Plötsligt får datorn utan problem plats i mitt knä igen. Magen är borta. Bebisen är här. Hon blir två veckor idag, vår lillstrumpa, Elsa Marie Matthiesen.
Efter en förlossning med värkar och noll framsteg och smärtor och epidural och tång och till slut, efter tre dagar, kejsarsnitt, ligger hon nu och snusar i vår säng. Världens finaste lilla tjej.
Snacka om att livet skakats om sen hon kom. Alla känslorna på en och samma gång. Man är så fruktansvärt sårbar när livet försiktigt lämnar ett nytt litet liv i ens händer. Hon har ingen annan, det är upp till Eric och mig att göra henne till en bra människa, ge henne trygghet, schyssta värderingar, två språk och oändligt med kärlek. Den sista känns lättast för älskar henne gör man, till och med när hon spenderar varje kväll med att skrika lungorna ur sig och när hon bajsar när man precis bytt blöja och när hon vill amma fem minuter efter att man packat undan bröstet.
Hon har mjukt mjukt hår och långa fingrar och tår, som sin pappa. En liten uppnäsa som jag och två stora mörka ögon som vi är så nyfikna på vilken färg de kommer att få. Hon trivs bra på skötbordet och njöt av sitt första bad igår, älskar kroppsvarm mjölk och känner sig osäker på barnvagnen än så länge. Hennes rumpa är skrynklig och hennes skrik gällt och högt, men när man gosar med henne kan hon titta en rätt in i själen. Hon är femtio procent Eric och femtio procent jag och hon finns för att vi älskar varandra och nu älskar vi henne i kvadrat.
Vår bebis är här.
