Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Flyttstök och träningsvärk

September 29th, 2013 | Posted by Jess in Tyskland. | WOW! - (2 Comments)

I fredags gick flytten. Allt var packat och ihopskruvat och fixat och ordnat. Flyttgubbarna var tidiga och lastade sin lastbil så himla noga. Det var som ett Tetris, allt perfekt planerat. Det tog tid och jag var rastlös, pengarna tickade. Men sen blev de klara och vi körde till nya lägenheten. Där började det riktiga jobbet. Alla våra saker, typ 35 kartonger, möbler, tvättmaskin, diskmaskin och byråar skulle släppas upp till tredje våningen.
Jag tyckte så jäkla synd om flyttningarna så jag stod ute i trappan och var sista länken i kedjan som bar upp allt. Det kändes skönt att hjälpa till och förhoppningsvis gick det lite snabbare. Priset för detta arbete betalar jag med en enorm träningsvärk i lår och vader. Min arma kropp är ingen flyttkvinnekropp.
Igår vaknade vi för första gången i vår gemensamma lägenhet. Det kändes lite som att vara på hotell. Men spännande och bra. Vi körde igång med att skruva ihop möbler och blev nästan klara med kontoret. Sen åkte vi hem till gamla lägenheten, träffade grabbarna där ock städade och spacklade igen hål. Sen körde vi ett par vändor med saker hit, fick bära ännu mer skit upp för alla trapporna och svor över träningsvärken. Vi avslutade kvällen på Ikea, handlade duschdraperi, några lampor och lite köttbullar. Eric gjorde sen en insats till och installerade taklamporna balanserades på en stege. Nu ser vi vad vi gör!

Idag har vi fortsatt att packa upp och skruva ihop. Jag har städat badrummet som var jätteskitigt och Eric har anslutit diskmaskinen och skruvat ihop lite hyllor. Erics föräldrar var här med en laddning bra-att-ha-saker som vi tacksamt tog emot. Vi bjöd dem på kaffe de hade med sig och lät dem beundra lägenheten.

Nu är det kväll igen och jag har ont i huvudet. Imorgon ska vi gå till myndigheterna och berätta att vi bor här och sen väntar officiell överlämning av nycklar. Först de gamla och sen våra nya.

Jag är väldigt lycklig och glad. Det är mycket jobb, men det blir så fint. Jag har ett eget hem, jag har en vacker lägenhet, och det bästa av allt, jag delar mitt liv på riktigt med den bästa mannen i världen. Så tacksam.

Nu bilder:
Eric och Kai packar

20130929-183408.jpg
Exalterad tjej

Lastbilen börjar bli full

20130929-183616.jpg
Våra namn (typ)!

20130929-183714.jpg
Jag skruvar ihop garderob

20130929-183814.jpg
Liten skymt av stort sovrum

20130929-184031.jpg
Fick traditionell tysk inflyttningspresent av Erics föräldrar- bröd och salt

20130929-184117.jpg

20130929-184502.jpg

Fixande och trixande

September 25th, 2013 | Posted by Jess in Ego. | Tyskland. - (2 Comments)

Hej världen,

Livet rullar på och dagarna går utan att det blir bloggat. Nu flyttar vi snart. På fredag kommer ett gäng flyttgubbar och tar med sig alla våra saker in i den nya lägenheten. Det känns lite lyxigt att anlita flyttfirma när mamma och pappa flyttade ett helt hus själva, men nu har vi inte så många vänner som kan hjälpa till, plus att allting ska upp på tredje våningen. Hade vi gjort det själva hade vi dessutom behövt hyra en bil några timmar, köra flera gånger och så vidare. Detta blir smidigast.

Så jag, som fortfarande är arbetslös, förbereder och packar. Eftersom vi kommer att betala flyttfirman per timme så ska ALLT vara klart när de kommer så att de kan vara så snabba och effektiva som möjligt. Idag ska jag försöka packa ihop köket, alltså redskap och grytor och porslin och så.

Vi har också varit på Ikea en sväng och diskuterat kök med personalen där, har jag berättat om det redan? Det blir iallafall ett vitt kök med mörka träplattor både som arbetsbänk och backsplash. Vi var på väg att beställa ett kylskåp igår, men så var leveransen redan på fredag och då har vi kanske inte tid att ta emot det, så nu väntar vi ett tag med det. Köket kommer dock att ta lite tid eftersom det först ska komma någon och mäta rummet, sen ska det beställas och sen kommer det. Men det är väl okej, för det kommer bli så fiiint! (Och kosta mycket pengar, men det får det vara värt, vi tänker ju att vi ska stanna i den här lägenheten ett tag nu.)

