Om livet, plugg, distanskärlek, LCHF och annat krafs.
Header

Inställd resa

April 12th, 2014 | Posted by Jess in Jobb. - (0 Comments)

De senaste veckorna på jobbet har varit stressiga och jobbiga och lite trista emellanåt och samtidigt fullproppade. Vi har planerat för den mini-affär som företaget tänkte starta i Täby utanför Stockholm. Jag skulle vara där en vecka. Jag skulle åka ikväll, bo på hotell i 8 nätter och sen åka hem och vara med på Miras dop.

Men så blev det ingenting.

Igår, på förmiddagen, runt 30 timmar innan flyget skulle gå, ställer vår högsta chef in allting. Hon får kalla fötter och ångrar sig.

Därför ägnades gårdagen åt en massa samtal till människor som planerat om sina liv för att jobba i vår affär de närmsta tre månaderna. Jag var så jädra besviken, arg och ledsen. Det känns skit att vända ut och in på sig själv, jobba 14 timmar i streck i flera veckor och lägga ner energi på att översätt emailkonversationer fram och tillbaks, ringa, koordinera, fixa, dona, kolla upp, skriva, planera och kontrollera. Och sen blir allting inställt. SURT.

Idag är jag gladare. Det gör inget att jag inte måste fira påsk på ett hotellrum i Täby. Jag får två helgen tillsammans med Eric och vänner och Frankfurt istället. Livet går vidare. Och jag börjar kanske (kanske!) få lite mer skinn på näsan. Det är så här det går till i verkliga livet. Glöm pluggtider på Malmö Högskola och år som nanny i privata familjer. Arbetslivet är tuffare än så.

 

Sitter på soffan och känner redan träningsvärken börja slita och dra i mina sömniga stackars muskler. Idag har jag tränat. Tränat för första gången på säkert.. länge. Sen jag flyttade hit har jag tyvärr lagt på mig en massa äckliga kilon som jag kämpade som ett djur för att bli av med. Och nu ska de bort igen. Suck. Visst finns det något som kallas sambo-kilon? Kanske kan jag skylla på det? Eller så skyller jag på hur gott det är med socker? Eller hur lite tid jag har?

Men jag trivs inte när jeansen halkar nedanför valkarna hela tiden och jag vill kunna springa 10 km igen utan att dö. Det känns bra i själen att ha koll på kroppen och det har jag inte nu.

När jag bodde i Australien var det så enkelt. Inte enkelt att bli av med övervikten, men enkelt att vara tuff och disciplinerad och ha koll. Samma sak i Malmö. Då skrev jag samtidigt kandidatuppsats, pluggade extra tyskakurser vid sidan om och jobbade extra i två barnvaktsfamiljer. Det blir också en ond cirkel: Att jag är för duktig, för sträng, för hård mot mig själv. Det är inte heller friskt. Jag vill kunna leva och slappna av och vara normal och inte må bäst när jag späker mig själv. Det känns som en större utmaning just nu att att bara gå ner i vikt; att hitta en balans. Ibland har jag haft den. I kortare perioder. Men släpps sockermonstret eller disciplinguden lös och då… Då blir det fel. Som nu, de senaste månaderna.

Därav träningspasset. I sovrummet. Tillsammans med Jillian Michaels från USAs Biggest Loser. Workouten varar bara en kort stund, men fasiken vad det bränner i fläsket sen alltså! Bra så! Det är allt jag hinner och orkar och vill, just nu iallafall. Jag gör så. Gör så gott jag kan. (Och jobbar samtidigt vidare med att tycka om mig själv, även när jag väger lite för mycket.)

Kram på er!

Ljumheten och tankeverksamheten

March 31st, 2014 | Posted by Jess in Filosoferande. - (0 Comments)

Jag tänker inte lova något nu och jag kommer att vara försiktig med att säga för mycket. Men, det känns ändå litegrann som att det fina vårvädret som Frankfurt bjuder på ger lite mer energi i kroppen. Det är härligare att cykla hem från jobbet kl. 18.30 på kvällen när det fortfarande är ljust och mössan ligger kvar i handväskan och det blåser milt om näsan. Det är fint att inte behöva höra dynamon kämpa för att lysa vägen, inte ha kappan knäppt och inte skynda mig in för att inte bli regnad på. Vi har haft 23 grader idag, säger de som jobbar utomhus. Inne på kontoret var det stressigt och ösigt som vanligt, min rast kunder jag inte ta förrän 15.30 och då var det liksom inte lönt att äta nån mat så sen fick magen vänta tills Eric och jag varit på posten samt handlat två stora bitar fetaost i en billig liten affär på Berger Strasse.

