Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Reseprat och känslopladder

October 31st, 2013 | Posted by Jess in Filosoferande. - (0 Comments)

allhelgona

I läsande stund sitter jag ganska långt fram i ett mellanstort flygplan på väg från Frankfurt mot Köpenhamn. Vi vet ju alla att tiden går fort och att de flesta har problem med att förstå hur sekunder blir till dagar som blir till månader, allt utan att man alltid hänger med i svängarna. Det är nästan exakt fyra månader sen jag var i Sverige senast. Det känns däremot både som två veckor och ett år.

Malena och Tonys lilla tjej har hunnit fördubbla sin ålder och jag har missat allt. Henne ska det bli kul att se igen. Och Emelies bebismage såklart, som troligtvis också har fördubblat sin storlek (?) sen i juli. Det blir middag med de där vännerna som har känt mig så länge. Sen blir det middag igen med människor som känt mig ännu längre, familjen Sjöstedt. Kanske har mormor och morfar tid att träffa mig en sväng. Kanske får tandläkaren återbud och vill ge sig i kast med mina gaddar. Kanske hinner jag in till Sjögrens för att kolla på tapeter som inte är tyskfula. Jag ska också njuta av Skåne, det ska jag.

Fick ont i magen imorse när jag sa hejdå till Eric. Kroppen tror direkt att det är dags för sex veckors abstinens och ensamsovande i en studentlägenhet i Malmö och hjärna lyckas inte få fram att det rör sig om tre nätter utan honom. Det är inte klokt så snabbt man vänjer sig. Vi är en familj nu, vi bor ihop i den här lägenheten och det är konstigt att lämna honom, trots att det har varit vardag de senaste tre åren. Får alltså sakna Eric litegrann nu så att jag kan åka hem och kramas med svenskarna.

Jag tänker att det är dumt att bo i ett annat land än dem man älskar. Man missar så mycket och man är borta så mycket och man saknar så mycket. Men vet ni, det finns ingen annan utväg. För jag har ju människor jag älskar i två länder. (Minst.) Och fastän jag blir avis på Emelie som får träffa Miriam ofta ofta och avis på Malena som får se Emelies mage växa och avis på de båda två som har varandra så nära och avis på folk som har sina mammor sisådär en bilhalvtimme bort, så vet jag ändå att de här är rätt. Jag ska bo här nu. Med Eric. Vi ska vara tillsammans.

Men inte över helgen, för då ska jag återse Sveriges finaste människor, äta en bit ädelost på hemmagjort knäckebröd och njuta av den tysta skogen i Sövde och luften som smakar skånskt.

spöke 2005

Happy Halloween mina vänner!

I internationella Frankfurt är tradition hyffsat stor, skulle jag vilja påstå. Men det är väl också fallet att Halloween har växt som sören de senaste åren och numera också firas rätt bra hemma i Sverige? Jag flyger till Sverige ikväll och tänkte inte vara varken läskig (inte mer än vanligt) eller sexig (inte mer än vanligt) på planet mot Köpenhamn. Däremot minns jag en halloween i USA, när jag jobbade där för… åtta år sen. Ungarna hade klätts ut till M&Ms med stora kuddar på mage och rygg som jag och pappa Scott knypplat ihop för hand. En annan gång var Matthew brandman och Lauren nån version av Princess Jasmin från Aladdin.

Själv var jag spöke. I ett kasserat lakan med huvudhål och en massa vitt puder i ansiktet. Håret hade jag sprejat så vilt jag kunde och så hade jag målat mörka ringar som konturer i ansiktet.

Jag tog min kostym och åkte på Halloweenfest hos min kontaktperson, hon som skulle se till så att min aupairfamilj inte misshandlade mig. Där hade traktens alla aupairtjejer samlats. Många tyskar och polacker och rumäner. Många häxor med svarta peruker, sexiga poliser med plastpistoler, städerskor i korta kjoler och nån pirat med urringing till naveln. Och ett svenskt spöke med styvt hårsprejshår och kajal under ögonen.