Annars då? Jobbsökandet går trögt. Så himla trögt. Var och pratade med G och hennes mamma igår, min gamla nannyfamilj. De behöver snart en nanny igen på grund av tillväxt i familjen och visst är jag sugen, fast jag lovat mig själv att först testa ett annat jobb innan jag går tillbaks till barnjobben.

Vi får väl se.

Photo 2013-09-22 17 41 33

Lägenhetslycka och inredningsplaner

September 15th, 2013 | Posted by Jess in WOW! - (0 Comments)

vi har en lägenhet

VI HAR EN LÄGENHET!

Så himla skönt att jakten är över, en snabb överslagsräkning visar att vi tittat på över 40 stycken. Det räcker liksom nu. Det har varit halvklart ett tag, men vi ville inte skrika ut nyheten till världen innan kontraktet var påskrivet.

Lägenheten då då.  Jag har redan berättat om den för ett tag sen, men kanske är ni lika förvirrade som vi är efter mitt eviga lägenhetstjat. Det är pärlan som vi såg en måndag, den 26 augusti tror jag. En jättretrevlig mäklare som visade runt i en lägenhet på tredje våningen i ett gammalt hus. Den är 72 kvadratmeter stor, med en ganska rymlig hall. Den har ett kontor/gästrum (alla som måste komma och hälsa på nu!), ett stooort sovrum, ett större vardagsrum och ett litet kök. Och ett minibadrum. På golven ligger originalekparkett, väggarna är vita. Fönsterna är stora och gör allting ljust. Det är 3,10 meter i tak, med originalinnerdörrar, guldiga handtag och små, opraktiska men charmiga, kanter och sneda väggar.

Vi ska sätta in ett nytt kök, med dealen att hyresvärden sänker hyran. Samtidigt ska handfatet i badrummet bytas ut, ytterdörren målas vit, och litet annat sånt småfix. Men vi har skrivit på kontraktet, vi har betalt depositionen, vi är IN! Vi har en lägenhet. Och vi är skitglada för den är så fin så fin så fin. Och även om den har sina nackdelar (några av dem märker vi av nu när vi försöker planera kök. Suck.), den ligger på tredje våningen utan hiss, den har ingen balkong, den är lite dyrare än vi hade tänkt oss och köket och badrummet är båda väldigt små. MEN. Känslan finns där. Den känns rymlig, och lyxig, och fräsch och “ren”, samtidigt som den känns hemtrevlig och mysig. Och bättre ska det bli! Här ska inredas!

 

Hipsterbröllop och tryffelsoppa

September 13th, 2013 | Posted by Jess in Tyskland. - (0 Comments)

I lördags var vi på bröllop. Lustigt hur jag till för nåt år sen aldrig hade varit på bröllop och nu har jag varit på många. Känns att man blir äldre och att ens pojkvän är äldre och har vänner i en ålder där giftemål är poppis.

Iallafall så gifte sig Sabrina och Nils i lördags, två av Eriks arbetskompisar. Eller. Kollegor. Största delen av gästerna var även de kollegor så ja.. Det var lite konstigt och inte så… hjärtligt på nåt sätt. Dessutom gifte de sig inte i en kyrka, utan borgerligt i en av lokalerna som hörde till fest-herrgården. Det var ändå ganska coolt, lite annorlunda musik och sådär, bland annat gick bruden in till Bruno Mars’ Marry You. Lite senare fick vi lyssna på Red Hot Chilipeppers fina låt (som jag aldrig hade hört innan men nu gillar starkt) Hard to Concentrate. Början av låten var konstig och jag hann tänka att det nu skulle spelas ännu en engelsk låt som människor inte har en aning om vad texten betyder, men ändå tvunget ska ha på sina bröllop. Men nä, sen blev det bättre. Refrängen går:

All I want is for you to be happy
And take this moment to make you my family
And finally you have found something perfect
And finally you have found

Och här kan ni lyssna på den.

Väldigt fint. Ja, sen minglade vi lite i sensommarsolen och fick en massa smarriga vickningsrätter. Godaste var en potatissoppa med tryffel och en kall, rå lax- och gurksallad med senapsdressing. Smarr. Som tur var så utgick middag med bordsplacering och stelhet. Istället körde hipster-paret en live-cooking-buffé med kockar som stekte och grillade och lagade mat till oss. Det fanns bord och soffor lite överallt och folk hängde mest. De hade även ett live-band med två grymma sångare, en kille och en tjej, som sjöng i stämmor och turades om att rocka ut.

