Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Vakandes över bubblig bebismage

August 21st, 2017 | Posted by Jess in Lillebror - (0 Comments)

Klockan är 04.16. Jag vill inte blogga så här dags. Jag vill inte heller sitta vaken med en sovande bebis i famnen. Jag vill ligga ner och drömma något härligt. Men lill-korven i min famn kommer inte till ro i sin säng. Han grymtar och gnäller och sparkar och ålar omkring och andas stötigt och pipande. Så fort jag tar upp honom så slappnar han av och andas ut. Och sover som en liten ängel. Hans mage försöker fortfarande smälta mjölken han fick för en timme sedan. Det bubblar så mycket därinne att jag känner det under min handflata på utsidan.

På dagen är det inga problem, vilket ör så konstigt. Han korvar runt litegrann, såklart, och magen är spänd och verkar öm emellanåt. Men den här grymt-konserterna slipper vi på dagarna. Då skriker han mest när han vill ha mat. Nu märker man att han verkligen har ont i magen. I de där små tarmarna som fått näring i navelsträng tills för fem veckor sen.

Vi fick droppar av läkaren för det här, droppar som ska ta bort gaserna. Men de gör i princip ingen skillnad, förutom att ungen håller på att bli galen varje gång han måste vänta på att jag fått ut 15 droppar på en sked. Så vi sitter här ett tag till tror jag, innan jag återigen testar att långsamt sänka ner honom i det där mysigt babynestet i sängen.

Jag kan ju sova en annan natt.

“Mormor, vad gör vi nu?”

August 18th, 2017 | Posted by Jess in Kärlek. | Ungen - (0 Comments)

I tisdags, efter en försening på grund av oväder här hos oss, landade mormor Anette på flygplatsen och Elsa och jag körde och hämtade henne. Jag har fått låna en handpump av min svägerska som jag använder en gång om dagen för att kunna ge Ville magmedicin (blandar pulver i mjölken). Så jag pumpade en flaska och ställde i kylen, ifall hungersnöd skulle uppstå här hemma medan vi satt i en bil på autobahn.

Vi hittade mamma och kom hem till en fridfull lägenhet. Ville hade sovit hela tiden i Erics famn och inte saknat mig eller mjölkbaren alls. Skönt!

Nu har vi alltså en inneboende barnvakt här som främst underhåller Elsa, men som också har två händer som kan vyssa en bebis eller köra en vagn. Det är så skönt! Och eftersom det är min mamma, som jag har lärt mig alla mina principer och pedagogiska knep av, så älskar jag hur hon hanterar Elsa. Och Elsa älskar det ännu mer. De busar och springer genom lägenheten, går till lekplatsen, läser böcker, ritar och spelar spel och kramas. Vi får skicka in henne till mormor i gästrummet så fort hon vaknar och mamma tar även över läsandet av godnattsaga. De har pysslat två pappersloppor som nu är Elsas käraste ägodelar och högsta prioritet.

Där emellan går hon omkring med Ville när min rygg är trött eller jag behöver byta en kräkig t-shirt. Han uppskattar också att hon är här, det vet jag. En lugn, svensk röst som pratar med honom när han är vaken och en lugn, varm famn som han får sova i när mat-koman är ett faktum.

Idag blir det våfflor och bondgård och grill på balkongen. Imorgon åker hon hem igen, men inte förrän på kvällen.

Så lyxigt att mamma vill lägga nästan en vecka av sin semester på att prata och leka med Elsa från 5.30 på morgonen till 20 på kvällen. Vi uppskattar det så.

Svettigt hos doktorn

August 15th, 2017 | Posted by Jess in Lillebror | Ungen - (1 Comments)

Det här med att blogga tidigt på morgonen verkar vara ett vinnande koncept för mig. Ville sover i mitt knä och jag orkar inte somna om, eftersom jag vet att Elsa vaknar snart ändå.

Igår hade vi, precis som Angelica, vår första dag ensamma, ungarna och jag. Eller ja, Eric har lyckats förhandla med jobbet eftersom vår första tid med lillebror var så tuff, så nu ska han jobba halvtid en månad och tar pappaledigt resten av tiden. Väldigt schysst att de gick med på det och lyxigt för oss andra tre att Eric kommer hem på eftermiddagen redan.

