunch och sen vilade hon middag, innan vi pysslade lite ekollongubbar och ritade aluminiumfoliefiskar. Eric jobbade sent och eftersom han ändå inte var hemma innan Elsa sov så handlade han på vägen.

Det är knepigt att fylla kylen nu för tiden. Mina svärföräldrar är generösa och lånar ut sin bil när helst vi vill, men den är inte alltid ledig. Och dessutom måste vi då flytta Elsas bilstol som på helgerna är i den bil som Eric tar till jobbet. Vi håller på att undersöka möjligheterna till ett bilköp, men det får nog bli ett eget inlägg.

Nu ropar Elsa att hon är vaken. Klockan är 05.43. Dagen har börjat!

Spara till barnen

September 20th, 2017 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Alla vill ge sina barn en bra start i livet. Vi ger dem kärlek, trygghet och kunskaper, men vare sig vi gillar det eller inte kommer de också behöva pengar – till studier, resor, sin första bostad. Ja, vilka drömmar de än har krävs det pengar för att förverkliga dem. Ge därför barnen kunskaper om pengar. Lär dem att förstå deras värde och att inte slösa bort dem. Och börja spara!

Kom igång – och fortsätt

Man brukar säga att den bästa träningen är den som blir av, och samma sak gäller för sparande. Skjut inte upp det till efter semestern eller gör ett nyårslöfte av det. Börja nu! Det går bra att börja i liten skala, men se till att komma igång med ett regelbundet sparande till barnen nu på direkten.

Och precis som med träning gäller det att bygga en realistisk plan man klarar av att hålla långsiktigt. Det är bättre att spara tvåhundra kronor i månaden än att spara en tusenlapp i början av månaden för att sedan ta ut den en vecka innan löning för att VISA-kortet är tomt.

Hjälps åt

Bäst är att börja spara redan när barnet föds, och när det väl finns ett sparkonto – låt omvärlden veta det! Mor- och farföräldrar älskar att hjälpa till. Ge släkt och vänner möjligheten att swisha över sina doppresenter. Både du och barnen (och antagligen givaren också) kommer att vara oändligt tacksamma över att slippa ytterligare än designad vas ingen har nytta av.

Hur och var?

Ska man öppna ett konto i barnens namn eller i sitt eget? Att spara till omyndiga barn är lite knepigt, och det riskerar att bli ännu värre när de plötsligt fyller arton och kanske bestämmer sig för att använda pengarna till något riktigt dumt. Enklast är därför att spara i en kapitalförsäkring i eget namn med barnen som förmånstagare. En del banker tar ut en avgift för kapitalförsäkringar. Om din bank gör det – byt bank!

Och hur ska man spara? Sparkonton ger praktiskt taget ingen ränta och börsen sägs ju krascha vilken dag som helst om man får tro löpsedlarna. Räntefonder eller Trisslotter?

Börsen inte bara riskerar att gå ner – den kommer att göra det. Men tittar vi på de senaste hundra åren har börsen varit överlägsen på lång sikt. Spara i breda indexfonder med låga avgifter. Låneförmedlaren Consector har fler tips om barnsparande, läs dem och börja spara. Idag!

Ville 2 månader

September 15th, 2017 | Posted by Jess in Lillebror - (0 Comments)

Att tiden går vet ni ju redan. Lillebrorsan här hemma är visst redan två månader och jag har inte ens märkt att han fyllt en månad. Det bör rimligen vara ungefär en månad sen nu.Han växer och har sig, vilket är trevligt. Tyvärr kan han fortfarande inte gå, till Elsas stora förtret. Men han kan le, och det gör han så fort man kommer tillräckligt nära. Han snackar också loss då, gurglar och gaggar och nästan trallar, om han är på det humöret. Han gillar att sitta i bärsjalen, vilket är tur. För där hamnar han flera gånger om dagen när jag behöver ha händerna fria för att till exempel kunna laga middag eller rita massa fiskar som ska klippas ut och klistras på samma papper. Vagnen är också okej, men bara om han somnar efter en stund. Vi var hos läkaren igår för att ge honom en riktig vaccinationscocktail, men läkaren tyckte han var för krasslig så vi väntar till nästa vecka. Han snörvlar på rätt bra i mitt knä just nu, men det finns inget att göra mer än att vänta ut det. Och han verkar som tur är inte lida nämnvärt.

Ville. Vår lille påg som får godnattpuss av sin syster varje kväll, som växer ur sina kläder snabbare än ögat och som tagit en självklar plats i vår familj. Han är bäst.

