Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Efter förra veckans lilla sjukdomseskapad forsatte helgen med en hel del trevligheter. I fredags var Eric ledig igen och stack vi först och handlade hela familjen. Först billig och mycket mat i lågprisaffär och sen ett par grejer i dyr, men väldigt härlig affär. Efteråt körde vi till andra sidan stan för att jag i DAGAR hade drömt om en särskild lunch: Falafel med hummus och halloumi från Aroma. Lilla gatuköket Aroma som stänger när maten tagit slut. = Ibland efter två timmar, ibland först på kvällningen. Så. Gott. Perfekta smaker, hemmagjort och autentiskt och smarrigt.

På lördagen bakade Elsa och jag semlor, minivarianter. Jag gjorde egen mandelmassa och vispade grädden. De stod färdigspritsade och klara när svärföräldrarna äntrade vår lägenhet på eftermiddagen för lite häng och snack. De gillade dem såklart, mina fina svärföräldrar som omfamnar vår svenskhet med öppna hjärtan. Är så tacksam för det.

I söndags ställdes det till med knytis-brunch här hemma hos oss. Ett gäng svenska vuxna och ungar och ingifta tyskar dök upp för att äta alldeles för mycket mat och prata om sådant som hänt sen sist. Det blev semlor även här, plus ostar och juicer och fruktfat med en stor ananas-plym i mitten, skagenröra och bröd och så vidare. Gott. Såklart. Mycket mat i helgen inser jag nu… Angelica som bodde här i Frankfurt innan och nu bor på Irland var på besök med sin dotter. Dottern och Elsa försökte leka lite tafatt emellanåt, men mest var de nyfikna och misstänksamma och spralliga och blyga på samma gång. (Elsa stod för misstänksamheten och blygheten. Chloe för nyfikenheten och spralligheten. Typ så.)

På eftermiddagen behövde vi luft och hämtade lite sådan på en lekplats i närheten. Sen var det kväll och mer mat och tandborstning och läggning och sådant. Och i natt hade vi en bajs-natt då Elsa kallade hela tiden och sen vill gå upp och leka kl. 4 på morgonen. Efter 1,5 timme somnade hon till slut om i vår säng, med sin arm i mitt ansikte. Jag låg och lyssnade på min sovande familj och kände mig ändå på något klyschigt, smörigt sätt lycklig. Över att de finns. Men nu är jag trött. Och färdigjobbad för ikväll. Datorn stängs om… 10, 9, 8, 7, 6, men först ett serietips (tack Izabella!): This is us. 5, 4, 3, 2, 1, NU!

Hjärnskakande maginfluensa med snöbajs

January 26th, 2017 | Posted by Jess in Skit. | Tyskland. | Ungen - (1 Comments)

Tisdagen bjöd på dramatik i det Matthiesenska hushållet. Vi har nyligen tagit bort bygeln som suttit på Elsas stol vid matbordet. Det betyder att hon kan klättra upp och ner som hon vill. En härlig frihetskänsla för en snart 2-åring som nyligen upptäckt att man kan ignorera sin mamma och bestämma själv. Vi hade precis ätit lunchen färdigt när hon på något komplicerat sätt hamnar med rumpan utanför sitsen och välter över i en avancerad, rak kullerbytta. Och landar rakt på huvudet. Fy fasiken vad det såg räligt ut. Och fy fasiken vad hon skrek. Vilket i sig är ett gott tecken, men ändå.

Direkt efteråt, när vi var på väg till soffan för att kramas och lugna ner oss så spyr hon. Rakt ner längs ryggen på mig. Jag tänkte att det nog berodde på att hon hostade och hulkade och var så upprörd. Men det var naturligtvis ändå inte bra. Jag gjorde det som kändes rätt och ringde mamma. Tillsammans kom vi fram till att hon skulle få sova, det var ju tupplurstid, men att jag skulle ha koll på henne. Det var också det som internet sa till mig.

Efter tuppluren var hon precis som vanligt. Pratade om olyckan och sin bula och var glad och pigg. Så vi drog till Sachsenhausen för att leka med kompisarna där och fika lite. På vägen hem var Elsa trött och gnällig i vagnen. Och så fort vi kom innanför dörren så kräktes hon igen. Mycket. Dock även den här gången i samband med gråt och hulk och upprördhet. Eric var på väg hem. Jag ringde till barnakuten och ville veta om de tyckte de lät som hjärnskakning, men det kunde de såklart inte uttala sig om. (Hatar Tyskland där de som svarar i telefon har noll medicinsk utbildning och ändå inte får säga ett piss av försäkringsskäl.)