Medan han var på jobbet igår lyckades Elsa och jag leka förskola (favoritleken just nu, hon packar sin ryggsäck och går in i ett annat rum och har en “jättenell läjaje”) och bädda rent i vår säng. Ville var inte jättesugen på att hänga själv i sin babysitter så det blev en stressig dusch för mig och jag i princip slängde upp tvätten på torkstället.

Efter en tidig lunch då jag ammade samtidigt som jag bredde kräftost på knäckebröd och åt en tomat hel eftersom jag glömt att ta fram en vass kniv, lastade vi in oss i bilen och åkte mot doktorn. Ville hade sin tredje, obligatoriska kontroll hos en ny barnläkare här i Bad Homburg. De två första kontrollerna gjorde de på sjukhuset innan han släpptes ut. Vi kom dit i god tid innan vår bokning ocj fick fylla i papper och leka en sväng. Sen började Ville skrika och hata sitt babyskydd och Elsa kissade i byxorna. Alltså, sen hon slutade använda blöjor i oktober förra året har hon i princip bara haft kissolyckor här hemma. Peppar peppar, men hon har till exempel ALDRIG kissat i sängen på natten! Det har gått fantastiskt bra helt enkelt. Jag har ändå släpat med mig extrakläder i en plastpåse överallt, ifall ifall. Men så kom Ville och jag packade en plastpåse med kläder till honom istället och bestämde att för kortare utflykter som till läkaren behöver jag inte ha med mig Elsas kläder också. Alltså fick hon ha på sig sina luddiga trosor, kissiga tights och kissiga klänning tills vi kom hem igen. Så hon blev ledsen och sa sen varannan minut att hon ville åka hem och ta på torra kläder. Ville skrek vidare. Sen fick vi komma in i doktorns rum och en liten otrevlig hjälpreda vägde och mätte den lille gaphalsen. Sen fick vi vänta igen. Elsa påpekade att hon hade kissiga kläder och ville hem. Ville blev rödare och rödare och gol högre och högre. Samtidigt skulle Elsa ha hjälp att klä på en docka och tyckte vi kunde läsa en bok. Hon drog ner ett gäng servetter på golvet och puttade undan doktorns skrivbordsstol för att kunna köra plastlastbil där. Jag försökte röja upp efter henne, med missnöjd, naken bebis på armen, inte det lättaste.

Klockan började också bli mycket. Elsa behövde hem och sova middag, hon kliade sig i ögonen och grät med sin våta klänning i handen. Jag panikammade Ville i några minuter, allt för att lugna ner läget lite.

Till slut kom äntligen läkaren och var supertrevlig. Vår gamla barnläkare i Frankfurt var visserligen erfaren och lugn som en filbunke, men hade också typ Aspbergers och sa varken hej eller tittade oss i ögonen. Denna kvinnan var något sv en motsats till honom. Snabbt kollade hon genom vår bebis, ultraljudade höfterna, lyssnade på hjärtat och kikade in i öronen. Han fick godkänt som tur var. Vi gjorde upp en plan för alla vaccinationerna som kör igång om fyra veckor och sen kunde vi äntligen säga hejdå och tacka för oss och vandra mot bilen med kissig storasyster, däckad lillebror, ett babyskydd, en skötväska, en docka, en vattenflaska och en lätt svettig, nybliven tvåbarnsmor. Det var då jag märkte att bilnyckeln var borta. Tillbaks in igen med hela gänget, leta genom skötväskan, knacka på igen hos doktorn, leta genom hennes kontor från leksakshörna till undersökningsbord. Ingen nyckel. Då vaknar Ville och bidrar med lite skrik och jag tömmer hela skötväskan på golvet i korridoren. Bilnyckeln ramlar ut! Vi kan åka hem!

Väl hemma sover Elsa en timme och Ville ammar lika länge. Jag sitter och blundar på soffan med ett stort glas juice ramför mig. Vi klarade det, pärsen är över. Jag är stolt. Och misstänker att det bara kan bli värre. Jag är redo.