Vi käkade en massa godis, lekte nån lek, men mest stod alla i sina landsgrupper och diskuterade den senaste collegefesten de varit på och hur mycket de fått hångla i nån McDonalds-arbetares bil. Jag pratade med min kontaktperson, Kathy, berättade för henne hur mycket jag trivdes i min familj. Så fort tårtan och spindelkakorna började sina delades det ut pris för bästa kostym som jag direkt vann. Fick en fotoram från Target som jag blev omotiverat glad över. Slängde den i baksätet på min lilla bil och stack hem till de människorna som gjorde USA så fint. Kramade mina små M&Ms och tog med dem på en riktig trick or treat-runda i grannskapet tills deras plastpumpor var fyllda med godis och pennor och clementiner och annat skräp som folk kastat ner. Jag hängde i bakgrunden, tittade in i folks varma hus och önskade mina amerikanska grannar en Happy Halloween.

Och skrämde slag på ungarna med mina läskiga kajalögon.

Arbetslösheten och pysselheten

October 29th, 2013 | Posted by Jess in Annat. - (2 Comments)

Jag är ju som bekant fortfarande arbetslös. Det tråkigaste med det är att jag inte har någon inkomst. Det näst tråkigaste är att det är tråkigt. Jag har inget att göra. Flyttlådorna är uppackade sen länge och till och med Pinterest är liksom rundat. Min favvosyssla på ledig tid: att pyssla. (Och att läsa böcker, skriva noveller, springa och måla naglarna.) Men åter till pysslandet.

I källaren väntar sprejfärgade ramar på en andra omgång sprejdusch och här uppe i lägenheten står en chevronbild med Erics och mina initialer och glänser. Senaste grejen är alltså en dörrmatta som pimpades igår. Vi inhandlade den på Hornbach i lördags, efter att misslyckats med ännu en loppis (folk säljer bara skit! Jag vill ha möbler och jordglobar och pysselbara lampor!). Dörrmattan kostade typ 6 euro och var ganska enkel och trist, men liksom diskret.

Jag hittade ett fint typsnitt på internet. Jag skrev “hej!” på datorn. Eric fixade till fonten och la till lite snurr på h:et som jag tyckte var fint. Sen skrev vi ut den från datorn. Jag klippte ut vår wordart från ett A4a. Sen tejpade vi på mallen på mattan och hjälptes åt att hålla den på plats medan jag stämpelmålade med svart, tjock färg. Efteråt drog vi av stencilen och skådade mästerverket. Det blev fint. Och festligt! Och svenskt. Nu har den torkat hela natten och ligger på plats framför ytterdörren.

Jag tycker det är bra för att man kan torka av smutsiga skor på den.
Eric tycker det är bra för att man vet när man kan sluta gå i trapporna och vara framme.

Photo 2013-10-29 13 21 22 Photo 2013-10-29 13 22 08

Muskelbaksmälla och måndagsmys

October 28th, 2013 | Posted by Jess in Annat. - (2 Comments)

Eric ser när jag sitter och skriver det förra blogginlägget.
Eric: Det är ett ganska långt inlägg.
Jag: Ja, men så var det ju en lång dag igår också.
Eric: Jo, jag vet! Det är därför jag är så trött!

You and me both Eric, you and me both. Jag är också trött. Fast mest har jag träningsvärk. I hela kroppen. I varenda benmuskel som finns, i fötterna, i magen, i vissa delar av ryggen och i en axel. Men samtidigt mår jag bra. För det var verkligen skitkul igår och jag är så jädra stolt över mig själv och vad den här, föredetta överviktiga, kroppen klarar. Nu ska jag ta tag i springandet igen och bli snabbare och bättre.

Eric jobbar hemifrån idag som tur är, så han får vila upp sig, stackarn. Jag har varit på jobbintervju inne i stan, en mycket trevlig kvinna på en jobbförmedling som förbarmade sig över mig. Lät inte som att hon kunde hjälpa till så mycket och dessutom var lönen jag önskade heeeelt för hög. Men iallafall. Jakten går vidare.

Ikväll ska vi laga tacosallad, kanske se ett avsnitt av American Horror Story och så ska vi börja använda vår hemdekorerade dörrmatta också. Inte illa va?! Den får ni se en bild på imorgon.

Hej!