Tillsammans med Elsas pappa bestämdes det att vi inte skulle rusa iväg till akuten. Hon var helt enkelt för glad och vaken för det. Så vi åt mat och stoppade ungen i säng. Förberedde hennes rum för kräkfest och gick och lade oss tidigt med rädsla att behöva spendera hela natten med kräktorkning.

Men natten var lugn. Hon ville dricka vatten en gång och ville gå upp klockan 6, men det är ganska normalt. Vi fattade alltså ingenting igår morse. Det verkade som en lätt hjärnskakning blandat med en lätt maginfluensa? Eller?

Dessutom, varning för äckliga detaljer, har hennes bajs de senaste dagarna, varit… vitt. Inte ljusgult, inte ens grått. Vitt. Efter en googling på det blev jag 0 % klokare. Det kunde vara allt från laktosallergi till gallinflammation. Så då ringde jag barnläkaren imorse för att bara försöka höra om de tyckte vi borde komma förbi. Väntetiden där ligger alltid på minst två timmar, oavsett om man haft sin tid bokad i 6 veckor eller 4 timmar. Så man vill liksom inte sitta i väntrummet och suga i sig baciller om man inte måste.

Men som vanligt, så kan kärringen i telefonen inte ge något som helst besked. Hon hörde inte ens klart på min förklaring av problemet, utan gav oss en tid 12.15. Superdum tid, direkt efter lunch, precis innan sovstunden när Elsa är som kinkigast. Men vi gick dit. Utrustade med snacks och ett sjujäkla humör. Jag meddelade att vi inte ens visste om vi skulle vara där och att vi inte var intresserade av att vänta i Bakteriehärden. Tio minuter senare hade vi träffat doktorn och var ute på gatan igen. Ibland är det inte vänlighet som tar en längst. Tyvärr. Det var iallafall ingen hjärnskakning, utan en “mild maginfluensa”. Vitt bajs är tydligen helt normalt i ett sådant läge.

Så. Skönt. Skäms bara lite för att vi eventuellt givit denna trevliga sjuka tills Elsas vänner på playdaten. Men de mådde bra än så länge tydligen. Idag har allt varit okej. Vi har ätit snälla saker och lekt snälla lekar och tagit det lite lugnt. Skippade musikstunden och kommer att stanna hemma från kyrkans barntimmar också.

Min första tanke när Elsa är sjuk, vilket ärligt talat hänt högst fem gånger på snart två år (om man inte räknar vanliga förkylningar), är att jag är så tacksam att hon är frisk. I övrigt. Alltså att vi inte måste tänka på insulinsprutor eller hjärtoperationer eller cellgifter eller blodtransfusioner. Att vår stora oro är om hon kommer kräka i sömnen eller inte. Så himla lyckligt lottade på den fronten. Jag donerade direkt 500 spänn till Barncancerfonden. Så att vi förhoppningsvis snart kan utrota en sjukdomsjäver iallafall.

Slutet gott, allting gott. För vår Elsa.

Rasistsvinet i Staffanstorp

January 25th, 2017 | Posted by Jess in Skit. | Sverige. - (0 Comments)

På en av Skånetrafikens gula bussar mellan Lund och Staffanstorp blev en svart kvinna igår kväll spottad på. Rätt i ansiktet. Av en medelålders man som stod framför henne och samlade spott i sin mun innan han spottade sitt hat på en annan människa. Hennes barn satt bredvid. Troligtvis rädda och undrandes vad som pågick. Förhoppningsvis inte vana vid att bli attackerade av rasister. “N*ger” sa han också. För att göra det hela ett snäpp värre. Och så att ingen av de vittnen som såg allt skulle tveka på anledningen till hans hatbrott.