Antagligen är det lite trist för er att höra om eftersom jag har noll bilder och det egentligen inte hände så mycket. Plus att jag är rädd för att säga för mycket sanningar om hur stämningen var på den där festen, eftersom som sagt alla Erics jobbkompisar var där och två av dem var själva brudparet. Det var gratis god mat helt enkelt. Och häng med min man utanför hans grabbiga, illaluktande (älskade) kollektiv.

Pubbesök och septembervärme

September 12th, 2013 | Posted by Jess in Friends. - (0 Comments)

I fredags var vi på krogbesök. Det händer inte så ofta nuförtiden, men vi går iallafall alltid till samma pub, den irländska i Sachsenhausen där jag träffade Eric för snart fem år sen. Vi tog med oss varsin pizza, drack äppelvin och öl och pratade. Så skönt väder att vi kunde gå hem i t-shirt, trots att klockan var över midnatt en septemberkväll. Fint.

Eric vägrar vara normal på bild.

Eric vägrar vara normal på bild.

Alex och Tobi

Alex och Tobi

Kai fick lite läskiga ögon, det har han inte i vanliga fall!

Kai fick lite läskiga ögon, det har han inte i vanliga fall!

Yoli äter pizza.

Yoli äter pizza.

Samla och packa

September 10th, 2013 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)
Så här ser det för närvarande ut på Masouds gamla rum. Vi hamstrar fulla flyttkartonger där inne.

Så här ser det för närvarande ut på Masouds gamla rum. Vi hamstrar fulla och tomma flyttkartonger där inne.

I helgen har vi packat. Igen. Dagarna går liksom nu och det är skönt att inte behöva göra så mycket när Eric kommer hem från jobbet på kvällen. Då äter vi och tittar på tv och går och lägger oss. Men helgerna! Då packas det ska ni veta!

Jag var länge orolig för att Eric skulle vara en samlarsjäl och vilja ta med sig en massa onödiga skitsaker till våra nya lägenhet (som vi fortfarande inte har, men vi måste ju i vilket fall som helst flytta härifrån den sista september). Men jag hade fel. Han är duktig. Duktig på att slänga och duktig på att sortera och skilja sig från saker som legat i en skokartonger ovan på hans garderob så länge jag har känt honom.

Nu är det snarare jag som får dåligt samvete när jag tänker på allt onödigt som jag har nerpackat i kartongerna hos Erics föräldrar. Det är dessutom saker som jag släpat med mig hela vägen från Sverige. Men mamma får ta på sig lite av det, hon övertalade mig att inte slänga för mycket, på grund av risken att ångra det sen. Dessutom tycker jag också att det är okej att ha lite saker som bara är minnen, som inte fyller nån funktion, som inte är snygga, eller praktiska eller bra. Som bara påminner om svunna tider eller svunna människor.

Därför ligger till exempel min gamla docka Skrållan och skelar med ögonen i en kartong i Bad Homburg. Iförd en rosa, hemmasydd klänning med löskrage och med sitt blonda hår rufsigt efter åratal i en brun papplåda, väntar hon på bättre tider. Kanske kommer någon leka med henne igen, om några år eller så?

Kärlighet och ärlighet

September 10th, 2013 | Posted by Jess in Jobb. - (0 Comments)

Då ska vi se. Det är tisdag idag. Det märks i luften att det börjar bli höst. Solen skiner förvisso fortfarande, men det spöregnade igårmorse när jag ville ut och springa. Istället fick jag vänta nån timme och ge mig ut efter att jag hade skrivit några email och ringt min tyska bank. Tur att jag är arbetslös ändå, så att joggingen blir av!

Igår jobbade Eric hemifrån också. Mysigt att sitta bredvid honom vid varsin dator och knappra på tangenterna och pussas emellanåt. Vid lunch stack vi till Kristina och Jörg i Bad Homburg och lämnade tillbaks bilen vi lånat över helgen. De bjöd på kinamat och jag åt mycket goda vårrullar och spicy curry.

Hade en diskussion med Eric på eftermiddagen om hur man är professionell och ärlig och står på sig. Ibland är jag bra på det, ibland riktigt dålig. Vet inte vad det beror på, men i vissa situationer är det bara så himla obekvämt att säga vad man tycker. Trots att jag vet exakt hur jag skulle kunna formulera det på ett konstruktivt sätt, så är den enkla vägen ut ändå att inte säga nånting.

