Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Bebisen i vecka 30

December 17th, 2014 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

OBS! Se upp! Nu följer En liten bebisuppdatering. Alla som inte gillar barn i magen och graviditeter och liknande kan hoppa över detta inlägget.

Jag var ju så himla säker på att det var en kille att jag fick en smärre chock den där dagen hos ultraljudsspecialisten. Jag hade gjort massor med icke-vetenskapliga tester online, typ ”Vilken frukt du är sugen på avslöjar könet” och ”Den kinesiska månkalendern slår fast könet” och alla sa de att de borde bli en kille. Ultraljudsexperten frågade försiktigt om vi ville veta könet (det ville inte jag egentligen men Eric ville och eftersom jag fattar 95% av alla beslut i vårt förhållande (ni kan kalla mig diktatorn) så fick han bestämma den här gången) och vi sa ja, och hon pekade på ett grumligt område på skärmen och menade att det var en tjej. Jag tjafsade direkt emot: ”Nej, det är nog en kille, kanske kan du titta igen?” Hon: ”Nej, jag är väldigt säker. Det är en tjej.” Jag: ”Fast jag har för mig att det är en kille så om du bara kunde dubbelkolla lite snab…” Hon avbryter: ”Jag ser blygdläpparna”. Diskussionen var därmed avslutade och vår lillbebbe fick plötsligt en lite mindre hemlig identitet.

Alltså lilltjejen växer och frodas så vitt jag förstår det. Enligt statistiken är hon nu runt 37 cm stor och väger ca 1,4 kg. Hon tycker om att ha enmansrave i magen när jag sitter stilla, helst på jobbet där hon får mig att stöna till i telefonen titt som tätt. Igår skrämde hon mig lite då hon var så ovanligt stilla och lugn, men det tog hon igen i förmiddags. Erics kallar mig kärleksfullt för ”partytältet”. Jag mår fortsatt bra (peppar peppar), bortsett från små-petitesser som näsblod, sura uppstötningar och tillfälliga ryggvärksattacker, är livet prima. Jag känner mig bara riktigt gravid när jag ska sätta mig upp (inga magmuskler och en kula som tar i) och när jag försöker klä på mig på morgnarna. Det är väldigt mysigt att ligga i soffan om kvällarna och se hela magen hoppa till i ögonvrån och sen klappa, stryka, kittla den lite så att hon sparkar tillbaks. Som vi längtar efter denna unge.

Förra veckan gjorde vi också hembesök hos G, som jag ju passade i mitt sista nannyjobb. Sen dess har hon fått en lillasyster och nu blir det enligt utsago inga fler barn i den familjen, så vi fick ärva en massa söta såkallade ”flickkläder” av dem. Dessutom fick vi ett babynest med flodhästhuvud på, en stor rottingkorg på hjul, flaskor och ett babygym och en leksaksrad att hänga i barnvagnen. Jag längtar efter att gå igenom kläderna, göra listor över vad som finns och fortfarande saknas, och kanske handla nåt litet nästa år. Så att vi är redo att ta emot vår nya familjemedlem.

Vi behöver även ta ett beslut i barnvagnsfrågan. Sökandet har tagit oss till ett urval på tre barnvagnar. Nu ska vi bara bestämma oss och beställa.  Jag googlar och gör Excel-tabeller och skickar sms till mina småbarnsföräldrar till vänner.

Men ja, alltså. Summan av kardemumman. Alla tre i familjen mår bra och två av oss håller på att längta ihjäl oss.

Vi är gifta!

December 16th, 2014 | Posted by Jess in Kärlek. - (0 Comments)

Nu har jag en man och Eric en fru. Vi gifte oss i helgen. Det var ingen hemlighet, men heller inget som jag babblade på om. Vi firar ju alltid årsdag på luciadagen, 6 år i år, och det firades alltså med början av ett äktenskap. Det var en liten ceremoni i kommunhuset i Bad Homburg. Massa fina människor kom från Sverige och London och Berlin och Frankfurt och så firade vi med skumpa, presenter, snittar och mys hemma hos Erics föräldrar efteråt. På kvällen drog hela sällskapet till en restaurang inne i stan för trerätters och mer vin. Det blev väldigt bra.