Jag blir så ledsen. Att det 2017 ska vara så jävla omöjligt för människor som inte har majoritetshudfärgen att leva sina liv i fred. Har vi som människosläkte inte lärt oss ett enda dugg av allt som vi varit med om? Vad är det för obildad, trångsynt gråsugga som fått för sig att han förtjänat en plats i samhället med den där inställningen? Önskar att någon loskar rasistgubben mellan ögonen nästa gång han åker buss. Säkert bresande med sina vita ben, säkert suckande åt barnvagnar och säkert nöjd med sina oförtjänta privlegier.
Önskar att äckelidioten får böta många svenska kronor till kvinnan vars liv han lyckades göra ett snäpp skitigare och svårare, under en vanlig bussresa från Lund till Staffanstorp. Önskar att kvinnans barn inte blir rädda för att åka buss och att den här händelsen är det närmsta de någonsin kommer komma rasism.

Orkar inte.

Att renovera eller bygga nytt, det är för närvarande frågan som surrar i våra huvuden här hemma. Eller, kanske inte i Elsas. Där surrar nog snarare frågor om katter som man inte får klappa, knappar som eventuellt är godis och huruvida pappa ska vara hemma imorgon eller om han måste jobba IGEN.

Vi är fortfarande en lång väg från husdrömmen, men det går inte att inte fundera på hur det ska bli och stegen dit är många och långa så vi ämnar börja i tid. Det börjar med en flytt till svärisarnas extra-lägenhet i början av sommaren. Sen följer planering, undersökningar, research, googlande och telefonsamtal till olika experter. Vi har tur som har fina vänner som precis har en husresa bakom sig. Och vi har tur som har svärföräldrarna. Och vi har tur som har min pappa som har byggt och renoverat en massa i sina dagar. Förhoppningsvis ska vi tillsammans kunna ro den här båten i hamn. Hoppas hamnen är mysig, modern, fräsch och passar oss.

Helgen har varit ovanligt aktiv för att vara oss, vi gillar annars att såsa omkring här hemma så mycket det går. I fredags hälsade vi på Elsas farmor och farfar. I lördags var vi hos Lars och Linda och åt tacos och försökte prata medan barnen sjöng, lagade låtsas-kaffe och kräktes. I söndags firade vi Noahs första födelsedag med italiensk brunch-buffé och amazing gräddtårta.

Idag var det vardag. Lek på golvet, scones till lunch. Lekdejt på eftermiddagen då jag överföll vårt sällskap med hustjat. Måste nog fasiken hålla tillbaks lite på den fronten känner jag, för att inte skrämma bort alla som inte är lika intresserade av mina planer för ett stort skafferi. (Utan att vi ens vet om det kommer finnas ett skafferi.) Nu sover Elsa. Eric kollar på husdesignsprogram på tv och jag har jobbat färdigt för dagen. Hej!

Vardagen med husplaner och Skamfeber

January 16th, 2017 | Posted by Jess in Film. | Tyskland. | Ungen - (1 Comments)

Tja! Det är måndag och vardagen drar  igång igen efter en lång helg. Lång eftersom Eric var ledig i fredags igen. Vi har inte gjort mycket mer än att umgås här hemmavid. Handlat, lekt med Duplo, lagat Jannickes vegetariska lasagne och hetskollat Skam. Alltså denna norska ungdomsserie som tagit alla svenskar med storm. Så även mig. Jag känner mig helt seriöst kär i William. Och fast att han är en drittsekk emellanåt så är han bara så heeet när han är en. Älskar såklart Noora också och hennes brains och perfekta läppstift. Jag har tredje säsongen kvar, men måste först lugna ner mig lite efter sista avsnittet av säsong 2.

Igår var mina svärföräldrar här och drack kaffe och pratade. Jag kan härmed avslöja att vi ju har lite planer på att flytta in i lägenheten på toppen av deras hus. Detta för att spara pengar inför husbygge/husköp/husrenoverande och samtidigt testa om det funkar att bo “tillsammans” med dem. Tanken är att flytten ska gå i början av sommaren, så det är inte så långt kvar/oceaner av dagar kvar och mycket att fundera på.

Ja, och annars då? Livet rullar på. Jag ser framemot varmare temperaturer och mindre regn så att man kan vara ute lite mer. Men å andra sidan trivs både Elsa och jag rätt bra inne i stugvärmen också.

