Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Bebisen är fortfarande i magen. Så vet ni det. Vi har ju en deal, lilltjejen och jag, att hon ska låta mig pyssla färdigt här hemma först, innan hon kommer. Skåpet som jag har målat en massa gånger är färdigt och monterades idag med hjälp av Eric och hans pappa. Det blev en himla skillnad och nu ser jag framemot att få fylla det med finporslin och glas och sådär. Vilket ju också kommer att frigöra plats i våra andra skåp och vrår så att jag kan fixa fint där med.

Jag är alltså, om inte det framgick, fortfarande i boandets underbara fas. Magen har sjunkit ner och känns mycket mindre, men Eric fotade mig igår med bara underkläderna på och JÄKLAR vilken kagge jag går och bär på!

Är dessutom fortfarande supersvullen på händer och fötter, har ingen känsel i händerna dessutom och en två, tre extra hakor.

Sen sist har vi fått tag på ett skötbord, vagnen har kommit och allt som ska köpas inför bebbens ankomst är köpt, tror jag iaf. Vi känner oss ganska redo, även om min att-göra-lista fortfarande är ganska lång, dock mindre projekt som enkelt kan stoppas om vattnet skulle gå eller så. Inte som att måla om ett två meter högt gammalt vitrinskåp i vardagsrummet. Puh.

Idag har mina svärföräldrar varit här och kollat läget, levererat lite saker och hämtat några som vi ville bli av med. Vi åt vietnamesiskt tillsammans, Eric stack och kollade på fotboll och jag sydde lite lapptäcke. Skit vad svårt det var att få det snyggt då. Men jag kör på ändå och hoppas att lillstrumpan inte kommer att kolla så noga på det.

Nu ska vi skruva ihop en hylla, kanske äta nån kvällsmat och kolla på när Dieter Bohlen dissar folk som inte kan sjunga i Tysklands Idol. Blir bra det.

 

Sverigevisit och bebisboande

February 9th, 2015 | Posted by Jess in Filosoferande. | Kärlek. - (0 Comments)

Sista gången ni hörde från mig här på bloggen var den tredje januari. Nu är det februari, det har hunnits med en Sverige-resa och lite ledighet sen dess och det är nu mindre än en månad tills lilltjejen förväntas anlända.

Jag har slutat jobba (tack Gud för de schyssta reglerna här i Tyskland) och firade det med en resa till Sverige och Skåne och mamma och pappa. Jag hann med att träffa mina bästa vänner och deras män och barn typ tre gånger, det var väldigt fint. Hann även med ett Malmö-besök då jag åt risotto på Vapiano. Vilket fenomen! Det hoppas jag de börjar med snart i Frankfurt också. Emma och Ulrika, min kursare från högskoletiden joinade mig på både lunch och långfika. Fint att vi fortfarande hörs tycker jag.

Sen åt vi kvällsmat hos mormor och morfar, kollade på bröllopskort och jag fick med mig en hel kasse med barnkläder hem. Retrostyle från när mamma med syskon  var små, plus en del hemmastickat av mormor. Jättefint!

Jag såg Jimmie och Ronja en kort sväng och fick klappat deras bebis, rottweilervalpen Whiskey. Len. Och söt.

Hemma hos Jannicke bjöd vi varandra på quesadillas och Neverstop och pratade lite löst om barndomstrauman, familjekonstellationer och så vidare.

Det bjöds på frukost hos Gabriella och barnen, gulligaste barnen. Medan Gabriella stekte köttbullar spelade Theo och jag bandy i vardagsrummet. Skitfint så.

Och så som kronan på verket så överraskade de små brudarna mig med en bebisdusch, en babyshower som jag hade tänkt för länge sen nog inte kommer att hända eftersom jag ju inte har så många vänner i Sverige längre. Men det bidde väldigt lycket, jag fick presenter och lyxfrukost och tårta. Härligt.

Ja, och däremellan gick jag på kortare skogspromenader, låg på soffan, skrattade åt pappa som inte fick upp sina bildörrar i vinterkylan,  åt god mat och bara hade det allmänt gött. Men saknade såklart my baby daddy, så när en vecka hade gått stack jag hem igen, hem till Frankfurt och drog en lättnadens suck på flygplatsen att Lillstrumpan stannat inne i magen så länge som hon hade.

Och nu får hon gärna fortsätta stanna där ett tag till, för jag håller på att renovera en möbel och den ska slipas och målas först, färgångor är nog inte överst på listan över vad man ska utsätta sin nyfödda unge för.

Så jag pysslar med den nu, lite varje dag tills jag får ont i ryggen, rensar, syr, planerar, sorterar och boar på hög nivå. Jag är tung nu. Mina fötter är konstant megasvullna, händerna domnar av och kommer inte tillbaks till mig, magen är i vägen hela tiden och all fysisk ansträngning leder till pust och flås. Men som sagt, så snart vårt skåp är färdigt kan hon komma. Då ska jag ta en fotmassage, äta ananas och gosa med min man.