Matmaraton och kaninjakt

August 13th, 2017 | Posted by Jess in Kärlek. | Lillebror | Ungen - (0 Comments)

Hej där ute! Här går livet sin gilla gång. Det är verkligen fullt ös, fast vi inte direkt gör så mycket. Lillen vill äta mat hela tiden, fortfarande. Han fyllde en månad i fredags och växer då det knakar. Han är en ganska nöjd unge, så länge han får äta när han vill och hänga i någons famn resten av tiden. Detta gör att jag blir lite frustrerad ibland. Det är svårt att få någonting gjort med en bebis i armarna. Det är till och med svårt att leka med lego, klä på en docka eller rita en sköldpadda med lila vingar. Men Elsa har tålamod med mig och är ofta rätt nöjd om jag bara sitter med och pratar med henne och gungar Ville samtidigt.
Därför är jag också väldigt trött när det blir kväll. Då märks det liksom att jag sovit fem upphackade timmar och sen spenderat hela dagen med att prata prata prata med en 2,5-åring som kräver att få veta allt om allt. "Varför har jag ingen pung? Vad betyder hinna ikapp?" "Vem är snabbast av mamma och pappa?" "När ska vi till Ibiza igen?" "Gillar Mira bacon?"

Trots ammningsmaratonen och konstant-gosandet har vi ändå lyckats ta oss för ett par grejer. Det är också skillnaden mot när Elsa var färsk, då satt vi mer hemma och väntade på att hon skulle bli förutsägbar och klara sig längre utan boob. Nu kör vi bara. Jag har också kommit fram till att mina bröst får skymta fram om de måste, är ungen hungrig så är ungen hungrig liksom, även om det är på Ikeas köksavdelning eller på en bänk på lekplatsen.
Detta betyder att vi i veckan tog en tur till djurparken med hela gånget (= våra två barn). Ville sov i vagnen hela besöket, med två amningspauser (hos grodorna och hos antiloperna) och Elsa sprang och letade efter kaninerna. Och när hon hade hittat dem letade hon efter en lekplats. Tveksamt om det var värt 14 euro per vuxen för kaniner och lekplats, men det var ändå en mysig dag.
Vi har också bakat kakor, sytt en kudde till dockan Lisa, lagt upp gardiner, slipat träplatta och lekt doktor i timmar. Ville och jag har varit en sväng på Ikea, själva! (Himlen!) Och idag ska vi bjuda farföräldrarna på våfflor. Action med andra ord!!

Så när stora barnet gått och lagt sig (och verkligen somnat) så däckar jag på soffan med lilla barnet i knät. Där sitter vi sen i några timmar, tittar på serier och kollar vad som hänt på Instagram under dagen. Sen är det tid att "sova" igen. Ny blöja på bebben och in i sovrummet. Nästan lite ångestframkallande, det där rummet där jag sitter ensam vaken i märket, så många stunder varje dygn.
Men samtidigt är jag så jädra lycklig. Så himla glad för min familj som jag aldrig kunde drömma om skulle bli så här fin. Två friska barn och en man som visserligen har minus 5 i blodtryck på morgonen, men som kompenserar med humor och värme och beredskap under resten av dagen. Så stolt över dem alla tre. Och över mig själv, som fixar detta. Livet alltså.

Så fick vi alltså till slut hem vår son, lite mer än en vecka efter han föddes. Det var en overklig glädjens dag och vi var så rädda att de skulle ångra sig, hitta något fel som de var tvungna att undersöka närmre. Men det gjorde de inte.
Och nu är vi fyra i familjen på riktigt.
Jag ammar och ammar och försöker ta igen all tid vi missade med varandra när bebben var på sjukan. Han får gosa och amma när helst han vill och behöver bara harkla sig lite innan vi flyger fram och fiskar upp honom. Nätterna är knaggliga. Han sover bättre när det är ljust med liv och rörelse, på sjukhuset var det ju aldrig mörkt och tyst. Så på dagen kan han utan problem sova fyra timmar i vardagsrummet, precis bredvid Elsa som leker flygplan och emellanåt kommer över för att peta på honom. På natten ska det helst ätas konstant. Tyvärr. Men vi kämpar vidare. Han är ju så liten än. Och i bakhuvudet vet man, kanske framförallt med Elsa som referens, att this too shall pass. Det kommer att gå över och nya faser tar vid.