 

Elsas sångröst

January 14th, 2017 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Elsa sjunger numera som en gudinna. Alltså hon har väl kanske inte en helt ren ton än (hrmhosthrm), men vem har det?! Det roliga (och vansinnigt gulliga) är att hon försöker. Och hon kan texten så bra till hundratals låtar vi sjunger hela tiden. Men hon hinner liksom inte uttala orden så snabbt som sången kräver. Så hon hänger på på ord med jämna mellanrum. Så svårt att filma tyvärr för hon vill hellre kolla på telefonen än sjunga när den är framme. Men har till exempel kört mycket Midnatt råder i jul, alltså tipp tapp tipp tapp, fast hon kör tapp hela vägen fram till ett basigt slut-tapp. Och Bäbä vita lamm sjunger vi, där strumporna på slutet är till Elsa och inte lillebror.

Hon sjunger också mycket på tyska. Men i musikgruppen vi går till varje onsdag har hon hittills varit tyst som en mus. Tills i onsdags då hon var i sin egen lilla värld när vi sjöng en sång som vi sjunger i princip varje gång där. Tyska versionen av En elefant balanserade. Hon tog alltså i som bara den och alla andra föräldrar kunde knappt hålla sig för skratt och läraren log stolt. Jag grät såklart nästan.

Fredagsfeeling med familjen

January 13th, 2017 | Posted by Jess in Tyskland. | Ungen - (0 Comments)

På golvet sitter Elsa och Eric och leker med en krubba som vi byggde i lego igår. Jesusbarnet ligger där, bredvid sina föräldrar Maria, en lego-pojke med Superman-tröja, och Josef, en legoflicka med tofs och knallröda byxor. Elsa har delat ut rollerna. Jag har precis jobbat en timme, till ljudet av deras bus där nere på golvet. Det är visserligen bara fredag, men Eric är hemma vilket är lyx för oss alla tre. Han har en massa semesterdagar kvar från förra året som hans chef nu hetsar honom att ta ut.

Det har varit en lite tuff vecka. Elsa blev visserligen friskare och är nu nästan helt återställd. Men hon har ändå sovit lite knaggligt och varit lite kinkig om dagarna. Det snöade och var härligt ena dagen och vi njöt av flingorna på en prommis runt kvarteren. Men sen spöregnade det och var för varmt så nu är allt det vita borta igen.

En resa till Sverige i slutet av februari är bokad. Vi har inte varit hemma sen i oktober, så det ska bli kul att träffa folk, spana in nya hus och sådär. Jag vill dessutom köpa löständer på Bo Ohlsson och äta pizza med räkor på. Elsas mormor har redan gjort upp ett schema för deras aktiviteter som inte involverar mig. Så jag tar väl med både jobbdator och en bra bok och hoppas på det bästa.

På tal om resa så känner vi oss sugna på lite sol nu innan den tyska våren gör sitt intåg. Någon som har ett tips på var det billigaste solskenet och värmen finns i januari, februari? Tack på förhand för tips.

Nu ska vi göra lunch och sen är det tid att sova middag. I eftermiddag går vi nog och handlar för kylskåpet saknar några basvaror och jag är sugen på Jannickes lasagne (vegetarisk med spenat och getost) till middag.

Hej på er!

Det febriga plåstret

January 8th, 2017 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Elsa var sjuk igår. Och två dagar innan det. Och egentligen nog idag också. Men igår var det värst. Sist hon var så dålig var lämpligt nog när vi skulle fira hennes första födelsedag för tio månader sen. Hon har vaknat i panik varje halvtimme de senaste tre nätterna. Antingen av akut törstighet, eller för att det rann snor på överläppen, vilket hon inte kan acceptera, eller för att hon hade ont i halsen och kände sig hängig. Igår somnade hon om i vår säng med fötterna på min mage. Sen spenderade vi i princip hela dagen i det läget. Gosade, kramades, drack juice och försökte hitta nya böcker som vi inte redan hade läst fem gånger. Hon var så varm, så varm. Och så ledsen och ynklig och trött och slö och liten. Vi brukar vara väldigt snåla med paracetamol, men igår gick det inte att låta febern göra sitt jobb ostört. Så vi gav henne en liten hutt var sjätte timme, efter nogrann konsultation med Emelie och Malena (aka the supermoms). Och idag mår hon mycket bättre.

