(Bilden är snodd av min kompis Emma)

Ja, jag håller med. Rubrikerna som antyder att min uppsats är en sjuk människa börjar blir lite tråkiga. Men detta var (eventuellt) den sista. I måndags lämnade jag in min uppsats efter ungefär två veckor då jag bara tänkt på uppsatsen och ingenting annat. Från 9-22 var vi på skolan och skrev som galningar, Emma, Jasmin och jag, ibland besökta av lite annat folk. I måndags när klockan närmade sig deadline började vi alla få panik. Till slut lyckades vi skriva ut vars två exemplar av våra uppsatser och maila dem till lärarna.

Efteråt kom tomheten. Vi gick ut i solen. Jag ringde mamma och grät. Jag åt hamburgare och drack päroncider och tryckte i mig en Magnum till efterrätt. Sen gick jag hem. De andra drog vidare, blev fullare. Men jag orkade inte. Ville bara hem och ligga i sängen och stirra upp i taket. Det gjorde jag också. För kampen gick liksom vidare dagen efter.

Då träffades vi på café i stan, fikade och påbörjade arbetet inför oppositionen. Men hjärnan ville inte mer. Ingen koncentrationsförmåga, ingen möjlighet att förstå det jag läste. Huvudet strejkade. Jag gick för att passa Klara och Otto några timmar. Fick snor på axeln och knubbiga barnarmar kring min hals. Det hjälpte litegrann.

Hela onsdagen satt vi i ett klassrum och turades om att kommentera på varandras uppsatser. Lärarna ställde komplicerade frågor och vi svarade, försvarade, bäst det gick. Jag tror att jag gjorde ett okej jobb. Jag minns inte ens längre. Efter det, slut. Slut slut slut. Studierna, pluggandet, huvudet, kroppen, benen. Allt var bara slut. Vi drack lite mer alkohol, mest av gammal vana liksom. Sen gick jag hem igen. Inte är jag känd för att vara någon partyprisse direkt.

Det är svårt att fira. Imorgon ska vi på fest. Examensfest. Mingla på Emmas bakgård med rosé och nya klackar. Äta köttbit och kladdkaka på restaurang. Prata minnen och trams med klassisar som snart försvinner ut i perforin efter tre år tillsammans. Jag tänker fira mig själv oavsett kommande resultat. Fira att jag faktiskt lyckades återhämta mig från bakslag och nederlag. Jag lämnade in något, jag gav inte upp och jag lyckades slutföra det jag bestämt att jag skulle.

Men det är svårt att fira. Inget är klart än. Kanske har jag tagit examen, kanske har jag inte det. Omständigheterna kring min uppsats var så pass dåliga att jag inte vet än om jag blir godkänd på min kandidatuppsats. Blir jag det så blir jag världens lyckligaste människa. Blir jag inte det så blir jag ledsen (men det är bara att ta nya tag, rätta till och hoppas på bättre lycka i augusti). Nästa vecka kommer examinatorn skicka ett email med resultat och kommentarer. Jag skiter så himla mycket i betyget, i bokstaven. Jag vill bara bli godkänd.

För om en vecka kommer han. Eric kommer. Vi ska vara lata och glada och somriga och kära tillsammans i Sverige i två veckor. Sen åker vi till Frankfurt. Och då ska jag bo där. För en oöverskådlig tid.

Men först väntar mitt livs läskigaste (och viktigaste) email. I’ll keep you posted.