Eric tar mycket av markservicen här hemma, medan jag sitter på soffan med bebis i knät. Han donar och diskar och delar ut vattenglas till hela familjen. Han leker dessutom med Elsa hela tiden, så att hon i princip får mer uppmärksamhet nu än när det bara var hon och jag hemma. Eric ska vara pappaledig en vecka till och sen kör han en månad med halvtidsjobb. Efter det börjar verkligheten.

Elsa är helt okej med sin lillebror. Hon tycker att han är gullig ibland och att han luktar bajs ibland. Hon vill väldigt gärna ge honom en godnattpuss varje kväll, men i övrigt ägnar hon inte så mycket tid åt honom. Vilket såklart är helt okej och säkert normalt. Ibland ber hon om att få lära honom gå och när jag återigen förklarar att det inte går, så bryter hon ihop av sorg. Men det brukar gå över ganska snabbt igen, som tur är.
Vi brukar passa på att läsa böcker och gosa lite när jag ammar och då kollar hon också noga att brorsan äter som han ska. Efteråt går hon ofta och ammar sina dockor, och suckar frustrerat när de inte vill ta bröstet direkt…

Ville då? Jo, han växer och frodas. Han väger över fem kilo nu och de minsta bebiskläderna har vi redan packat undan. Han skriker i princip (än så länge) bara när han är hungrig. Det är han i och för sig ganska ofta, men så fort han får äta så blir han tyst. Han sover bäst på oss, men kan också ligga i rottingvagnen, babynestet eller babysittern, om det skulle krävas. Ibland skriker han som en galning när vi kör bil, ibland sover han hela resan och två stopp igenom.
När han är vaken ligger han storögt och ser sig omkring. Han ser allvarlig, nästan lite misstänksam ut när han spanar in oss och lägenheten. Han är så go och gullig och blir bara goare och gulligare för varje dag som går. Det bådar gott inför framtiden det.

8 dagar på barnsjukhus

August 6th, 2017 | Posted by Jess in Annat. | Lillebror - (2 Comments)