Hon har ögonen öppna på hel stång, hon pratar och fnissar. Och är hungrig! Igår åt hon några vindruvor bara. Och en glass som hennes mormor via ett uppiggande skype-samtal föreslog. Så nu ska jag joina min frukost-fixande familj i köket och vara glad för att det bara var feber och att vi har medicin som underlättar i sådana här lägen.

Ibland är jag alldeles trött i huvudet efter en hel dag med Elsas diskussioner och alla berättelser som hon kräver att jag drar om och om igen. Men efter en dag då hon ligger matt i min famn och inte vill prata alls, så saknar man ju den där lilla rösten direkt. Nu ser jag framemot att höra om hur hon ska hjälpa mormor med tomtarna nästa år, hur Alba spillde en bit hundmat bredvid sin skål och hur pappa en gång ramlade med cykeln och slog sig på magen. Världens bästa unge, som vanligt.

Suck.

January 4th, 2017 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Tänk att efter snart 22 månader som mamma så är det fortfarande lika frustrerande när ungen vaknar alldeles för tidigt och sen vägrar somnar om. Min jobb-timer har bara varit igång i 20 minuter och på grund av den jävern blir jag ännu mer stressad och… nedslagen.

Jul och nyår 2016

January 2nd, 2017 | Posted by Jess in Kärlek. | Mat. | Resa. | Tyskland. - (0 Comments)

Jaha, då var den julen förbi. Den bidde fin, trots allt. Eller vaddå trots allt, vi hade väl fina förutsättningar också. På julafton var vi i kyrkan på familjegudstjänst. Prästen delade ut krubbans figurer till barnen och kallade sen fram dem allt eftersom under gudstjänsten. Elsa fick Maria som hon krampaktigt höll i med båda händerna. När hon ombads komma fram med Den Heliga Modern gjorde hon det med allvar i blicken, helt ensam. Tittade på Torvild som pekade in i krubban och smällde sen ner den hukande jungfrun på bordet så att det ekade i kyrkan. Jag grät, såklart.

På eftermiddagen kom mina svärföräldrar och kastade sig över det svenska julbord jag hade ställt fram. Prinskorvar, julköttbullar, vörtbröd och skinka. Skagenröra och rökt lax och matjestårta och salta kolor och ris à la Malta och smörgåsrån och lagrad prästost. Så. Gott. Och så fantastiskt att de här svärisarna of mine bara embraceade, alltså bara tog sig an, all mat och mm:ade och oade sig. Elsa åt två lass lax, sitt placeringskort som var gjort av pepparkaka med vit choklad på och några bitar kex med ädelost. Sen öppnade vi alla klapparna under granen. Jag fick pengar i massor, fina teer av Eric (plus en cykel som han ju lämnade över för flera månader sen) och delar till ett luciatåg i keramik. Dessutom hade min pyssliga mormor stickat raggsockar till oss alla tre och skickat över en vacker duk med spetskant. Elsa fick mest svenska böcker, kläder och ett halsband med sitt namn på som hon omedelbart tog på sig.

Nästa morgon öppnade hon den största av alla presenterna, som blev en direkt succé: en dockvagn. Som hon har lekt med denna dockvagn. På eftermiddagen kom svärisarna igen och vi åt rester innan det blev tid för sängen och packning. Morgonen efter flög vi till Berlin och flyttade in hos Erics bror med fru och dotter. Det var väldigt trevligt att se dem. Vi gjorde inte mer än att äta och leka med barnen under dagarna, ofta i pyjamasbyxor tills klockan blev eftermiddag. Vi kom hem igen sent på kvällen den 29, lagom tills att Eric däckade ihop i febersjukan med stort F. Hela dagen efter var han slö och sov säkert 8 timmar fördelat över dagen, plus hela natten.

Och det hjälpte. För när nyårsaftons morgon landade var han i princip återställd. Så då stack vi, som planerat, till Lars och Linda och deras barn. Det var vi tre och de fyra och så två vänner till dem med sin 7 veckor gamla bebis. Vi åt raclette, Elsa var vaken till 22 och när klockan var midnatt stapplade vi ut i vinterkylan, skålade lite snabbt och kramades. 2016 var fint på alla sätt. Nu hoppas vi dock att 2017 tar sig upp till 2015s höga nivå. Och att världen blir lite ljusare och människor lite öppnare.