Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Barnmorska är inköpt!

November 9th, 2014 | Posted by Jess in Jobb. | Ungen - (1 Comments)

Bli inte rädda, det är inte alltid som det finns något att skriva om graviditeten, bebis-accessoarerna och den kommande nya familjemedlemmen. Men ibland finns det det och då tänker jag att det kanske finns ett par morföräldrar som blir gammelmorföräldrar i mars till exempel, som gärna vill ha lite uppdateringar från Frankfurt och bebismagen. Hej hej!

Jag nämnde ju tidigare att det här med barnmorska fungerar annorlunda här än i Sverige. Nu har jag ju aldrig fött barn i Sverige, men man har ju liksom ändå ett hum om hur affärsverksamheten ser ut. Här är det en gynekolog som har hand om en från vecka 3-4 typ, tills barnet är ute. Ja, och kanske sen också för att kolla så att allt sitter där det ska liksom. Denna kvinnodoktor, som det heter på tyska, gör ultraljud ofta ofta, mäter, väger och tar blod- och kissprov från den arma modern och stöttar med svar på alla frågor och sådär. Man går dit relativt ofta, var fjärde vecka i början och efter vecka 28, varannan vecka. Min är jättesnäll. Vanlig och normal och trygg och lagom gammal och lagom ung. Och kvinna. I like. Hon har en sund inställning till allt och pratar med snäll röst och får mig att känna mig duktig, trots att jag går upp rätt snabbt i vikt numera..

Men som sagt, en barnmorska ska man också ha. Hon är framförallt till för barnet, alltså efter förlossningen. Hon gör hembesök hur länge som helst för att se så att alla mår bra. Barnmorskorna får dåligt betalt av folk som inte är privat försäkrade och är därför svåra att få tag på. Vi ville ha Lindas, men hon var bokad för mars och då fick vi tag på en lista från sjukhuset som vi ska föda på. Då hittade vi Gisela. Hon svarade i telefon och bad oss skicka sms som hon sen inte svarade på. Sen såg vi hennes barska ansikte på infoträffen på sjukhuset och jag kände att ja, hon var som en blandning mellan mamma och typ Farmen-Christina, det här kan nog bli bra. Men vi hann aldrig prata med henne då, eftersom det var så mycket annat löst folk där. Hon hade ju lovat att höra av så att vi kunde få träffa henne och se om vi kom överens och sådär.

Så i tisdags skickade hon ett sms, det kom kl. 21.20 på kvällen och hon skrev: ”Ni kan komma till sjukhuset nu. Kommer att vara på förlossningen de närmsta timmarna.” Vi ba: Jaha. Så vi åt färdigt kvällsmaten och cyklade dit, anlände runt 22-snåret och hörde bebisskrik i korridoren. Gisela var rättfram. Tydlig. Lite rynkig bland ögonbrynen, men verkade kompetent, erfaren och inte så pjoskande. Tror hon blir bra för oss.

Eftersom vi inte är intresserade av en såkallad ”jour-barnmorska”, som kostar extra och kommer så fort man har värkar och stannar hela förlossningen igenom även om den tar tre dygn, så är chansen/risken att hon kommer att ha skift precis när vi kommer in på kläckning rätt liten. Alltså blir det före och efter, som kära Gisela kommer att guida oss. Jag känner mig trygg. Lovar att hålla er underrättade, men vi ska inte träffa henne igen nu förrän i december.

Vårt första gemensamma fordon

November 7th, 2014 | Posted by Jess in Kärlek. | Ungen - (1 Comments)

Sen sist har vi tagit ett beslut i barnvagnsfrågan. Det blir inte en lyxvagn för 22000 kronor, men nästan. Vagnar och dess reservdelar är så himla dyrt. Man vill liksom inte heller ha en där plasthjulen skumpar sönder första dagen eller där handtaget inte går att anpassa så att dvärg-jag drar på mig ryggskott i Frankfurts parkmiljö.