Klockan är 06.17. I mitt knä ligger en sovande bebis med mjölkmustasch. Han får stanna kvar där så att han inte väcker sin storasyster när jag försöker flytta honom. Men tillbaks till den där fredagen för snart tre veckor sen, när de precis hade hämtat upp vår en timme gamla son och rusat ner med honom till barnkliniken. Kvar i samma rum där vi väntat på kejsarsnittet låg vi och stirrade upp i taket. Och på varandra. Det var ju inte så här det skulle bli. Epiduralen började gå ur, jag frös och frossade och strax därpå rullades sängen och jag in på ett rum. Mitt rum, där jag skulle återhämta mig tillsammans med en storvuxen kvinna med värkar och en annan nyförlöst kvinna utan bebis som grät och kräktes om vartannat. Både kunde ingen tyska.
Eric hämtade mina grejer och satt hos mig en stund. Sen gick han ner till barnkliniken för att få en lägesrapport. Den var inte positiv. Vår bebis låg i kuvös med syrgas i näsan och dropp i handen, han rosslade och var ynkligast på hela avdelningen. Tyckte vi iallafall. Eric var chockad över hela situationen och kah saknade mitt barn så att det gjorde ont i varenda cell i kroppen. En smärta som blandade sig med den från det långa såret på min mage och en som kom från ryggen, där epidural-ingången fortfarande satt kvar. Jag var törstig och hungrig, men orkade inte dricka eller äta. Varenda rörelse jag försökte mig på i sängen gjorde ont. Jag kände mig inte stark och jag HATAR att inte känna mig stark. Någon timme senare körde Eric hem, till Elsa. Hem för att visa några bilder och försöka förklara att lillebror får sova i specialsäng ett tag.
Kvar låg jag, stönande kvinnan och kräkande kvinnan och förberedde oss på en lång natt. Vid det här laget var smärtan i min rygg mycket värre än smärtan från snittet och det var den jag tiggde värktabletter för. Jag fattade inte vad problemet var förrän en sjuksköterska tog sig en titt några timmar senare, slog handen för munnen och sa shit, den ska ju inte vara kvar! Men då hade jag precis fått en proppspruta så då vågade de inte ta ut den. Säg till igen om sex timmar, fick jag höra. Natten var hemsk. Jag hade så ont i ryggen att jag bara kunde sova 10 minuter i samma ställning, så var tionde minut vaknade jag, kollade på klockan, lyssnade på en värk och en hulk och sen bet jag ihop tänderna och vände mig om i sängen.
En gång ville de att jag skulle testa att sätta mig upp på sängkanten. Det gjorde jag gärna, allt för att slippa ligga på rygg. Men sen gick sjuksköterskan utan att hjälpa mig ner igen och alarmklockan nådde jag inte och sen när jag sträckte mig efter den trots att det svartnade för ögonen av smärtan från snittet, så funkade den inte. Så jag försökte få kräkande kvinnan i sängen bredvid att trycka på sin och jag tror att hon gjorde det, men inte tillräckligt. Till slut fick jag börja skrika på hjälp och när sköterskan till slut kom fick jag skäll för att jag suttit upp så länge.
Klockan fyra på morgonen tog de äntligen ut epiduralingången och ryckte samtidigt katetern. Det började ljusna ute. Stönande kvinnan kom tillbaks med en bebis och kräkande kvinnan hade somnat. Jag lyckades sträcka mig efter en macka som jag hade brett där hemma 24 timmar tidigare. Den smakade himmelskt.

Så småningom kom Eric och jag fick flytta till ett enkelrum på en annan våning och med hjälp av en rullstol kunde vi hälsa på lillkillen i hans glasbur. Fy fan alltså. Det var inte roligt. Jag ville bara slita upp kuvösen och ha honom nära nära nära och aldrig mer släppa honom. Istället fick vi be personalen koppla loss honom så att vi kunde hålla honom en liten stund, innan han var tvungen att stoppas in i värmen och syret igen. En lång stund satt vi och bara tittade på den fina lilla ungen där inne. Hans mörka fluffiga hår. Hans långa fingrar. Hans perfekta uppnäsa. Hans tunna små ben som ryckte till ibland i sömnen.

På eftermiddagen samma dag, när pågen var en dag gammal, kom Eric tillbaks till sjukhuset med Elsa. Så skönt det var att se henne. Så fantastiskt skönt. Och samtidigt sorgligt att det inte hade blivit som vi berättat för henne. Hon fick dessutom inte komma in på barnsjukhuset på grund av infektionsrisken. Så hon och Eric stod på besöksbalkongen och tittade in genom ett fönster, när jag hade lillebrorsan i famnen, och försökte föreställa sig hur mjuk och god han var. Elsa var ledsen och ville att vi skulle komma med hem, både lillen och jag. Och på måndagen bidde det så. Då skrevs jag ut och fick, trött och skruttig, återförenas med min familj i vår hyfsat nya lägenhet.