Det blev sallad med yoghurtdressing och friterad fetaost till middag. Vi tittade på Hannibal samtidigt och jag fick blunda emellanåt för att kunna svälja den salta, mjuken osten samtidigt som Will Graham upptäcker en totempåle fylld med halvtförmultna människokroppar.

Det är måndag och veckan har kört igång. Mina tankar är hos sommaren och de planer som håller på att ta form. Kanske blir det två midsomrar i år?

Nu blir det grafiskt

March 30th, 2014 | Posted by Jess in Sverige. - (0 Comments)
Efterrätt från himlen: Pannacotta med maräng och hallonsorbet

Efterrätt från himlen: Pannacotta med maräng och hallonsorbet

Lunch på Grand Hotel

Lunch på Grand Hotel

Ledsen och våt och kall tjej

Ledsen och våt och kall tjej

Dagen innan han kom med solsken och plusgrader

Dagen innan han kom med solsken och plusgrader

Eric äter våffla på hotellet

Eric äter våffla på hotellet

Eric fikar framför brasan på Skansen

Eric fikar framför brasan på Skansen

Vasaskeppet

Vasaskeppet

Jag var jädrigt bländad, okej?!

Jag var jädrigt bländad, okej?!

Romantisk handhållning på renfäll

Romantisk handhållning på renfäll

Saluhall!

Saluhall!

Trång gränd, kortbenad tjej

Trång gränd, kortbenad tjej

Selfie i Gamla Stan

Selfie i Gamla Stan

Stockholmshelg och vårkänslor

March 29th, 2014 | Posted by Jess in Kärlek. - (0 Comments)

Det har gått mer tid sen sist, jag vet inte vart den tar vägen, den där jädra tiden. Sen sist har jag hunnit med en jobbresa till Stockholm och Grand Hotel som sen förvandlades till en semesterhelg med Eric då han kom på torsdagsmorgonen. Vi åt hotellfrukost (man fick göra sina egna våfflor!), Promenerade omkring, åkte på båttur, imponerades av Vasa-skeppet och höll varandra i handen precis hela tiden.

En helg full med slöande och god mat och Skansen-besök och kärlek var precis vad vi behövde. Vardagen är nämligen minst sagt intensiv. Det var egentligen tänkt att jag skulle få jobba på kontoret i Frankfurt några veckor nu, men så frågade dem om jag vill ha hand om ett projekt i Täby och vara borta i tre veckor?

När jag frågade Eric svarade han fint och frikostigt som vanligt; jag fick göra som jag ville, han stöttar. Men så lade han till “fast du flyttade väl ändå hit för att vi skulle bo ihop?” Och det har han ju rätt i. Så jag pratade med chefen och sa att en vecka kan jag tänka mig, en vecka med 12-timmarsdagar och enkelsäng på ett kalt hotellrum och middagar tillsammans med en roman. Så nu blir det nog det, över påsk dessutom, inget äggletande för mig. Vi får väl se.

Idag skiner solen i Frankfurt. Vi gick på promenad i dunväst och halsduk med tunn långärmad t-shirt under och höll på att svettas ihjäl. Älskar helg, älskar fint väder, älskar livet just nu. Jag ser mig omkring i den lägenhet som vi nyss storstädade och är så nedrans tacksam för allt. För allt och alla som jag har i mitt liv. Jag uppskattar det nåt så enormt och tänker ofta att det borde hända nåt trist snart, att jag har det för bra. Men det bästa är såklart att inte oroa mig för sånt som inte hänt, utan istället bara njuuuta.

Jag har börjat läsa böcker igen, lovat mig själv att inte leka med mobiltelefonen i sängen, utan istället trycka i mig ord efter ord på svenska, engelska eller tyska. Vi har ätit smarrig helgfrukost idag, jag laxröra, han ägg- och salamitoast. Snart kommer Erics föräldrar och säger hej och hämtar symaskinen som jag fått låna ett tag. Vi ska göra ceasarsallad med dressing från scratch till middag, kolla lite streamad tv och njuta av lördagskvällen. Livet är fint.

 

Helgens bästa stund

March 13th, 2014 | Posted by Jess in Filosoferande. | Sverige. - (0 Comments)

Jag vaknar av att svenska solstrålar silar in genom de tjocka gardinerna jag dragit för bara några timmar tidigare. Det är måndagmorgon i Stockholm och mitt trötta huvud vilar ännu tungt på en Scandic-kudde, en likadan som det vilade på i Östersund natten innan. Helgens två konferenser är över. Jag har stått upp i tio timmar och pratat om marknadsföringplanser, provisionssystem och aktivitetsregler. När arga damer med tysta män har skrikit om missade fakturor och sura återförsäljare har beklagat sig över lås som går upp så att miljontals kunder tappat sina armband har jag lyssnat tålmodigt, antecknat och lagt huvudet på sned. “Jag förstår.” I fikapauserna har jag sörplat i mig en snabb te medans mina ögon haft konstant kontakt med både upprymda, pratglada deltagare och ett armbandsur som påminner om att rasten snart är slut.