Således blir det antingen en Emmaljunga eller en Brio för att jag är svensk och tyckte de verkade finast/bäst. Brion som jag gillar säljer de bara online här och jag känner att jag vill klämma på den litegrann innan vi eventuellt slår till. Planen är alltså nu att ta en charter till Malmö när mammaledigheten dragit igång i slutet av januari och kanske utforska vagnen med mina mammaexperter till vänner. Om jag har riktig tur kommer kanske en av deras avkommor också med och kan agera testdocka.

Dessa vagnar kostar också en hel del, men vi tänker att man ju kan återanvända den om det skulle dyka upp nåt syskon eller så i framtiden. Och i övrigt fall är andrahandsvärdet stort, särskilt i Frankan där svensk design och praktiskhet är hett eftertraktat. Inbillar jag mig i alla fall eftersom jag inte hittar en enda annons på tyska Blocket där färdiga föräldrar vill sälja sina begagnade vagnar av just dessa märken.

Men alltså vilken djungel det är! Jag har forskat på internet hur länge som helst nu, men som med allting annat som går att googla så finns det ju mer än femtio olika svar på varje fråga. Inte lätt. Vi var och kollade vagnar i en stor affär för några veckor sen, men försäljaren lämnade oss ifred på ett sätt som jag inte trivdes med och det blev svårt att avgöra vad som skiljde de olika modellerna åt, förutom typ färgen på det medföljande parasollet. Fanns några som uteslöts för att de var fula och några som uteslöts för att de var dyra, men så fanns det liksom en hel grupp med vagnar kvar, i mellankategorin som liksom inte talade med oss. De sa mig ingenting. Vi gick hem igen, mycket lite klokare. Det enda vi hade lärt oss var att det finns hårda liggdelar och mellanhårda liggdelar och mjuka liggdelar. Och våran liggdel ska bäras upp för sju trappor tillsammans med troligtvis snabbt tillknubbad bäbis, det blir tungt. Men kan de sova i en mjuk liggdel och ska man lämna den bredvid ytterdörren? Frågorna hopade sig.

Sen var vi på besök hos en farbror några kvarter bort som bara säljer Emmaljunga och han pratade om sina resor till Stockholm som att han hade träffat Gud där och var så gullig och Emmaljunga alltså. Svensk pålitlig kvalité med åååår av erfarenhet av barnvagnstillverkning. Är det kanske en sån man ska ha? En som klarar av både smala dörrar i tunnelbanan och gropig skogsväg på landet i Skåne? Jag vet inte. Men det känns ändå bra att ha fattat nån form av beslut i frågan för annars kan jag liksom inte bestämma vad som ska ligga på mackan, om inte stora beslut retts ut först. Så det är så.

När vi hälsade på på sjukhuset

November 6th, 2014 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Vi har varit på informationsträff på sjukhuset där lill-ungen troligtvis kommer att födas. (Om den inte får för sig att ploppa ut när jag ska på jobbresa till Göteborg i januari, då blir det en med Loket-dialekt istället). Det ligger alldeles i närheten av oss och jag har en ohemlig vision om att kunna gå dit när förlossningen är på G. Kommer antagligen få äta upp dessa ord tillsammans med pappas gamla raggsockar när värkarna kommer och jag håller på att kräkas av smärta. Vi får väl se.

På sjukhusträffen visade de en mysig film och lite bilder på förlossningssalarna och så fick publiken, som bestod av ca 150 gravida kvinnor med olika stora magar och deras roskindade män, ställa frågor. Det fanns naturligtvis en såkallad plugghäst som på det mest irriterande viset viftade med handen i luften hela tiden och ställde extremt specifika frågor om sin egen situation och graviditet. Dessutom lovade hon hela tiden att ”detta är mina aaaaabsolut sista fråga”, men höll det bara när överläkaren tröttnade och bad henne skicka honom ett email istället.