I åtta dagar bodde Ville på barnsjukhuset. Jag var där så ofta jag orkade medan jag fortfarande var inskriven på sjukhuset och återhämtade mig från kejsarsnittet. Jag pumpade för att försöka få igång mjölkproduktionen trots att ingen ammades. Allt som kom ut levererades till sjukhuset så att lillkillen fick min mjölk till mat så ofta det fanns något. Varje dag åkte vi de 4 milen till sjukhuset minst tre gånger. Efter några dagar kom det så mycket mjölk att jag kunde amma och det var magiskt. Trots att det skedde på en kontorsstol, omgiven av andra föräldrar och mängder av bebisskrik, i skenet av en kuvös och några monitorer, så var det magiskt. Det kändes som att Ville förstod där och då vem jag var. Att jag inte var en sjuksköterska som bryskt skulle slänga ner honom i sängen igen så snart flaskan med ersättning var tom. Det blev svårare och svårare att lämna honom där.
Livet hemma fick liksom passas in mellan sjukhusbesöken, men jag är så stolt över Elsa och hur väl hon hanterade allt. Det var jobbigt för henne också, dels att Ville inte var hemma och dels att vi försvann bort hela tiden.
Till slut meddelade de oss iallafall att han var redo för hemfärd. Elsa fick välja en outfit, överläkaren kom för en sista rond-koll och sen lastade vi in honom i bilen och åkte hem. Äntligen.
Precis utanför barnavdelningens dörrar satte vi ner babyskyddet så att storasyster fick röra vid lillebror för första gången. Äntligen.
Obeskrivligt skönt att få hem vårt barn. Äntligen.

Jag vet att en vecka inte är en livstid och så här i efterhand känns den där veckan inte så lång. Men när man var mitt i den, när vi körde till Höchst tre gånger om dagen och pumpade bröstmjölk och letade parkeringsplats och trängdes med andra föräldrar i ett litet kvavt rum, då kändes veckan väldigt lång. Och när vi, varje gång vi varit och hälsat på Ville, tvingades lägga tillbaks honom i sin säng och be en sköterska koppla in alla sladdarna igen, då kändes veckan oändlig.
Vi hade tur som fick hem vår son efter 8 dagar. Jag vet det. Men hemskt var det fortfarande, att ha honom där.

Dagen när vår son föddes

July 23rd, 2017 | Posted by Jess in Lillebror - (0 Comments)

Ja ni. Det blev ett barn till slut. Hela grejen med att åka till sjukhus för ett planerat kejsarsnitt är vansinnigt surrealistisk. Att sova natten innan är dömt att misslyckas och att tänka längre än själva skalpellen som ska öppna dörren för bebisen omöjligt.
Men mot sjukhuset körde vi ändå, Eric och jag, förra fredagen. Med fjärilar i magen, en proppspruta i benet och ett par fula tofflor som de rekommenderade att man hade med till eftervistelsen. Det gick snabbt att få lavemang, bli rakad innanför trosorna och få en kanyl i armen. Man är inte så stor i orden när man lämnar över sig själv och sin kropp till sjukvården. Sen satte de en epidural som var väldigt obehaglig, Eric fick gå ur rummet och med två sköterskor som pressade ner mitt huvud och en fumlig läkare med jättenål mot min rygg kände jag hela kroppen krampa och det svartnade för ögonen flera gånger om. Det svors då, där bakom ryggen och nya försök gjordes. Till slut satt den och sakta ökade de styrkan tills jag inte längre kände skillnad på kallt och varmt, men ändå kunde röra mina ben.
Sen började en väntan som blev ovanligt lång då det dök upp ett par akuta kejsarsnitt som självklart fick gå före. Vi väntade och väntade och försökte föreställa oss att vi snart skulle ha en jättestor son i famnen. Naivt vågade jag tänka att det värsta kanske till och med var över?

Till slut anlände narkosläkare och sängen rullades mot operation. Man drog och ryclte i mig, skällde på mig för att jag inte hade håret uppsatt och tvättade till slut hela mig med orange tvål. Där låg jag bakom ett skynke med armarna utspända som Jesus på korset och med benen i gyn-byglar, helt olikt Jesus på korset.

Eric kom in, utklädd till sjukhuspersonal i munskydd, mintgrön hätta och en rock som skrek JD och Turk. Han klappade mig på kinden och tog plats bredvid mitt huvud.

Det fäktades och trycktes där bakom min gröna ansiktsridå, vid ett tillfälle låg två människor på min mage och tryckte upp så mycket blod i ansiktet på mig att jag trodde ögonen skulle lämna sina hålor. Tio minuter efter att narkosgubben ropat "Oj! Nu har de visst redan kommit halvvägs!" fick jag höra ett gurgligt babyskrik från min son för första gången. Han lindades i en handduk och hamnade bredvid mitt huvud, varm, kladdig och full av pysande gnäll. Eric följde sen med honom ut, medan läkarteamet hämtade ut moderkakan och började sy ihop alla lager som skyddat den nya pojken från omvärlden.

