Idag festar jag till det med en chokladboll LCHF-style som en av världens bästa vänner gjort till mig, Malena. När vi var på middag hos Emelie serverades det också LCHF-mat för min skull. Känns fint att mina vänner också tycker att jag är för tjock och stöttar mig i kampen mot kilona!
Haha!
Måste ju få berätta slash skryta om mitt senaste nyförvärv i köket. Ja, jag har ju fortfarande köpstopp, men det gäller i huvudsak kläder och skor och annat krafs som jag redan har. En matberedare hade jag ju inte innan. Via min kompis Emma så hittade jag en kille som heter Mike och ursprungligen kommer från USA men jobbar här i Malmö. Honom började jag följa på Twitter, det vill säga, läsa de korta inläggen från sitt liv som han lägger in där. Då han snart ska flytta hem igen så frågade han öppet om det var någon som ville köpa hans gamla köksprylar och jag frågade framfusigt om det fanns en mixer. Tänkte mig först bara en mixer, men Mike berättade att hans mixer satt fast på en matberedare och jag tänkte direkt ”hem” och vill börja utrusta mig för framtiden med min pojkvän i Tyskland. Vi träffades i tisdags på en restaurang här i närheten, vann ett pubquiz tillsammans med Emma och Ulrika och gjorde affärer. För 200 spänn blev alltså världens grymmaste matberedare och mixer min! Det är en Bosch, alltså fin tysk kvalité, och den är stor och rejäl. Mycket nöjd tjej här. Försäljar-Mike var väldigt trevlig han också, ska tilläggas.
Har redan testat den en gång och ikväll blir det nog en gång till. Smoothie tillagades på frusna hallon och grekisk yoghurt. Skitgott. Bra grejer med andra ord.
Jaha, tänker ni, vad kan det vara för spännande saker som har hänt i Jessicas liv sen sist hon skrev. Ja. Inte mycket spännande saker kanske, men trots det har jag haft en helt okej vecka. Tack vare vädret och min nya upptäckt promenaden så har tiden gått ganska snabbt och jag har mått ganska bra.
Det är inte klokt hur skönt det känns i sinne och kropp efter en timme eller två ute bland höstlöven. Den kalla, friska luften, tystnaden och ensamheten inne bland träden. Väl inne i lägenheten igen är de röda kinderna och det lugnade humöret bevis på att jag har varit ute, fått motion, syre och energi. Mitt nya favoritområde är Bulltofta rekreationsområde som ligger en tre kilometer härifrån. Man kan antingen gå dit och hem (och få sex extra kilometers motion) eller cykla, om man som idag har lite mindre tid. Sen finns det olika spår där, i den oanlagda parken som ska sköta sig själv ekologiskt. Tydligen så klipps alla gräsmattor med hjälp av två ardennerhästar och en gammaldags gräshuggare. Impressive.
Ja. Så där är jag en del när jag inte sitter hemma och skriver saker på internet, pluggar tyska eller hjälper lillasyster med annonser, email och pappersarbete. Ni kan även hitta mig hos K och O några kilometer härifrån, fina barn som jag passar några timmar varje torsdag. Lycka är när lille O inte vill att jag ska gå, trots att pappa är där, och sträcker sina knubbiga små armar i luften och vill bli kånkad på.
Imorgon sticker jag till landet igen, hem till mor och far först och sen på kalas hemma hos lillebror och hans flickvän på kvällen. Det blir la bra.
Vi säger så så länge. Hej!
Snodde bilden av Emma som i sin tur har smygfotat Ulrika, mig och Malin under en redovisning.
Suddig bild på en svettiga mig, från en tidig morgons powerwalk.
Alltså. Jag vill ju inte vara en sådan där tjatmosterig naturälskare, men jag är ju ändå scout. Och jag gillar ju liksom naturen. Vädret idag har varit wunderbar i Malmö, som i resten av Skåne gissar jag. 16 grader varm, sol, vindstilla och så himla fint bara med alla ståtliga träd, färgglada löv och glada människor. Jag körde igång med en powerwalk till och i Bulltofta rekreationsområde, hittade inte dit, hittade andra fina parker och ställen i stan där solen sken och kom hem efter två timmar och typ 11 km. Skitskönt.
Duschade och drog ner på stan igen, den här gången med Ulrikas cykel som jag får låna när jag vill! Med risk för att låta som Pappa Gabriel; jag älskar att cykla! Skulle egentligen in på Panduro men de hade redan hunnit stänga så jag handlade en kalender att anteckna mitt upptagna liv i istället. Och en datorväska. Bra att ha när man reser och har sig tänker jag.
Sol ute, sol inne. Sol i hjärta, sol i sinne.
Efterlängtat fredagshäng igår med mina vänner Emma, Ulrika och Malin. Jag gick bananas på Ica och handlade hem lite goda ostar, inte så många som jag skulle vilja (ost är dyrt!) men tillräckligt för att vi skulle få ihop en liten amatör-ostbricka. Det fanns LCHF-kex och vanliga kex och päronskivor och vindruvor och soltorkade tomater och en nötblandning.