Marathonglädje och jävlaranamma

October 28th, 2013 | Posted by Jess in WOW! - (0 Comments)

Igår var det Frankfurt Marathon 2013. Jag var nervös. Uppkörd och jagad av en prestationsångest utan gränser. Trots att jag ägnat de sista veckorna åt att tala om för alla mina vänner att jag skulle göra extremt dåligt ifrån mig, så var jag ändå så hög av pressen och nervositeten att jag inte kunde sova.

Jag ville liksom göra bra ifrån mig. Inte komma sist i mål av 15000 löpare. Inte bli upphämtad av en ambulans och vinka till förbipasserande från en bår. Inte ge upp och tvingas ringa en taxi och bli skjutsad in i mål. Jag ville klara det. Det fanns ingen tidspress på mig och heller ingen prestationspress. Men jag hade ändå så smått i bakhuvudet att jag skulle vilja klara av mina 12 km på under 1,30. Då hade jag liksom lite gåtid inberäknat och ett ganska lugnt tempo men ändå en opinsam tid. Mhm.

Solen sken på morgonen. Jag, som aldrig äter frukost, tryckte ner en wienerkorv, en skiva ost och en skål med naturell yoghurt. (LCHF!) Sen tog Eric och jag oss till Frankfurts mässområde, där start och mål var placerade. Sen hängde vi där ett tag, tittade på proffsen som skulle springa hela, dividerade om vad jag skulle ha på mig, om det skulle regna eller inte, peppade varandra litegrann och sen var det dags att ta plats i startfållan.

När det väl gällde så kände jag mig ganska glad. Det var skönt att äntligen få börja springa, efter att ha oroat mig så himla mycket så himla länge. Efter fyra kilometer sprang jag förbi resten av mitt stafettlag och andra hejande människor. Och Eric, som stod där med en ryggsäck med mina extrakläder i, och hojtade. Blev glad då och kämpade vidare. Hela Bockenheimer Landstrasse var ganska lång, men under hela racet gällde att så fort jag kände mig sliten, ville börja gå eller sätta mig ner på en stol nånstans och trycka i mig en chokladkaka istället, så stod det nån och peppade. Okända människor som hejade på alla som kom förbi, volontärer i vita jackor och visselpipor, halvnakna sambaband, radio DJs med mikrofoner och passande musik (I will survive till exempel) och barn med flaggor på sina pappors axlar. Stämningen var grym!

När gruppen med stafettspringare passerade gruppen med elitlöpare som hade 42000 meter framför sig så hejade alla på varandra och det var så fint att jag nästan blev tårögd mitt i alltihop. Efter ett tag började det dugga. Sen började det regna. Sen började det ösa ner. Förvånansvärt nog så var inte regnet så himla farligt. Jag var varm, hade införskaffat en rosa keps som höll ögonen torra och hade mer besvär med andning och trötta ben än vad jag hade med regnet. Dock oroade jag mig lite för min iPhone som jag hade i en liten ficka på armen. Den meddelade sträcka och tid samt spelade musik för mig, men jag var rädd att den skulle bli blöt och gå sönder. Så när jag såg Eric för andra gången, vid Alte Oper 9 km in, så kastade jag av den till honom och fortsatte utan. (Lite synd tyckte Eric som på morgonen innan hade installerat en app som talade om för honom var jag var nånstans. Men det var ju bara tre kilometer kvar.) “Bara”. Nu väntade en blöt och tung uppförsbacke från Alte Oper till universitetet, längs Reuterweg. Den är inte särskilt brant, men det är liksom ändå uppför och det sög så hårt i de trötta benen. Men upp kom jag, hällde i mig ett halvt glas vatten i farten och tog tag i mig själv igen på Eschenheimer Landstrasse. Svag nedförsbacke och med målet inom räckhåll.

Det var väldigt glest med löpare där, jag förstod att jag var bland de sista, men jag sket i det. Jag ville bara bli klar. Inte ge upp. Inte ringa ambulans. Bara en fot framför den andra hela tiden. Tillslut såg jag tornet vid bion och visste att det snart var slut. En liten bit till. En liten bit till. Passerade 12 km-märket. En liten bit till. 200 meter till. Där såg jag fållan där Josefin väntade tillsammans med Christian och Eric. Jag ökade och kutade mitt tröttaste men snabbaste in i mål, kramade Josie och gav henne chippet som suttit på mitt ben i 12 km och så stack hon iväg för nästa sträcka. Det var över.