Men nu är det måndagsmorgon och konferensdeltagarna är inte i mitt hotellrum. Rasten har precis börjat. Jag stiger upp ur sängen med sand i ögonen och duschar snabbt för att spara tid. På vägen hem måste kläderna inte vikas och allt ska bara få plats. Bokaffären jag besökte i Jämtland några dagar tidigare försåg mig med svensk deckare när de är som bäst. Jag tar den halvt utlästa boken under armen och springer ner till frukosten. Matsalen är nästan tom. Det är jag och en man som läser DN och kvinna och hennes man som pratar lågmält om charterresor och besprutade tomater. Frukosten frestar.

Det är jag, min svenska deckare och en assiett med mat. På hotell görs undantag. Belöningen får de två avdomnade tårna, min hesa röst och den känsla av utmattning som tynger mina axlar stavas svensk frukost. Det blir stenugnsbakat knäckebröd med ett tjockt lager leverpastej, inlagd, räfflad gurka som bara Sverige kan få till och en jättekopp med svart te. Min diet tillåter inte knäckebröd, men mitt förstånd tillåter dieten av ta en paus. Det smakar som avkoppling, frid och stolthet. Den tjugoåttaåriga tjejen som sitter i Scandics frukostmatsal och mölar i sig leverpastej som om hon bor på ett ställe där det inte finns har precis klarat två konferenser på egen hand. Hon är vuxen. Ingen har frågat om hon vill föreläsa om regler och bestämmelser. Om hon vill flyga sex gånger på tre dagar. Om hon vill släpa med sig smycken och handböcker och kataloger och broschyrer och presenter och namnskyltar och fan och hans moster (och hennes granne.) Det är livet. Det är jobbet. Och det är enormt utvecklande, tufft och roligt.

Lagom tills att hjältinnan i boken lyckas få slut på batteri i mobilen, bli påkörd av mördarens bil samtidigt som ett barn kidnappas hämtar jag och min sinande aptit ännu en tallrik från buffén. Färska hallon ovanpå krämig yoghurt, överrösta med nötter och frön. En kopp te som ryker ånga på min kind när jag böjer mig över skålen för att få fler pumpakärnor i tänderna medan ögonen inte lämnar mitt modersmål på boksidan.

Det är måndag och buffén stänger redan klockan nio. Tre besvikna norrmän får vända i dörren och jag får lite dåligt samvete för de renskrapade tallrikarna brevid mig. Men jag var där i tid. Jag hann få i mig två tallrikar svensk lycka, läsa min bok och andas lite. Utan att någon drog i mig. Efter ett tag är boken slut. Jag ögnar igenom författarporträttet och utdraget ur nästa bok och baksidans text, men sen är verkligen alla orden lästa, min tekopp är tom och på Arlanda står ett flygplan som ska ta mig och min finska kollega tillbaks till verkligheten. Med leverpastej i magen och svensk sol i ögonen och en varm känsla av lugn i magen.

(Helgens andra bästa stund: 18 grader i Frankfurt, Eric har köpt blommor och möter mig med en stor kram i den fina lägenheten som är vår i min hemstad Frankfurt.)

Så länge skutan kan gå.

February 25th, 2014 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Herregud, kan tiden bara sluta gå så himla snabbt?! Och kan jag sluta börja varje blogginlägg med att klaga på hur snabbt tiden går?!

Sen vi sist hördes har jag bland annat hunnit vara med i en cykel-/bilolycka, jobbat helg på kataloglansering i Darmstadt, fått ge lilla MZ en snabb kram, tittat på House of Cards med Eric och hängt med tjejerna både hemma hos Izabella och på lunch på Berger Strasse.

Igår hade jag ledigt som kompensation för helgens slit i Darmstadt och det var väldigt skönt. Jag känner mig annars helt okej, mycket att göra. Fortfarande massor av syprojekt som väntar här hemma som jag aldrig riktigt har tid till. Kanske i helgen?

Jag mår bra.

Cancellerad resa och helgplaner

February 13th, 2014 | Posted by Jess in Friends. | Jobb. - (0 Comments)

Då var det snart fredag igen. Livet är indelat i veckodagar och helger. Båda lika fullpackade med information och människor och aktiviteter och action. Veckan har bjudit på lite drama på jobbet, chefen bestämde hastigt och lustigt att min kollega i Sverigeteamet inte får följa med på eventet som vi har planerat där i mars, så nu ska en annan kollega med istället och ansvaret på mina axlar blev lite tyngre. Vi måste dock göra det bästa av situationen.