Kvällen blev sen och vi hade det väldigt trevligt. Känns fint att ha hittat så bra människor att umgås med och prata förtroligheter med och vara löjlig med både i skolan och utanför. (Nu var det ju alltså ett tag sen vi hittade varandra , även om jag är nytillskottet i gruppen, men ändå.)
Lite diskade jag undan igår, nu väntar lite glas och koppar innan min lördagskväll fortsätter med en tacosallad och lite Glee. Fint så.
Man får se ut precis som man vill. Alla tjejer är lika snygga. Size doesn’t matter. Jag vill bara må bra.
Vad är det för fel på våra kroppar? Samtidigt som samhället fortsätter att avguda farligt smala kroppar så tar sig PMM (Plus Model Magazine) an kontroversen. För tjugo år sen vägde den genomsnittliga fotomodellen i genomsnitt 8% mindre än den genomsnittliga kvinnan. Idag väger modellen 23% mindre.
För tio år sen hade “mulliga modeller” i genomsnitt storlek 46-52. Idag ifrågasätts storleksmångfalden bland “mulliga modeller” i modevärlden. De flesta “mulliga modeller” som jobbar för agenturer har storlek 40-48. Kunderna fortsätter uttrycka sitt missnöje.
De flesta catwalk-modeller har BMI som räknas som anorexia. 50% av kvinnor har storlek 48 eller större, men de flesta större klädkedjorna har bara kläder i storlek 48 eller mindre.
Att ändra samhällets synsätt går inte över en natt, vi är alla ansvariga för att hjälpa till att förändra. Hylla din unikhet och uppskatta din kropp.
(Översatt av mig, hittat på Anna Hibbs’ blogg, från början från en amerikansk tidining Plus Model Magazine.)
Imorgon är det exakt 8 månader sen jag åkte till Australien. Och ungefär 3 sen jag kom hem till Frankfurt igen. När jag tänker på Australien och min tid där så tänker jag på de fina människorna jag lärde känna, den fantastiska naturen och alla minnen från det som blev och var min vardag där. Det känns oerhört främmande och långt borta nu. Det känns som det hände för fem år sen, jag var en annan människa då och jag är en annan människa nu.
Men det är inte fem år sen. Och jag vill inte att min tid i Adelaide ska kännas främmande och orealistisk. För den var verklig. I fem månader bodde jag tillsammans med Lindsey, Mariko, Alicia och Sherlyn. Jag gick på bio och åkte in till stan med Julia, pluggade med Marleen, hängde med Ariane, Marleen och Antonio. Mitt australiska SIM-kort ligger invirat i en papperslapp i plånboken. Mina betyg från kurserna jag inte gillade har registrerats hos Malmö Högskola. De få klädesplagg jag hade med mig från början kastade jag innan jag åkte hem.
Min tid i Australien var fantastisk på så många sätt och jag ångrar ingenting. Men känslorna som sköljde över mig när jag äntligen gick genom dörrarna ut i ankomsthallen på flygplatsen i Frankfurt var mer fantastiska. Jag hade klarat det. Jag var hemma. Det går inte att föreställa sig hur det känns att inte få ta i sin älskade på fem månader, inte få pussa honom, inte känna hans starka, stora hand greppa tag i min, inte få kinderna värmda av hans mjuka andedräkt. Min kropp och min själ skrek efter fysisk beröring och närhet. Och trygghet.
Jag ångrar ingenting och jag tittar på foton från Adelaide, Sydney, Melbourne och Alice Springs och tänker att jag har varit där. Jag är så himla glad att jag har fått uppleva dessa coola platser, känt pulsen och smakat på luften. Australien var häftigt, men att jag klarade det är minst lika häftigt.
Kanske, eller ska jag säga antagligen, hade min tid i Adelaide blivit annorlunda om jag inte hade haft Eric. Det får jag aldrig veta och ville uppenbarligen inte veta eftersom vi fixade den här tiden ifrån varandra och kände oss starka och lyckliga med det vi har. Livet kan inte handla om att man ska gå runt och tänka “tänk om” hela tiden, då kommer vi ingen vart och blir galna. Jag är nöjd. Nöjd med Australienresan, nöjd med de stärkta banden mellan Eric och mig. Nöjd med mig själv. Mitt psyke och jag är starkare än vad jag trodde.
Nu går livet vidare, nya utmaningar väntar, nya mål, nya äventyr, nya människor, nya drömmar. Det som inte dödar dig gör dig starkare, you’ll know it when you see it.
Det blev väldigt babbligt och osammanhängande nu, en text som inga svensklärare hade godkänt. Men jag försökte bara berätta hur det känns och hur jag tänker och vad som påverkar mig.
Jag skulle egentligen bara skriva datum på mina nyinköpta ägg, men fick inte pennan ur handen och ritade ansikten på de gamla äggen också. Nu är det någon som ler emot mig varje gång jag öppnar kylskåpsdörren.