Flera gånger under dagen och kvällen lade jag händerna på magen, såg mig omkring i rummet och sände en tacksamhetstanke till Gud eller universum eller ödet eller nåt liknande. Jag är så jäkla tacksam för allt jag har. Mina bästa vänner från Sverige, Emelie och Malena, var på plats och fnissade med mig och hjälpte till att välja strumpbyxor och förberedde rensnittar och laxrullar. De kokade kaffe och bar väskor och halade fram min telefon och sådär. Ovärderliga jäkla människor alltså.

Sen var också mamma och pappa där, mormor och morfar, bror och hans flickvän samt syster och hennes pojkvän. Vi umgicks på fredagen hemma hos. Jag fick visa lägenheten och servera hemmagjord pizza och det var också viktigt. Att de fick se att allt är på riktigt. I söndags tog vi en sightseeing-sväng på Frankfurts julmarknad innan de placerades på ett tåg mot flygplatsen. Saknade innan tågljusen försvunnit bort i tunneln. Tänk att de ville komma på vårt mini-bröllop.

Plus såklart några tyska vänner, familjen Zimmermann, paret Kirsch (och Josefin var bästa vittnet utrustad med näsdukar), Kai, Erics familj med föräldrar och syskon. Helt underbara.

Vi fick en massa fina presenter; pengabidrag in på framtidskontot, stora tjusiga blombuketter, en samling julgranskulor dekorerade av bröllopsgästerna, vattenkaraff, salt- och pepparkar, en KitchenAid med massor av tillbehör, fotoram, en lammfäll till lill-bebben och säkert nåt mer som jag glömmer nu. Mormor hade dessutom stickat två koftor med matchande mini-mössor som tjejen kommer vara så fin så fin i till våren. Tack allihop.

Jag har alltså även bytt efternamn vilket är helskumt men lite fint, att heta samma som Erics mamma liksom. Men jag gillar det. Förhoppningsvis ska det också göra saker och ting lättare för bebisen i magen också. Här i Tyskland är det ju ganska välanvänt också, efternamnet, eftersom de niar tilltalar en med Fru Efternamn både på banken, hos doktorn och överallt annars. Det kändes vuxet och viktigt att vara gift. Eftersom förberedelserna i kombination med USA-resan och julmiddagen helgen innan tagit så mycket tid och koncentration hade jag inte riktigt tänkt på själva betydelsen av dagen på ett djupare plan.

Men sen, när vi satt där framför vigselförrättaren och lyssnade på hennes vackra ord om kärlek och om att hålla ihop i vått och torrt, då kändes det ändå i magen att det var på riktigt. Allvarsamt och stort och på riktigt. Sen fick vi pussas och sen grät jag en skvätt och sen var vi klara. Make och maka. Helt fantastiskt.

Roadtrip USA del 1

December 9th, 2014 | Posted by Jess in Kärlek. | Resa. - (0 Comments)

Flygresan

Utrustade med stödstrumpor (de är sååå tighta!), Toblerone (enligt Eric det enda resegodiset som duger (inte mig emot)), en stor vattenflaska (ja, man får ju dricka på planet också men jag vill kunna dricka så mycket som möjligt när jag själv vill) och en tjock bok (Den osynliga bron av Julie Orringer, helt okej bok om en ungersk arkitektstudent som blir offer för andra världskriget), gick vi på planet i Frankfurt på tisdagsmorgonen. Eric hade bett om att få åka businessklass tillsammans med sin gravida flickvän, men det fanns för många lediga platser i economy för att de skulle kunna rättfärdiga en upgrade. Dock satt vi längst fram på nedanvåningen och hade ett tomt säte mellan oss, så det var väldigt bekvämt ändå.

Efter 12 timmar kom vi fram till Houston, Texas där vi bytte plan och sträckte på benen några timmar. Där upptäckte vi också att hotellet som Kilroy i Sverige bokat åt oss låg väldigt långt från civilisationen och hade extremt dåliga recensioner på internet. Vi blev fundersamma. Nästa etapp gick också bra, det var ett litet plan, men tog bara nån timme och sen var vi framme i New Orleans!