Idag visade inköparna upp den nya smyckeskollektionen och det är vackra saker kan jag säga, vill ju lite smått kanske börja sälja litegrann, fast jag egentligen inte är en säljare. Men människor har så positiva erfarenheter på hälsonivå av våra smycken att jag känner att det vore synd att inte dela de med vänner, släkt och bekanta.

Får se om jag kan kränga nåt när jag är i Sverige nästa gång.

Eric har jobbat till jättesent varenda kväll den här veckan, utom i tisdags naturligtvis, då jag drog till keramikmålarstället för att jobba vidare på min pastellskål. Då kom han hem i tid så jag fick dra där ifrån och träffa honom på en kalkon- och champinjonsallad på Schöneberger istället. Också mysigt.

I helgen ska jag klippa mig, en trettioårig småländska ska firas, det blir tre rätters middag här med svärföräldrarna och däremellan lite businessklädershopping åt mig.

Vi kör vidare helt enkelt.Jo

Resestress och kvällstankar

February 9th, 2014 | Posted by Jess in Filosoferande. - (1 Comments)

Hemma på soffan i Bornheim sitter nu en trött svensk tjej som är slutkörd i både kropp och knopp. Mest knopp tror jag, om jag ska vara ärlig. Det tar på krafterna att rusa iväg efter jobbet, hoppa på ett plan, umgås med så många fina människor som möjligt, snabbt andas in så mycket sövdiansk luft som får plats i lungorna och sen i all hast lämna ett ettårskalas för att inte missa bussen till tåget som tar en till flyget tillbaks. Puh.

Jag har kommit fram till att två nätter är för kort. Inte värt det. Och då har jag ändå haft en med beröm godkänd helg hemma i Skåne. Emelies lille påg är ljuvlig, mormors födelsedag firades med släkten och smarrig mat och Ms kalas idag blev pricken över i:t.

Men det är ändå stressigt. Började storgråta så fort jag kom innanför dörren här hemma. Jag tycker liksom synd om Tysklandslivet på nåt makabert sätt. Sverige är så fint och har en relation med mig som är svår att toppa. Tyskland får kämpa för att hålla jämn takt med den. Och Tyskland har blivit vardagen som ligger i vågskålen mittemot semsterns, Sveriges.

Eric blev rädd när jag dök upp med tårar i ögonen och en panikångestattack på väg att bryta ut. Jag vill så gärna få ihop det. Att det ska funka. Att jag inte ska glida ifrån mina föräldrar och missa mina bästisars barns uppväxt och se på när mina syskon skojar mer med varandra än med mig och känna mig dum som inte vet hur man handlar snus på Kvantum och framförallt: Att inte Eric ska känna att det är hans fel. Att han har tagit mig från Sverige. För mig tar ingen. Jag bor och jobbar och lever och älskar där jag vill. Det är mitt val.

 

Förbered er på mycket fint.

I gårdagens inlägg nämndes en rad fina händelser, dock har jag väl fortfarande inte berättat det absolut finaste som hänt denna sidan jul?! Jag har fått en liten systerdotter till! Dock är det inte Jannicke som likt Maria i hemlighet fött en liten gosse i nåt stall, utan min bästaste vän Emelie och hennes man Martin som fått en bäbis! En liten Knopp! En liten varelse som jag än så länge bara sett bilder på men som ser ut att vara precis så mjuk och sötluktande och gosig som alla bebisar är. Och jag tänkte lite extra på honom och hans föräldrar när jag i lördags var hemma hos G (fem år) och lillasyster O (4 månader). Lilltjejen är också himla go, men när hon efter nio timmar i min famn fortfarande inte vill somna, då börjar liksom söthetens positiva laddning långsamt trappas ner.

Så fort hon sen hade slutit sina stora mörka ögon och somnat på min hand, återkom hennes söthet med 200 procent. Bebisar alltså. Sån bra uppfinning.

Tillbaks till Knoppen. Honom ska jag få lära känna i helgen för då bär det av till Sverige och Skåne på en väldigt kort och väldigt dyr resa. En sån som jag lovade mig själv och alla nära att jag skulle åka på ibland, för att jag vill. Inte för att det passar bra i jobbschemat, är billigt, eller särskilt praktiskt. Utan för att jag vill snusa på nya medlemmen i familjen Persson/Lasson, stryka honom över det mörka håret, kramas med de nyblivna föräldrarna, gå på ett ettårskalas och bara känna att jag också hör hemma där. Trots att jag missar så mycket och saknar så mycket. Fina händelser alltså. Livet är fullt av dem.