Jag satt mest och kände mig nervös över att alla dessa tjockbukade varelser skulle kunna tänkas föda samtidigt som vår lilla loppa är planerad och att det då kommer att bli väldigt trångt på rummet. Jag såg framför mig hur jag sitter och särar med benen i rullstol samtidigt som Eric springer från rum till rum och hans mamma kutar bakom och ropar att det inte är någon fara och ber om varmt vatten och handdukar. En föderskas bästa vänner liksom, i alla fall enligt cirka fem tusen Hollywood-filmer. Men barnmorskorna och barnläkarna och sjuksköterskorna där framme på lilla scenen berättade att de har ungefär 1200 födslar om året, vilket i runda slängar betyder typ 3-4 om dagen. Inte så farligt, kände jag då. Kanske behöver jag inte föda i en rullstol ändå?

Kvällen avslutades sen med ett besök upp till rummen och salarna där magin händer. (Bestämde där och då att inte få för mig att välkomna vår unge till världen den första måndagen i en månad, eftersom förlossningsavdelningen då uppenbarligen får besök av 300 blivande föräldrar som stormar igenom rummen med uppspärrade ögon. Det behöver jag liksom inte uppleva.)

Vi följde det inte med för det var väldans trångt och jag var lite varm och trivs inte som en fisk i vattnet bland stora folkmassor så det passade bra att vi smet ut i höstnatten istället. Lite klokare och lite mer aufgeregt, exalterad. Tänk att det snart (allt är relativt) är dags för oss (mig) att krysta fram en knodd i säng på andra våningen där. Coolt.

När jag kissade på en pinne

November 5th, 2014 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Ska vi prata lite mer om bebisen? Jag tycker det va. Alltså det var såhär. Jag var på en fantastiskt fin hälsoresa på Mallorca tillsammans med tjejgänget som träffats i Frankfurt och nu bor i Sverige/Irland/Tyskland/Spanien. Vi hälsade på Yvonne, badade, solade, powerwalkade, åt strikt LCHF-mat och drack ett glas rödvin om dagen. Sen kom jag hem, fulltankad med positiv energi och öppnade fabriken efter överenskommelse med Eric. Ja, och sen åkte vi till Sverige och firade midsommar och sommarfest och frieri och jag tänkte hela tiden att ”eventuellt är jag gravid nu” så jag drack minimalt med alkohol för säkerhets skull, men hade inga symptom eller så. Sen kom vi hem och började jobba igen. Jag kunde inte längre fasta. Jag var yr på morgnarna. Trött och lite obekväm på nåt sätt. Till och från hade jag också mensvärk, vilket ju talade för att den snart skulle komma och att jag inte var gravid. Men den där mensen kom inte och då bestämde vi oss för att ta ett test. Mest för att. Realistiska jag var så himla inställd på att det skulle ta minst ett år och att vi omöjligt hade lyckats redan.

Jag halade fram ett test som jag fått av Josefin Körsbär, kvinnan som köper allt i storpack, och körde ner pappersbiten i lite kiss. Det var fredag och vi tänkte att nu har vi helgen på oss att samla nya krafter, koncentrera oss på allt som är fint i livet och samsas om att försöka igen nästa månad.

Tre minuter skulle man vänta och sen titta så jag, regelryttaren, låste in testet i badrummet och satte igång en timer på mobilen. När den pep rusade vi in i badrummet båda två och tittade på stickan. Två linjer. ”Men va fan, betyder inte två linjer att vi är gravida?” Gräver i panik upp förpackningen ur papperskorgen igen. Jo, två linjer är lika med gravid. Tittar på testet igen. Två linjer. TVÅ LINJER. DET FINNS EN BEBIS I MIN MAGE!!

Vi kramades och pussades och grät nån glädjetår, men var egentligen mycket lugnare än vad jag hade trott att vi skulle vara. Jaha, liksom. Då ska man bli mamma. Kul!