 

New Orleans, Louisiana

Våra väskor hade också lyckats ta samma rutt som oss, så dem kunde vi enkelt fiska upp. Sen bestämde vi oss för att skita i hotellet ute i intet. Det skulle tagit typ en timme med taxi, buss fanns inte ens och då tänkte vi även på hur dyrt det skulle bli att ta sig fram och tillbaka och allas kommentarer om hårstrån i sängarna och trasiga dörrar. Istället letade Eric snabbt upp ett mysigt, betaltbart hotell mitt inne i smeten och så tog vi en taxi dit istället. Och det var nog resans bästa beslut. Vi hamnade på ett jättefint fransk-inspirerat hotell med tjocka röda mattor, guldspeglar och små palmer överallt. Vi fick en bra deal på rummen eftersom receptionisten tyckte synd om oss och hade ett stort hörn rum med jättesäng och fräscht badrum. Vi satte väskorna och drog direkt ut på stan för att leta kvällsmat. Klockan var då typ 20 amerikansk tid och 3 på natten tysk. Vi hade varit vakna i nästan 24 timmar och började känna oss ganska slitna. Den gravida av oss var dessutom mycket svullna och lite blodsockerkinkig. Det var då vi hamnade på The Grill. En diner i gammal stil där alla sitter vid bardisken och kyparen skriker på varandra medans kocken visslar vid sin spis mitt i rummet. Det var så trevligt där. Trevligt och flottigt och högljutt och underhållande. När maten var uppäten tog vi en milkshake to-go och tog oss tillbaks till rummet. Kollade lite på tv, njöt av att ha kroppen i horisontalt läge och sov sen tills typ fem på morgonen, då jetlagen skrek att det var dags att gå upp.

De kommande dagarna spenderade vi alltså i Nola (=New Orleans LouisianA). Det är en jättefin stad med olika områden, vi var mest i French Quarter som är franskinspirerat, men tog även en promenad bland lyxvillorna i Garden District där bland annat John Goodman och Sandra Bullock har hus. Vi gick på museum och lärde oss mer om orkanen Katrina och den förödelse hon förde med sig. Vi tog en guidad tur genom en av de berömda kyrkogårdarna, vi lärde oss om sumpmarken och historien och om alla länder som slagits om stan genom tiderna. Vi åt på The Grill en gång till och mös massor på hotellet.

Sista dagen tog vi våra väskor ut till flygplatsen, hoppade in en i röd Kia och körde norrut. Mot Jackson!

Livstecken från södra Tyskland

December 8th, 2014 | Posted by Jess in Filosoferande. | Resa. - (0 Comments)

Härmed kommer ett livstecken från mig:

Livstecken

Alltså, december är liksom alltid en hyfsat fullbokad månad, för alla människor, men vår i år tar nog priset i min personliga kategori i alla fall. Vi åkte till USA den 11 november och tillbringade sen nästan tre veckor tillsammans med en underbar hög människor, kända och okända. Vi åt gott och såg mycket och mös och promenerade omkring. Vi återkommer till resan vid ett senare tillfälle.

Sen kom vi hem och drabbades av jetlag extraordinär. Eric värre än jag tror jag, men jag var också bättre på att gå upp tidigt på morgonen, trots att vi snittade 4-5 timmar sömn per natt de första fyra dagarna. Det är fruktansvärt frustrerande att vakna mitt i natten och vara klarvaken.

Sen gick vi tillbaks till jobbet igen båda två och det är ju tufft på sitt sätt, att komma ihåg vilket skrivbord man hör hemma vid, hur vattenkokaren funkar och sådär. Dessutom hade företaget genomfört en rad ”omstruktureringar” medan jag var borta som ingen visst något om på förhand. Bland annat har en av mina chefer fått sparken och den andra omplacerats och två andra börjat. Tre av mina kollegor är sjukskrivna på grund av stress och flera stycken äter tabletter för att orka gå till jobbet. Så ja, lite sådär mest.

I lördags fixade Eric och jag ihop vår numera traditionsenlig julmiddag för vänner. Även i år serverades kalkon som Eric stod för tillsammans med grönsaker och potatis och sallad och hembakat bröd. Det blev en lång dag i köket och sen några timmar tillsammans med gästerna innan de rullade hemåt igen. Kändes som att vi mest stod i köket när de var här vilket är trist, men så blir det ibland. Under efterrätten kunde vi i alla fall umgås med våra vänner. Som till mesta delen består av par och två bebisar. Fint så.

Och nu, nu har arbetsveckan kört igång igen, men det blir en kort en för mig för på lördag tänkte vi ju gifta oss lite snabbt och då ska det fixas inför det på torsdag och sen kommer familjen Sjöstedt med partners och mormor och morfar och Emelie och Malena på besök från Sverige på fredag och stannar över helgen och det ska bli väldigt härligt att ha dem här.

Så ös igen. Ös medvetslös.