När man får sova

September 9th, 2017 | Posted by Jess in Filosoferande. | Lillebror | Ungen - (0 Comments)

Som så många mödrar före mig har konstaterat, får man bara sova så…

… orkar man med ett barn som inte vill ligga själv ens en sekund dagtid.

… kan man ge sig iväg på en handlingspromenad till grannbyn för att de har bäst ostdisk.

… känner man sig som en kombination av

Moder Teresa, Superman och en iller.

…. går man upp när stora barnet vaknar och tar lillen med sig så att mannen får sovmorgon.

… suger man i sig en slurk Game of Thrones så fort man får chansen.

… behöver man inte önska att man är kaffedrickare varje gång solen går upp.

… funkar det att ta sig an en socker-detox och en trotsig tvååring samtidigt.

… bryter man inte ihop när man måste byta tröja fem gånger om dagen på grund av bebiskräk.

… orkar man vara uppe till 21.30 istället för att stupa i säng så fort köket är städat.

… kan man göra en utflykt till Frankfurt för att spana på en ny, dyr bil.

… har man plötsligt vett att uppskatta allt härligt och jobbigt och fantastiskt som livet kastat i ens knä.

Uppdatering: Bönhörd

September 5th, 2017 | Posted by Jess in Lillebror - (0 Comments)

För alla som med spänning följer följetongen om sömn i vårt småbarnsliv kommer här nu en uppdatering, en väldigt positiv sådan.

Och alla som hade ännu en usel natt och eventuellt blir väldigt avundsjuka på de som snackar positivt om sömn, bör sluta läsa nu.

För i natt, och fråga mig inte varför, har alla sovit som små pungråttor på starka sömntabletter.

(Sleep like a baby, sova som ett barn, säger man på engelska, och menar att nån sover bra. Eh, va? Bebisar sover ju sämre än de flesta?)

Vi gick och la oss med lite ångest igår, beredda på att natten skulle bli en kamp igen. Det är ingen skön känsla att ha när man är helt slut i kropp och huvud, att misstänka starkt att återhämtningen inte kommer att komma.

Men som sagt, i natt kom den. Ville sov mellan oss i sitt babynest från 21.30 till 1.30, 4 timmar i ett sträck!!! Och dessutom utan ett ljud. Inget korvade, inget grymtande. Redan där kände jag mig pigg och redo att tackla dagen. Jag ammade och la sen ner den lilla gull-munken i nestet igen. Så sov vi från 2 till 4, ammade/var vakna en halvtimme och sov sen från 4.30 till 6.30. Notera även att Elsa hela tiden var tyst som en mus, hon fick penicillin av mig strax innan 2, sen sov hon vidare. 6.45 vaknade Elsa och ropade på oss från pottan. Då var morgonen kommen för oss päron och Elsa. Ville sover fortfarande i mina armar.

Det enda som var ändrats sen igår är att han också fått den förkylning som vi andra (förhoppningsvis) snart är av med. Men inte fasiken brukar de små liven sova bättre när de är krassliga? Jag fattar alltså ingenting. Men besvärar mig inte! Inser även att det kanske inte kommer att hända igen på sex månader, men det gör inget. Det här var precis vad vi behövde. Jag är pånyttfödd. Mina böner blev hörda. Det finns hopp.

Och tack alla som kommit med pepp, tips och medlidande. Ni är fina!

Älskade jobbiga ungar

September 4th, 2017 | Posted by Jess in Lillebror | Ungen - (1 Comments)

Nätterna blir sämre och sämre här borta. Jag trodde att vi hade nått botten när Elsa hade urinvägsinfektion och förkylning häromnatten, samtidigt som Ville var väldigt hungrig och ville äta en gång i timmen och sen ligga och grymta medan solen gick upp. Det innebär att natten blev väldigt kort för oss föräldrar när barnen turades om att kalla på oss, typ en gång i kvarten. Natten efter var Eric på personalfest och kvällen började stressigt tills han ramlade in vid 2-tiden. Läggningen var okej, men sen vill Ville gärna äta nonstop framför Game of Thrones och kamomillte och Elsa hostade och snörvlade och kallade hela tiden och ville att jag skulle ligga en sväng hos henne. Då gjorde jag det en stund, tills ljudstyrkan från yngsta familjemedlemmen nådde farliga decibelnivåer i vardagsrummet. Det var svettigt, men nyttigt. Tvåbarnsmamma japp!

