Ja, inte har det hänt särskilt mycket här sen sist. Jag sov för länge imorse så Eric hann gå och lägga sig. Vi får ta ett snack ikväll istället när jag kommer tillbaks från bion. Ska dit med Julia och eventuellt hennes veliga housemate som jag köpt biljett till men som nu inte kan komma mer. Trött.
The Hunger Games ska vi se iallafall, fast jag överhuvudtaget inte är på humör att se en film där folk är kära och dör. Jag är mer på humör att se en film där ingenting sorgligt eller romantiskt händer. Typ som den där Marigold Hotel-filmen där folk är gamla och gulliga. Men nu blir det Hungerspelen så tar jag ett beslut sen om jag vill leta upp böckerna på biblioteket (undrar om de har dem på unversitetets bibliotek..) och läsa dem. Angelica verkar ju såld, som så många andra.
Ja. Annars har jag mest pluggat i mitt rum. Nyttigt och vettigt och tråkigt och skönt på samma gång.
Eftersom jag mest träffar Marleen (i skolan) och mina housemates men även är vän med tex tyska Ariane och Olöf från Island så bestämde jag träff med alla tre damerna igår för en liten enkel vardagsmiddag på thairestaurangen typ tiominuters nedförsbacke härifrån.
Jag åt samma sak som förra gången, en grön curry med kyckling och grönsaker och så pratade vi bort en två timmar med obehagliga saker som distansförhållanden, språkproblem, könsstympning och värre. Vi pratade även om roliga saker som tvåspråkighet, kvinnors rätt i samhället, nakna bröst på bussen och kärlek starkare än avstånd.
Efteråt blev tjejerna sugna på glass så då promenerade vi till McDonalds en tjugo minuter bort, de köpte glass och sen gick vi uppför backarna och hem igen. En väldigt trevlig, okomplicerad kväll med fina människor i ett fint land.
Från vänster: Marleen, Ariane och Olöf (med bandage ovanför ögat.)
Dagen har varit väldigt lugn, slö och trivsam. Jag började med att vakna av mig själv med panik i bröstet eftersom jag trodde det var så sent i Europa att Eric redan skulle ha gått och lagt sig. Det hade han thank Goddess inte. Så vi pratade lite, min finaste och jag, han berättade om sin dag, jag berättade inte så mycket om min natt. Sen sa vi tack och godnatt och puss och sådär och jag drog på mig träningskläderna. Körde en timme härinne på rummet spände alla muskler som finns i min kropp och svettades som en gris. Skönt. Efteråt om inte annat.
Sen blev det tyvärr ingen dusch förrän några timmar senare eftersom jag hamnade framför en massa spännande nyhetsklipp på datorn (läs: Bethenny Ever After). Jag klippte luggen med min nyinförskaffade hårsax, blev helt okej, om än lite kort kanske, men den växer ju ut igen så småningom. Jag epilerade även benen, samt plockade ögonbrynen så man skulle kunna säga att all hyfsat oönskad hårväxt är borta.
Ja, så då blev det ju en dusch till slut. Sen gick jag med typ två veckors tvätt till tvättrummet och slängde ner det där. Tittade på ett avsnitt till av Bethenny Ever After och hämtade sen hem tvätten. Jag vägrar torktumla så istället tryckte jag på alla kläder på ett mini-litet torkställ ute på mini-terassen.
Sen åt jag halloumi och jordgubbar till frukost/lunch/eftermiddagsfika och återgick till att titta serier. Har även skrivit en att-göra-lista som ska vara avbockad innan söndag och skrattat högt åt House och hans vänner i serien House. (Den handlar om en läkare som heter House.)
Nu bloggar jag på för eran skull. Sen får jag väl gå och socialisera mig lite i vardagsrummet innan munnen växer igen på mig. Det är fredag.
Som LCHF-are får jag ju inte frossa för mycket i bär och särskilt inte i jordgubbar som är de bären med mest kolhydrater. Men. Trots att de är svindyra, man bara får en jätteliten förpackning och att de inte är “nyttiga”, så kunde jag inte låta bli att köpa på mig 250 gram igår. De är så goda. Lokala australiska jordgubbar som smakar intensivt, sött och syrligt på samma gång. De smakar inte som svenska sommarjordgubbar, men inte på ett dåligt sätt. Bara annorlunda.
Nu blev det lite en matrelaterad Go Australia! till dådå. Det får ni leva med.
Min Sydney-resa är ju bokad sen ett tag tillbaks. Den går inte av stapeln förrän i mitten av juni, men jag ville har bra priser och då är det bara till att dra fram plånboken och kalendern i tid.
Jag har än så länge inte hittat någon att åka dit med. Mina europeiska vänner här ska alla få besök av sina pojkvänner/flickvänner och vill, såklart, spara pengarna och upplevelsen tills de kan åka dit med dem. Jag misstänker att det blir så att jag sticker dit själv och gör det bästa av det. Då slipper man iallafall komma överens med tretusen människor om vart man ska äta lunch och om man ska gå in i den affären eller inte.
Något som jag däremot hittat och bokat är ett hostel, vandrarhem. Det fixades igår efter mycket bläddrande fram och tillbaks i min Lonely Planet Australia-bok samt efter att jag läst en massa recensioner på internet och kollat tillgängligheten där jag skulle kunna sova. Vill gärna ha något som är hyfsat lugnt och säkert när jag reser själv, samt sova i tjejsovsal känns också tryggast. Så det blev till sist Base, som är en kedja med hostels i Australien och Nya Zeeland. Eric sov på ett av dem i NZ och var nöjd. De har en hel våning med bara tjejrum och extra många toaletter, schyssta priser och bra läge. Så tre nätter på Base ska jag väl kunna stå ut!