Eric hävdade att det var av just den anledningen som kvinnor får mindre betalt och jag blev omedelbart sur för att han gjorde diskussionen ideologisk istället för att hålla den på vår nivå. Lite senare var vi två och Yoli provpublik till ett företag som Alex ska hålla på en konferens på lördag. Det varade i runt 40 minuter och handlade om webdesign. Jag tyckte det var helt okej.

Efteråt ville Alex höra vad vi tyckte och Eric och Yoli släpptes lösa. Oh herregud vad de klagade. Eller klagade och klagade, de gav konstruktiv kritik. De hade inte det minsta problem med att säga exakt vad de tyckte, fast det emellanåt var ganska hårda ord och specifika problem med stora bitar av hans presentation. Jag satt som på en tennismatch mellan dem och lyssnade och försökte komma ihåg hur de framförde sina åsikter. Alex var en trooper som lyssnade och nickade, tjafsade emot ibland, men på det stora hela troligtvis blev väldigt hjälpt av den här sessionen.

Jag lärde mig alltså att kritik och feedback är nyttigt, för alla inblandade. Ska träna på att inte vara så mesig utan ärligare och rakare. Det blir en utmaning. Jag började imorse med att säga åt en man på internet som ville att jag skulle översätta något åt honom, att jag ville ha mer betalt. Vi får väl se om det blir nån affärskvinna av mig till slut.

armani kostym

Flumkänslor och eftertankar

September 6th, 2013 | Posted by Jess in Filosoferande. - (2 Comments)

Det här med att ha familj och vänner lite varstans i världen. Inte är det helt idealt. Jag älskar att resa och jag är tacksam för att jag har kunnat se mig omkring litegrann, men vår planet är så jädra stor och alla är så långt borta.

Först var jag i USA och nu tänker jag ofta på min familj där. På Scott och Michele och deras två barn som var 2 och 4 år när jag var där och nu snart ska fylla 10 och 12. Jag trivdes så himla bra där borta och alla var så goa mot mig. Saknar den livsstilen och allt som hörde till. Minns alla middagar med familjen och deras vänner som blev mina vänner och deras familj som blev min familj. Det är det som är att ha hjärtat på rätt ställe, när man utan att tveka kan släppa in en liten rädd svensk tjej och få henne att må bra. Fina människor.

Sen kom Tyskland och här är jag ju nu igen, men människor har försvunnit och kommit till och ändrats. Skrev ett meddelande till Carl idag och fastnade i gamla konversationer mellan Änni, Gäbs, Karrrl och mig. Jäkla gäng det där, småtjejerna och gamlingarna. Skåningen och de andra. Töserna och Karrrl. Saknar dem också och allt vi hittat på och hur vi fnissade så att det gjorde ont i magen och pratade skit om tyskarna som stod precis bredvid och handlade godis och drack äppelvin och tramsade oss och gick vilse i Grueneburgpark. De är sådana som man inte hittar överallt.

Väl hemma i Sverige igen lärde jag känna ett gäng sköna människor via Malmö Högskola. Gruppen skalades ner och möblerades om, men kärnan bestod nästan från första början. Emma från Helsingborg, Ulrika från Blekinge och Malin från Finland. På slutet bara de två första och jag. Tillsammans hade vi klarat oss genom fem terminer av plugg och dryga lärare och konstiga uppsatsinstruktioner och okönade kursare och fester och quiznights och middagar och promenader till och från skolan, vareviga dag. Den sista terminen blev den tuffaste i mitt liv. Men det gick. Vi fixade det. Och vi hade det också väldigt mysigt när vi satt och grät över våra hatade kandidatuppsatser, beställde pizza till skolan under långa pluggdagar och sen tog andingspauser utanför Jazmin’s lägenhet i Västra Hamnen. Ingen förstår hur det var bättre än dem.

I Australien sprudlade mångfalden, som den alltid har gjort sen den stora kontinenten intogs av amerikaner och européer för hundratals år sen. Jag delade hus med Sydafrika, Singapore, Japan och Australien. Jag stod för det återhållsamma skandinaviska, det tysta, det korrekta, det sammansvetsande. De andra bidrog med fniss och lama skämt, blyghet, artighet, outröttlig pluggenergi, hög musik, tillgivenhet, ursinne, handgjorda dumplings och trashtalk. Vi enades vi i byn, alla vi tyskar och asiater och afrikaner och engelsmän och amerikaner, vi enades i att vi var långt borta från våra hemland, ensamma och samtidigt omgivna av så mycket. Det var spännande och naturligtvis, klyschigt men sant, ett minne för livet.