Jag var väldigt trött. Men överlycklig. Det hade dessutom gått på typ 1 timme och 29 minuter, om alla uppgifter stämmer. Det hade slutat regna. Eric var där. Mina ben skrek efter stretchning så vi tog tunnelbanan hem med en cola light som färdkost och så sträckte jag på musklerna hemma på sovrumsgolvet. Muskler som inte aktiverats på väldigt länge. Duschade och tog på mig torra kläder och joinade sen resten av de färdigsprungna lagmedlemmarna vid upploppet vid Frankfurts mässa.

När Christoph, vår siste man, kom springandes, sprang vi med honom in på arenan och mottog publikens jubel, en ros och en medalj. Det var över.

Delar av tre stafettlag samlade. Rolig fakta: Killen som sitter ner på huk, Rodrigo, råkade springa för långt och la sju kilometer extra på sin 12a. Crazy!

Delar av tre stafettlag samlade. Rolig fakta: Killen som sitter ner på huk, Rodrigo, råkade springa för långt och la sju kilometer extra på sin 12a. Crazy!

Precis kommit i mål. Slutkörd.

Precis kommit i mål. Slutkörd.

Trött. Taggad och sverigeklädd Josefin är redo att köra igång.

Trött. Taggad och sverigeklädd Josefin är redo att köra igång.

 

Pengasvett och köttbullskuponger

October 25th, 2013 | Posted by Jess in WOW! - (0 Comments)

IKEA. Det älskade moderskeppet. Hur är det möjligt att man i en affär där folk spenderar stora summor pengar inte kan betala med kreditkort?! Visa? Hört talas om det Nieder-Eschbach? Eric och jag var där en måndag för några veckor sen, med uppdrag att köpa kök, soffa och en stor jädrans garderob. I runda slängar räknade vi med att spendera kanske 40000 kronor. Kan man betala det med VISA-kort frågar vi i kassan innan shoppandet har börjat. Nej. Bara med det tyska EC-kortet eller kontanter. Kul.

Eric har en daglig gräns på 10000 kronor på sitt EC-kort och jag har glömt koden till mitt. (Jag vet, illa.) Då följande två hektiska timmar när vi springer runt som yra höns. Ringer Handelsbanken i Vollsjö och får min VISA-spärr hävd så att jag kan få ta ut mycket pengar med mitt svenska kort. Problemet är att jag varit duktig och flyttat mina svenska pengar till mitt tyska konto. Bor ju här nu. Mamma svarar inte i mobil. Pappa svarar att mamma är på jobbet. Mamma ringer senare och får på studs bedjan om hon kan låna mig 15000 spänn så länge. Det går bra. Erics pappa har inte sina kortkoder. Erics mamma är i Venedig. Erics pappa hittar lite pengar hemma. Eric tar ut 10000 från bankomat. Mina kort funkar inte i automat. Eric ansöker om ett IKEA-familykort. Med kredit på 3000 euro. Vi tror att vi har nog och börjar handla.

Garderoben är hyffsat snabbt avklarad. Vi ska ha den största som finns. Wohooo! Och jag får en Drahtkorb till några av mina par skor. Soffan kan man inte beställa eftersom det överdraget vi vill ha krånglar. Den finns i vit meddelar försäljaren. Vi vill dock inte har vit utan gråbrun. Men ni kanske kan ändra er och ta den i vit istället undrar hon igen. Nej säger vi och marscherar till köksavdelningen.

Vid det här laget börjar jag få lite svindel och nån form av migrän slash panikångestattack för att det är varmt, vi har inte ätit frukost och vi håller på att göra av med väldigt mycket pengar. (Och jag är arbetslös.) På köksavdelningen får vi vänta i 45 minuter trots bokad tid och Eric som väldigt sällan blir irriterad, blir irriterad. Snubbe kommer och vi kör igång. Vi hade ett färdigplanerat kök på datorn, så det gick säkert ovanligt snabbt. Men det är liksom rätt viktigt att det blir rätt.