Sen höll vi hemlisen hemlig i sexton veckor. Led och hittade på och dolde. Jag mådde bra, kräktes bara tre gånger typ och var bara allmänt osugen på mycket mat. Hade en fiskpinneperiod och en kiwiperiod och en smält ost-period. Vi väntade så länge för att en resa till fosterlandet, mitt alltså, var bokad andra helgen i september och så här stora nyheter vill man liksom helst leverera personligen, om det nu går. Så vi berättade för blivande farföräldrar och morföräldrar och fastrar och mostrar och morbröder och farbröder och vänner och gammelmormor och gammelmorfar. Och alla blev så väldigt glada att vi kände att detta ska vi nog klara av!

Vi var tidigt hos läkare och fick se ett litet hjärta picka på ultraljudsskärmen. Då förstöd vi att vi inte inbillat oss eller hittat på, det fanns en levande där inne. När vi sen var tillbaks hos gynekologen (här är barnmorskan rätt oviktig, mer om det senare) så var det mer än bara ett hjärta. Alltså, det var en  liten mini-baby. En liten kulting med armar och ben och händer och fötter och hjärta som simmade runt där inne. Vår unge.

Vilka nyheter man kan få av liten kiss på en pinne liksom. Amazing.

Photo 2014-07-11 21 38 17

Helgen står för dörren

November 1st, 2014 | Posted by Jess in Annat. | Jobb. - (0 Comments)

Veckan som gått alltså. Snabb och lite tråkig skulle jag vilja sammanfatta den som. Härlig om kvällarna då Eric och jag tittat på Parenthood (världens mysigaste amerikanska serier som inte tar allting för långt) och ätit varma mackor. Långtråkig om dagarna på jobbet då folk verkar klara sig väldigt bra utan min hjälp eller mina översättningar. Så jag sitter ofta mest där och klappar mig själv på magen och översätter 7800 produkttitlar till engelska. Snart är jag klar och då ska jag översätta samma artikelnamn till svenska! Wihoo. Hög på livet här borta.

Sen sist har vi även hunnit med att äta lasagne med Erics pappa, besöka IKEA för köttbullarnas skull samt kika lite försiktigt på en barnvagn eller tre.

Helgen som kommer är fullproppad med restaurangtesting, häng med vänner, frisörbesök och så en gudstjänst i Svenska Kyrkan som kyrkokören ska sjunga på. Stad i Ljus bland annat, den gamla Tommy Körberg-klassikern. Sen jobbar vi en vecka till innan vi packar nån väska och drar till USA på äventyr. Först ska vi bila runt i södern, sen ska vi fira Bat Mitzvah i New Jersey och sen ska vi ha romantiskt mys i New York. Det blir nog bra det där.

Men först ska vi ta oss igenom helgen och få så mycket gjort som möjligt. Det som ställer till lite problem i det här landet, är ju att allt är stängt på söndagar. Allt. Det betyder att alla ärenden måste uträttas på lördagar, samma dag som resten av normalarbetande Tyskland uträttar sina ärende. Vi pratar folkmassor och köer och trängsel och cigarettrök överallt. Eric hatar det innerligt, jag brukar tröttna efter nån timme, men ibland bara måste man.
Vi får se hur det artar sig den här helgen. Höres!

Kära vänner, familj och eventuella okända,

Jag har någonting att berätta. Något ofantligt stort som många av er redan vet. Som var Erics och min hemlighet i sexton långa veckor. Vi är med barn. Det ska komma en liten tysk-svensk bebis i början av mars. Det växer en pyttig unge i min mage. Så. Himla. Overkligt. Och härligt och läskigt och jobbigt och fantastiskt och fint och omtumlande på samma gång. Vi ska bli föräldrar.

Sommaren som började med Erics fina frieri den dagen då jag fick en ring på fingret, fortsatte sen med ett positivt graviditetstest och två tysta blivande föräldrar i en soffa i Frankfurt. För stort för att förstå. Och nu tickar tiden på och det är bara 17 veckor kvar innan lillstramplaren tittar ut. Vi längtar.

(Ni ser alltså en liten unge med uppnäsa i profil.)

(Ni ser alltså en liten unge med uppnäsa i profil.)