Tillsammans med dem som har namn och emailadresser återfinns de som inte kom så långt. Som jag träffade och som träffade mig. Nyförlovade paret som satt bredvid mig på bussen från San Francisco till Las Vegas. Han som gav mig sin vattenflaska när jag var svettig i ett kinesiskt tempel. Den lilla tjejen som sålde blommor på gatan i Sri Lankas huvudstad. Killen som kastade slängkyssar efter Eric i New York. Den bulgariska mormorn som delade rum med mig i Sydney. Femtonåringen som undrade om jag ville stanna och klippa får med honom på en liten ö utanför Nya Zeeland. Snygga scouten med pannbandet som vi inte vågade ragga på. Alla själar och kroppar och hjärtan som rört mig.

För alla människor jag knutit mig till med med namn under mina år som världsmedborgare gäller samma sak. En insikt om att vi hittade varandra och blev vänner fast det fanns så många andra att bli vän. Det betyder att vi är av samma sort.Vi kanske inte gillar samma glassmak och kanske har vi inte samma hudfärg och kanske kommer vi inte från samma världsdel och kanske kan vi inte ens enas i diskussioner om moral och etik. Men det finns ändå nåt. Nåt som gör att vi trivs bredvid varandra på soffan, utan att alltid säga så mycket. Bara låta axlarna sjunka och omedvetet få energi av den andra. Låta sig formas av mötena med själar med olika historier.

Att vi hittade varandra trots det stora urvalet betyder också att vi kommer fortsätta vara vänner trots avstånd och smsupphåll och och tidsskillnad och dagar som tickar bort sen vi sågs sist. Rätt fint ändå.

Nedslagen och hejandes.

September 4th, 2013 | Posted by Jess in Tyskland. - (0 Comments)

Ja ni. Kära vänner. Livet fortsätter här borta. Idag har jag inte gjort mer än att sitta framför datorn, skriva email och jobbansökningar och tänka på min lilla lillasyster som har det lite knivigt just nu. Jag fick svar på en ansökan jag skickade för några veckor sen, om ett jobb som jag verkligen kände mig sugen på, de hade såklart valt att gå vidare med någon annan.

Kan säga att det tär litegrann på självförtroendet där här jobbletandet. Att inte veta, att inte ha kontroll. Jag vill ha ett jobb, men jag vill också kunna vara lite lite lite kräsen och kunna säga nej till sånt som inte känns rätt i magen. Iallafall ett tag till. Kanske kommer desperationen om några veckor skicka mig till McDonalds eller närmsta soptipp.

Vi får väl se.

Ikväll ska jag eventuellt fira Josefin som har skrivit megatenta på läkarprogrammet idag. Intensivt i kvadrat det där då tyskarna har regler som är mycket strängare än i Sverige, särskilt vad det gäller omtentor. Alltså smartast att klara tentan på första försöket vilket Josefin säkert gjorde för hon har pluggat som en galning och är superduktig.

Annars då? Inte mycket.

 

Kundservice och komplimanger

September 3rd, 2013 | Posted by Jess in Ego. - (0 Comments)

Jag var på jobbintervju igen igår. Det var lika spännande denna gången som förra, men kanske liite mindre nervöst eftersom det gick helt okej på den första. Det var en rekryteringsfirma som jag sökt ett jobb genom som ville träffa mig. Jobbet som jag hade sökt var inte aktuellt längre, men de tyckte jag lät intressant och ville ändå försöka placera mig nånstans.

Intervjun gick alltså bra, min kontaktperson ska försöka få iväg mig på en jobbintervju hos ett stort företag utanför Frankfurt. Det gäller i så fall ett kundtjänst jobb där de behöver någon som pratar engelska. Och det gör ju jag!

Jag fick återigen beröm för min “perfekta tyska” och återigen kommenterar jag generat att den inte alls är perfekt. Men det är ju såklart en boost att höra det. Hoppas jag får ett jobb snart. Jag söker och skriver ansökningar hela tiden, men det ska såklart passa mig i slutändan också. (En del av oron för ekonomin som jag skrev om igår har ju såklart att göra med det faktum att jag inte har ett jobb.)

Vidare så ska jag träffa en kompis och en affärspartner till honom på torsdag för att diskutera ett ev. samarbete. Kanske kan jag få en hyfsat lätthanterad bisyssla där och få in lite pengar den vägen. Vi får väl se. Jag håller alla fönster och dörrar och ventilationsluckor öppna. Det måste lösa sig snart.