Jag låg där och tänkte på livet och kärleken och fick baddas i ögonen med jämna mellanrum för att få bort allt saltvatten. Till slut kom bebis och Eric tillbaks och jag försökte titta på dem, men mitt huvud gick inte att vända så mycket och sen ville barnmorskan ha tillbaks honom.
Sängen rullade de till slut in på ett rum där lillkillen hamnade i mina armar, men de var oroliga för honom. Det märkte vi. Och då blev vi oroliga för honom. Till slut kom en pragmatisk barnläkare förbi, förklarade att syresättningen inte var optimal, tog barnet från mig och skyndade mot barnintensiven.
Kejsarsnittet var visserligen över. Men det där rosa lilla knytet som jag skulle få i present rycktes snabbt bort. Två nyblivna tvåbarnsföräldrar lämnades kvar i ett rum. Ensamma, ledsna och rädda. Det var helt fel, alltihop. Och hela tiden tittade jag på klockan, såg minuterna ticka bort från oss. Inga nyheter från bebisen. Och samtidigt mindre och mindre tid kvar innan Eric skulle köra hem till Elsa igen. Det hade vi lovat henne.

Idag ska vi bli fyra

July 14th, 2017 | Posted by Jess in Kärlek. | Lillebror - (0 Comments)

14 juli. Frankrikes nationaldag och Kronprinsessan Victorias födelsedag. Och vår sons blivande födelsedag. 

Om några timmar ska vi åka in till sjukhuset med en liten väska och några papper. Vi ska byta om och få prata med en doktor. Sen blir det alltså ett kejsarsnitt för att få ut vår efterlängtade familjemedlem. Han är stor, misstänker de, över 4,6 kg “redan”, och egentligen har jag två graviditetsveckor kvar till beräknad födsel. 

Elsa kom ju också med kejsarsnitt, efter att vi först hade väntat i 12 extra dagar, sen kört igångsättning i 3 dagar och haft värkar som inte gjorde något alls i 2 dagar. Den här gången är det troligtvis gravditetsdiabetesen som gett Lillebror en extra skjuts på tillväxtkurvan. Och eftersom inga barn har banat väg ut genom kanalen än, så misstänker dem att han inte kommer få plats där. Så kejsarsnittet bokades och vi fick en vecka på oss att smälta och acceptera läget. Det känns läskigt, visst gör det det. Jag är ett kontrollfreak som inte uppskattar att låta andra ta över. När jag ligger bakom ett skynke med en skalpell i magen har jag väldigt lite kontroll. Det ska rotas och kollas och mätas och sättas kateter och rullas omkring på en säng. Dessutom har vi blivit noggrannt informerade om allt som kan gå fel, så det gnager där i bakhuvdet. Jag minns även att det inte är så skönt efteråt, det där hålet nedanför troskanten som de sytt ihop och som bränner som domedagseld så fort man försöker röra valfri kroppsdel. 

Jag hoppas, ber och önskar mig så innerligt att det är en frisk bebis som ska komma ut om några timmar. Att han inte har några problem som vi inte känner till. Att han bara har lite extra kött på benen, för vem har inte det? 

Planen är att Eric stannar hela dagen med mig/oss på sjukhuset och att han åker hem till Elsa på kvällen. Då kan de äta mat och titta på bebisbilder tillsammans. Han kan lägga henne och trösta henne om hon vaknar på natten. Det är sådan skillnad mot när Elsa kom. Då hade vi familjerum på sjukhuset och tillbringade båda varje sekund med lillstrumpan. Nu måste jag klara mig själv, så att dottern hemma får ha det så normalt som möjligt. Å andra sidan får jag försöka återhämta mig lite utan en tvååring som klättrar på mig. Kanske få igång amningen och lära känna lille herrn lite innan vi kör igång familjelivet så fort läkarna släpper ut oss. 