Köksmedarbetaren hittar även soffan åt oss och beställer den utan överdrag. Kristina, Erics mamma, gör oss tjänsten att sticka dit två dagar senare då nya överdrag i rätt färg (väldigt ovita) har blivit levererade. Pust. Allt ser alltså okej ut och IKEA-killen skriver ut en massa papper till oss, orderbekräftelse och så vidare. Vi frågar vilket papper vi ska ge till dem i kassan för att betala kalaset. Inget blir svaret. “Ni betalar ingenting idag, utan först när allt levereras.”

Suck. Pengaskrapandet var alltså överflödigt. Kul. Vi fick köttbullekuponger av köksmannen och fyllde på magsäckar och blodsockerdepåer i restaurangen innan vi köpte tre bokhyllor och körde hem. Det var en svettig dag, I’ll tell you that.

 

Plastbitar och cheeseburgare

October 24th, 2013 | Posted by Jess in Jobb. - (0 Comments)

Om JOBB.

Jag är kräsen. Jag har ingen lust att ta ett jobb, vara där i några veckor och sen hata mig själv och jobbet och allt runt omkring. Jag förväntar mig inget mirakel och heller inte ett jobb dit jag längtar, men önskar ett som iallafall inte får mig att må dåligt.

Därför har jag hittills tackat nej till tre jobberbjudande, på grund av att magkänslan skrek nej.

1. På hotell. Det har jag kanske redan berättat, att min svenske vän Pontus, som har ett mycket fancy och välbetalt jobb som nån form av ekonomi-manager på en stor hotellkedja, fixade en intervju åt mig. Det var min första jobbintervju på lääänge och den första på tyska och jag var väldigt rädd. Men det gick bra och jag fick jobbet. Efter lite tänkade och diskuterande så tackade jag nej. Det var för mycket dåliga arbetstider. För lite betalt och inte rätt för mig.

2. I kundservice. Ett intervju som jag fick via en personalförmedling, på en megastor firma utanför Frankfurt som tillverkar plastbitar och bildelar. Jag intervjuades av två tyska gubbar och briljerade med min tyska och min engelska. Jobbet gick ut på att svara i telefon och se till att kunderna köpte så många plastbitar som möjligt. Kändes tråkigt och för stort och opersonligt. Lönen var okej. Men nej tack.

3. På förskola. Och när jag säger förskola så menar jag det som vissa kallar dagis, trots att detta ord är politiskt inkorrekt. Det var ett jobb som engelsklärare i en grupp med barn mellan 3 och 6 år. Montessoriförskola där det mesta kändes rätt, även lönen och min potentiella kollega. Men chefen var konstig och jag vill ju egentligen inte  ha ett förskolejobb. Än iallafall. Så det blev ett nej där också.

 

Jakten går alltså vidare. Vissa dagar känner jag mig stark och klok, andra dagar tvivlar jag på allt och är beredd att slå McDonalds en signal. Tror jag skulle vara bra på att servera cheeseburgare till fulla sjuttonåringar klockan tre på morgonen och plocka gamla pommes från coca-cola-klistriga golv.

Men än är jag inte där. Än letar jag.

Vintagemög och fuktighetsproblem

October 24th, 2013 | Posted by Jess in Ego. - (0 Comments)

I mitt huvud just nu:

* Lars och Linda har fått sin bebis! En pytteliten flicka som ska få ett fint litet namn och en gudfar som heter Eric. Hon föddes i tisdags och är i skrivande stund obesiktigad av mig, men jag vet redan att jag älskar henne. Fick en liten video av den stolta pappan där knyttet ligger och drömmer och är så fin. Jag kan inte fatta att naturen har gjort det igen, att en liten människa kan komma till världen, bara sådär.

* Måste alla loppisar i Frankfurt vara så förbenat dyra?! Det är ju begagnade, oftast omoderna och fula, saker vi pratar om! Jäkla vintagetrend som gör att handlarna höjer priserna och hoppas på att folk blir desperata. I helgen tänker jag försöka få med Eric och en bil till loppis utanför stan. Kanske kan vi fynda där.