Som sagt tänkte jag lite naivt att det bara kan bli bättre. Det kan ha varit det dummaste jag någonsin fått för mig. Nu har Elsa fått penicillin mot urinvägsinfektionen så hon sover lite bättre, men ska ändå få en dos medicin vid 2 och sen vill hon oftast dricka vatten några gånger per natt också. Men Ville. Han är inne i en sådan åskmolnsperiod så det finns inte. Han sover inte på natten, han äter och korvar. Hela. Tiden. Tror jag har ammat 10 gånger i natt och däremellan legat nära nära och försökt lugna orolig bebis som hade ont i magen och inte kom till ro, på hela natten. Så fort jag plockar upp honom och håller honom i famnen så somnar han. Så fort jag lägger ner honom så börjar han åma sig och stöna och halvskrika och vifta med armar och ben, tills han blir hungrig igen och kräver bröst med höga rop. Herregud alltså.

Dessutom, som grädde på klag-moset, är jag superförkyld, har ont i huvudet och hostar. En åkomma som troligtvis inte kommer försvinna förrän 2019 då jag eventuellt kan få sova mer än 20 minuter i sträck.

Allt visade sig dock än en gång vara värt det när Ville vid 6-tiden, efter att ha fått sova en timme i mitt knä medan jag googlade zoodles och gick vilse på Instagram, tryckte ut en enorm kladd med gult bajs och sen log mot mig, öra till öra.

Älskade jobbiga ungar.

Tvååringen tisdagstränar

September 1st, 2017 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Vilken natt alltså. Elsa har feber och är förkyld och har krävt vår närvaro hela natten. Hon var dessutom vaken, varm och snackesugen från typ 12 till 3.30. När hon somnade tog brorsan över och började klaga på att magen gjorde ont. Så han ömsom ammade, ömsom gnällde och korvade från 4 till nu, 7. Nu sover han i mitt knä. Eric och Elsa sover också. Jag bloggar. Internet blev jag färdig med för några timmar sen…

Elsa har börjat på gympa! Varje tisdagsförmiddag sticker hon och jag iväg till en liten gympahall här i närheten. Det är den lokala gymnastikföreningen som håller i det och det kostar 350 kronor OM ÅRET! Läraren är en tysk Britt Persson som ställer i ordning salen och sen bryskt, men kärleksfullt, kommenderar iväg ungarna. Gruppen är rätt liten också, vilket passar Elsa bra. Hon är så försiktig och blyg och tyst när vi är där, iallafall den första halvan innan hon fått koll på vad hon klarar av och gillar. En tjej som är ett halvår äldre och har storasyskon och har varit med i gamet ett tag har blivit Elsas idol. Storögt följer hon henne med blicken och noterar imponerat hur hon gör. Hur snyggt hon slår kullerbyttor. Hur modigt hon kryper upp för bänken som blivit en rutschkana. Hur snabbt hon springer ifrån sin mamma för att ivrigt testa nästa grej.

Själv smyger Elsa mellan de olika stationerna, testar lite och om jag har tur så får jag henne att göra hela som man ska. Om hon inte känner att hon har 100 % koll på situationen så vill hon sen inte prova fler gånger. Men om det var lätt så kan hon tänka sig att köra igen.

En timme håller vi på, innan en tondöv lärare sjunger hejdå-sång och vi går hem igen.

Elsa älskar det. Såklart. Hon får träffa andra barn, det är allt som räknas. Jag tror ärligt talat att hon lika gärna kunnat sitta i typ väntrummet hos läkaren och kollat på ungar där och varit lika nöjd. Men jag vill inte att hon ska bli smittad eller att doktorn ska tycka vi är konstiga, så det är bättre vi sticker på gympa då. Dessutom skadar det inte för Elsa, som är ganska duktig på språk, räkning och bokstäver, men som inte kan gå upp för en trappa utan att hålla nån i handen, att göra något fysiskt.

Ville då? Första gången lämnade jag honom och en flaska utpumpad mjölk hos farmor här hemma, men det kändes faktiskt inte bra, så sist fick han följa med. Tanken var att han skulle somna i vagnen på vägen dit och sen sova i liggdelen inne i gympasalen. Men han hade missförstått den planen och var vaken när vi kom dit, låg sen och snackade ett par minuter i liggdelen under en ribbstol, innan han började gallskrika som bara en riktigt ensam spädis kan. Då fick han hänga i sjalen resten av sessionen och där somnade han så småningom.

Elsa ropade hela tiden på honom, “Kolla Ville! Jag kryper!” “Ville! Se här, en tunnel!” Så gulligt.

Gympa alltså. Vårt tisdagsnöje.