Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Ja mina kära vänner. Tiden går fort när man har roligt. Förra helgen var jag i Polen. I fyra nätter försmäktade jag i detta land där maten var grå, beige, brun och mörkbrun. Men där det fanns ett härligt hotell och två fantastiska vänner. Och mycket snacks. Det var underbart och det gick bättre än förväntat att vara borta från Elsa.

Men när jag äntligen fick henne i min famn på flygplatsen i Frankfurt så grät jag hejdlöst. Det var som en lättnad som fick axlarna att sjunka och hjärtat att lugna ner sig. Återförenade. Som det ska vara, tillbaks till verkligheten på ett fantastiskt sätt. Hela veckan sen har jag njutit av hennes sällskap, gosat med henne, diskuterat tomten och hans nissar, ätit pepparkaksdeg och gått på promenader i iskylan.

Det har samtidigt varit mycket att göra, både på jobbet och med det evighetsprojekt till adventskalender som jag tvunget vill sy för hand som en jävla medeltidskvinna. (Det blir finast så, plus att min symaskin är kass.) Men idag har vi bakat det lilla av degen som var kvar, med hjälp av svärmor, så nu luktar det peppisar här hemma. Eric var ledig i fredags och hängde med oss. Och på torsdag kommer mina föräldrar på besök och ska leka med Elsa och gå på julmarknad. Det blir mysigt det.

Julen är nära nu. Och jag gillar det.

Morsan på (dyr) vift

November 24th, 2016 | Posted by Jess in Resa. - (0 Comments)

Efter många om och men så hamnade jag till slut här, på Emporia i Malmö med en kopp te och min dator. Lufthansa strejkar i dagarna så den spa-resa med mina bästisar som skulle ta sin början idag med en flygning från Frankfurt till Köpenhamn blev mer dramatisk än önskat. Igår fick jag ett sms från Lufthansa att de hade ställt in min flygning. Jag fick inte boka om online, utan skulle ringa till dem. Tillsammans med alla andra 350 000 resenärer som plötsligt stod utan flyg. Det var inte det lättaste. Jag hamnade liksom inte ens i en evig telefonkö, utan de lade bara på luren efter att ha upplyst mig om att för många ringde samtidigt.

Så jag slet mitt hår och våndades. Hur skulle jag lösa det här? Eftersom vi ska vidare med en färja från Ystad ikväll, var jag tvungen att vara i tid till den. Tåg skulle ta 13 timmar och kosta runt 2000 kronor. Flygen som fanns kvar minskade i rask takt och kostade minst 5000 spänn. Plötsligt blev vår smidiga lilla spa-resa väldigt väldigt dyr. Men att ställa in kändes inte heller rätt. Väldigt aniklimatiskt såklart, efter att Eric tagit semester och Malena och Emelie och jag lyckats enas om den här helgen.

Så jag bet i det sura äpplet och länsade sparkontot och köpte en biljett med AirBerlin. Imorse flög jag först till Berlin och sen till Köpenhamn. Det gick okej. Smockfullt plan så jag tvingades checka in min väska i Frankfurt och var osäker på om den skulle förstå att vi skulle vidare till Skandinavien, men det gick bra.

Så jag kom fram med många timmar till godo innan jag ska träffa vännerna på middag i Ystad innan båten går. Jag har handlat hörlurar, en Pelle Svanslös-bok till Elsa och nån pocket till mig själv. Och så har jag jobbat, som jag skrev i början. Nu börjar det dock bli dags att stänga ner datorn för att leta upp pågatåget som tar mig vidare.

Jag tycker om att vara själv. Att kunna läsa och tänka och titta på människor. Det är julmusik och mys här. Men naturligtvis saknar jag Elsa så att det svider i magen. Dessutom hade hon feber imorse och har en rälig hosta. Men det blir nog bra det här. På måndag är jag hemma igen. Förhoppningsvis.

London II: vallmoblommor, solsken och shopping

November 17th, 2016 | Posted by Jess in Resa. | Ungen - (0 Comments)

När vi vaknade i London efter en natt i trång lyxhotellsäng var klockan 8 hemma i Tyskland så det får väl räknas som sovmorgon. Madde skulle åka hem en timme senare så vi tog oss sakta över till deras hotellrum för att säga hejdå.