Jag längtar redan efter ett besök av Elsa imorgon, då jag känner mig pigg och glad efter en god natts sömn och med ett läkande litet sår på magen… Vi får väl se. Hon ska få träffa den abstrakta personen som bott i magen så länge. Förhoppningsvis blir det ett fint och odramatiskt möte.  

Ja, så lite så går tankarna denna fredagsmorgon i juli. Vidskeplig som jag är så finns det ju någon liten risk för att jag jinxar något, men jag får hoppas hoppas hoppas att allt går bra. 

Gäster med uppdrag

July 13th, 2017 | Posted by Jess in Ett hushem | Lillebror - (0 Comments)

Ja, nu har tiden sprungit iväg igen, utan att jag har orkat plocka fram datorn och blogga loss. Förra helgen var vi en snabb sväng på Ikea och köpte på oss det sista stora som verkligen “behövdes” i vårt nya hem: 5 köksskåp som bildar en superlång “byrå” i hallen. Där ska vi snart trycka in allehanda krafs som inte får plats någonstans. 

Samma dag kom Erics bror med fru och ettåring på besök och flyttade in i gästrummet. De stannade tills igår så vi har hunnit med massa långa frukostar, pyssel här hemma och lek med barnen. Broren var sugen på projekt och action och eftersom Eric jobbade så lät vi honom hållas. Han skruvade ihop alla skåpen i hallen till exempel. Dessutom märkte han att diskmaskinen läckte så samma dag, några timmar senare, stack han och jag och köpte på oss en ny diskmaskin som han sen installerade. Den gamla bar han ner till sophögen framför huset. Perfekt! Vi har tänkt på ny diskmaskin ett tag, men inte fått tummarna ut rumpan, så det var skönt att kunna stryka från listan. 

Elsa har också fått en liten försmak på hur det kan vara med yngre barn i huset. Hon har lekt fint med lilla Edda, men också surat då hon velat ha nåt som kusinen hade först. Att få en lillebror blir en stor omställning, såklart, men jag hoppas att hon ska acceptera honom och tycka om honom ändå. Imorgon är det ju faktiskt dags. 

Idag ska vi alltså ägna åt tvätt och pack och plock och fix. Allt för att vara så praktiskt förberedda som möjligt.  

Jag hade länge en ganska billig symaskin som mina svärföräldrar hittade åt mig i en lågprisaffär. Jag tror inte att den kostade mer än en 600-700 kronor. Den var lite plastig och krånglade en del. Ofta ville jag slänga ut skiten genom fönstret och skrika alla svärord jag kan åt den. Men den kämpade på, så då gjorde jag det också. Att lägga upp gardiner, laga armhåls-hål i tröjor och sy kuddfodral klarade den oftast, om än med lite strul emellanåt för principens skull.

Men sen en dag så kraschade hela frammatar-grejen. Alltså, det kom ett vrål och sen ett vin och sen kom hela symaskin. Typ så. Den sydde fortfarande, men bara på samma ställe eftersom de små “taggarna” som drar fram tyget vägrade röra på sig. Jag kollade upp hur mycket det skulle kosta att laga: 800 kronor. Mhm. Alltså inte värt det. Så jag gjorde som jag ofta gjorde i stan, ställde ut den med sina tillbehör och en lapp som förklarade läget på gatan. Elsa och jag gick och och handlade och när vi kom tillbaks tjugo minuter senare var den borta. Eric säger att det är olagligt, jag tycker det är trevligt.

I samband med att vår nya lägenhet behöver gardiner och kuddfodral så kollade jag runt lite på nätet efter en eventuell ny symaskin. Och hittade en. Som var okej prissatt och hade vunnit lite tester och sådär. Eric hejade på från andra soffan och så slängde jag iväg en beställning. Och nu står den här och glänser i all sin prakt. Och jag har ärligt talat inte hunnit testa den på något riktigt projekt än, men kört ett par vändor på en bit tyg ändå. Den går som en blixt! Är tyst, smidig, automatisk på många fronter och digital med en liten display. Och den matar fram tyget själv!

Snart ska här sys!