Tråkigt, roligt, jobbigt, dyrt, härligt, trevligt, nyttigt, underbart.
March 29th, 2012 | Posted by in Bloggbloggblogg | Filosoferande. - (0 Comments)Lyssnade på en tvåtimmars föreläsning om hur Japan och Ryssland utvecklades under den andra vågen av imperalism. Tråkigt.
Pratade med Marleen om framtid, barn och pojkvänner medan hon åt en vegetarisk macka från Subway. Roligt.
Svettades i mina jeans och min t-shirt i 30-gradig värme när jag väntade på bussen. Jobbigt.
Shoppade en frisörsax som ska ta hand om min lugg. Praktiskt.
Handlade dyr mat och dyr ost och dyr korv och tung 3-litersmjölk till Marleen. Dyrt.
Pratade med lilla mamma på Skypen och fick energi i kroppen igen. Härligt.
Ska snart gå och tvätta ansiktet, sätta på ny solkräm och bege mig bort till thairestaurangen för torsdagsmiddag med Ariane, Marleen och Olöf. Trevligt.
Imorgon har jag hela dagen till praktiska göromål; tvätta, plugga, skriva, redigera, (sakna) och slöa. Nyttigt.
Tänker med tacksamhet på alla er som läser min blogg och övriga vänner i världen som gör att jag mår bra. Underbart.
Man får ju lov att äta lite mörk choklad ibland om man är LCHF-are, men jag har försökt undvika det så mycket som möjligt. Mest för att jag inte litar på mig själv och det enorma sockerberoendet som jag lyckats bli av med. Men för en vecka sen så provade jag en liten chokladbar som är sötade med stevia, har 70 procents kakao och apelsinsmak. Dessutom “bara” 5,4 g kolhydrater per 100 g, vilket ju är över gränsen för det tillåtna, men ändå bra för att vara choklad. Katrin Z skriver i sin bok att hon ibland smällde i sig en hel kaka Lindt-choklad på en kväll, när hon skulle ha mens eller kände sig allmänt sugen. Det gör inget påstår hon, man blir inte sabbad av det. Det förstår jag inte riktigt eftersom den ju ändå innehåller många kalorier och en Lindt innehåller dessutom många fler kolhydrater än den här lilla sockerfria saken.
Aja. Jag ska äta choklad som dessert till helgen, inte hela på en gång och inte som tröst för att något känns jobbigt. Den kostar liksom typ 20 spänn också, lite för dyrt för att kränga hur som helst!
Varning för personligt och utelämnade blogginlägg!
Ni som känner mig vet att både jag och min livmoder är väldigt redo för barn. Jag kan få tårar i ögonen och rädsle-gåshud ibland när jag tänker på hur gärna jag vill bli mamma. Ha en liten minikotte som växer inne i mig, en perfekt blandning av E- och J-kromosomer och som vi sen får äran att visa världen för. Ofta kan jag inte hålla mig utan måste prata prata prata om detta med alla jag känner, men väldigt ofta lyckas jag bita ihop, säga ingenting, för att jag är rädd för att jinxa som man säger. Rädd för att om jag pratar för mycket om hur mycket jag längtar så kommer ödet (eller någon liknade kraft) straffa mig och göra mig barnlös resten av livet.
Jag vet ju liksom inte ens om jag kan få barn. Det vet man ju inte förrän man försöker och det kommer väl tyvärr ta ett tag till innan det blir logiskt och praktiskt och vettigt att vi försöker.
Tills dess tittar jag sönder mig själv på andras barn. Jag fick tre otroligt fina bilder på Gabriella och Johans Theo i ett mail häromdagen. Lille gossen som Eric och jag träffade när han bara var två veckor och fick plats i Erics hand, har nu blivit 2,5 månad och låg och skrattade mot oss i en MFF-outfit (som jag gissar att hans pappa valt åt honom.) Så glad jag är för deras skull och så skönt det känns för mänskligheten att de är två av de finaste människorna jag känner, alltså automatiskt två av de finaste föräldrarna jag känner.
Idag i skolan kom nästa bebisknip. En av tjejerna i min Australian Studies-klass var gravid för tre veckor sen när jag såg henne sist. Idag äntrade hon klassrummet med en liten bebis i vagn. En liten liten Mae som bara var två veckor gammal. Mamma Emily undrade om någon hade problem med att hon ammade i klassrummet, alla svarade nej och sen började undervisningen, ackompanjerad av ett par gnyende läten och en nöjd liten rap på slutet innan vi gick hem.
Jag ville mest springa fram med iPhonen och fota som en galning, alternativt kärleksfullt slita upp Mae ur vagnen och lukta på hennes hårlösa huvud tills hon somnade i min famn. Men jag höll mig cool. Jag tvingade mig själv att inte få rörd-tårar i ögonen och jag höll mig cool.
Sen ser jag det här fina kortet. Babies everywhere!
Jag är inte extremt påläst och jag är inte extremt militant, men jag tycker nog fan att barn är barn. Kille eller tjej, det spelar liksom inte så stor roll. Det är inget som samhället måste blanda sig och börja forma ungar vid spädbarnsålder med färger, kläder, leksaker, uttryck och framställning.
Därför gör det här mig glad:
Sett hos klokhetens riddare Lady Dahmer och Spiderchick.
Copyright © 2023 All rights reserved.
Designed by 