* Jag älskar den här lägenheten. Ja, den är inte färdiginredd än och ja, den ligger på tredje våningen. Men bortsett från dessa två poänger, så är detta en väldigt originell, charmig sak som vi nu får bo i. Samtidigt är det så sjukt mysigt att bo med Eric. Han är inte hemma särskilt ofta, men jag vet iallafall att han kommer hem till mig och jag kommer hem till honom och vi bor ihop. Vi är en familj.

* Torka tvätt visade sig vara en hel vetenskap i den här lägenheten. Tydligen så var de inte så noga med ventilationen för hundra år sen och allt torkar extremt långsamt. Alltså extremt. Detta gör att man inte kan tvätta mer än en maskin om dagen och hela tvättprocessen förvandlas till ett veckojobb. Lite sådär halvkul. Någon tipsade om att köpa en luftavfuktare, om det nu kan heta så på svenska, men vi vill helst inte köpa mer grejer. Annat än vackra saker som mattor, tavlor och KUDDAR.

 

Maratonrädsla och förslappning

October 23rd, 2013 | Posted by Jess in Annat. - (4 Comments)

Livet går sin gilla gång och inte har jag mycket att göra om dagarna. Ändå har det visst gått nästan en månad sen jag bloggade sist, så hej! Här är jag igen!

Jag märker att det inte är bra för mig att vara arbetslös. I början gick det okej, när vi hade massa flyttkartonger att packa upp, rum att organisera och samtal att ringa. Nu går det sämre. Jag har blivit helt förslappad. Äter en massa skit, springer inte, duschar bara nån gång i månaden och bloggar inte ens. Jag sitter mest här hemma framför datorn, skriver jobbansökningar och tycker synd om mig själv.

Det får bli lite ändring nu ändå, för på söndag är det tänkt att jag ska springa första sträckan (12 km) i ett maraton tillsammans med tre andra lagmedlemmar. Det kommer bli hårt, smärtsamt och troligtvis också vått och kallt. Men jag ska kämpa mig igenom skiten på viljan.

Vår lägenhet är fortfarande ganska kal och inte så mysig som jag drömmer om att den ska bli. Vi väntar på köks- soffa- och garderobsleverans från IKEA som ska komma runt den 14 november. Sen kan vi förhoppningsvis packa upp de sista flyttkartongerna, sluta äcklas av köket och planera inköp av mattor, tavlor och annat krams.

Det funkar iallafall väldigt bra att bo ihop med Eric. Vi har båda fel och dåliga sidor: Ibland gnäller jag för att han inte ställer undan vattenkannan. Ibland glömmer Eric att ställa undan vattenkannan. Men vi tycker ju om varandra, så det går bra ändå.

Vi säger så så länge!

Tar igen mig från arbetslösheten med en kopp te. Som sen förvandlades till en ceasarsallad, ett glas vatten, en frozen daiquiri razz och tittande på Gravity i 3D. Den läskigaste filmen jag sett sen Blair Witch Project.

Tar igen mig från arbetslösheten med en kopp te. Som sen förvandlades till en ceasarsallad, ett glas vatten, en frozen daiquiri razz och tittande på Gravity i 3D. Den läskigaste filmen jag sett sen Blair Witch Project.

Min fina fina cykel har blivit utsatt för ett övergrepp. Nu har jag en ful svart sadel istället.

Min fina fina cykel har blivit utsatt för ett övergrepp. Nu har jag en ful svart sadel istället.

På tunnelbanestationen på väg till puben. Life's good.

På tunnelbanestationen på väg till puben. Life’s good.

Våran megastora kyl har anlänt. Med hjälp av den hoppas vi kunna utfodra typ vänner, släkt, familj och 8 barn på samma gång. (Dock liten kyl jämför med Emelie och Martins!)

Våran megastora kyl har anlänt. Med hjälp av den hoppas vi kunna utfodra typ vänner, släkt, familj och 8 barn på samma gång. (Dock liten kyl jämför med Emelie och Martins!)

 

 

(Överdrev lite, duschar faktiskt varje dag.)