Sen väntade en frukost bokad på mysiga Cote Brasserie. Jag fick en väldigt ostig croque monsieur och de bästa fattiga riddarna jag ätit i mitt liv. Så. Gott. Som tur var vädret finare den här dagen så vi strosade omkring i väntan på att affärerna skulle öppna. Vi hade ju lyckats pricka in en helg då britterna kommer ihåg de soldater som stupat i alla krig och för att hedra dem bär de vallmoblommor på kavajslagen. Väldigt fint faktiskt. Så på Sloane Square där vi började shoppingen hade de en minnesgudtjänst med marschband, scouter och kör. Pampigt! Plus att en massa rika människor vandrade omkring med sina perfekta kläder och perfekt sminkade ansikten och perfekta små barn. Solen sken och stämningen var på topp!

Så vi shoppade loss! Jag köpte en klänning, en tröja, ett par tights och ett par fluffiga inneskor till Elsa. Och en halsduk till Eric. Och en väldigt fin plånbok till mig själv. Sen gick vi längs med King’s Road, tittade på människor och fina saker. Antropology alltså, där ville vi ju handla allting.

Jag hann också med att prata med Elsa och Eric i telefon. Jippi! Sen var vi i princip tillbaks på hotellet så då sa Izabella och jag hejdå till Angelica och åkte mot flygplatsen. Vi hann med en sen lunch där innan ett fullproppat plan lyfte mot Frankfurt.

Eric hade fått instruktioner att lägga Elsa om hon verkligen var supertrött, men att det var okej för mig att hon var uppe lite extra länge så att jag skulle hinna träffa henne… Vi landade nån kvart tidigt och sprang sen genom hela flygplatsen för att hinna med ett tåg som vi hade bestämt skulle hinnas med. Vi hann. Men sen missade vi tunnelbanan på Konstablerwache och fick vänta där i nio minuter.

Snacka om att tiden gick långsamt när man var så nära hem och små knubbiga armar kring halsen och världens godaste doft, den av min familj. Men sen kom vi äntligen hem och Elsa satt nybadad på soffan och tittade på Mamma Mu och blev glad att se mig.

Helgen i London var väldigt härlig. Vi hann med smarrig mat, bokläsning, höga och låga diskussioner och mycket skratt. Oavsett hur mycket jag saknade Elsa så vet jag att det är bra för mig att få vara själv lite ibland. Nästa helg händer det igen, då jag ska på spa i Polen. I FYRA nätter!!

Busiga barn och koncentrerade barn

November 16th, 2016 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Innan vi skulle ge oss av mot musiktimmen idag så var det lite av en kamp att få på Elsa kläder. Hon tramsade hela tiden och brydde sig inte nämnvärt när jag sa till henne att jag ju då skulle bli tvungen att åka själv till musiken. Kunde ju inte direkt kasta upp en nakenfis på cykeln i november. Men hon fick på sig kläderna till slut, efter att jag blivit ömsom arg och ömsom diskret fnissig åt hennes minspel, och vi kom iväg till musiken. Återigen, jag älskar musiken. Elsa med. Idag var det dock två väääldigt “busiga”/störiga barn där som inte gjorde mycket rätt. Deras mammor försökte desperat hålla efter dem.

I vanliga fall är lärar-Brit ganska tolerant och tycker att det är okej att barnen själv bestämmer villkoren de medverkar på. Det är okej att sitta på bänken och titta. Det är okej att inte klappa, inte sjunga, inte vilja spela på en maracas eller vifta med en sjal. Men det är inte okej att springa omkring och skrika som galningar, sparka på gitarren eller klättra på borden.

Och det visade Brit idag. Tydligt. Elsa märkte det inte så mycket. Men hon märkte att två barn var busigare än vanligt. Och det gjorde henne också lite rebellisk. Men bara medan Brit bytte skiva mellan två låtar. Sen kom hon omedelbart tillbaks igen och grabbade tag i träpinnarna och började spela.

När vi kom hem pratade vi om de busiga barnen. Om hur de hade stört oss andra så att vi knappt kunde sjunga. Och om hur man bör lyssna på sin mamma och sin pappa och sin Brit. Elsa var så koncentrerad och lyssnade med allvarliga ögon och halvöppen mun. “Älsa?” frågade hon. “Älsa tamsa?”. Nej, intygade vi, du tramsade inte. Du lyssnade och spelade och klappade och dansade. Såklart. Men att man kan vara sådär tramsig som de andra barnen alltså och att folk blir arga då. Där lärde hon sig något nytt.

Kanske blir det lättare att få på kläderna imorgon?

Vår 20 månader gamla papegoja

November 15th, 2016 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Nu har det flyttat in en liten, gullig papegoja här hemma. Hon heter Elsa. Hon gillar ädelost och sina dockor och att få vara med och skära svamp. Allt jag säger, säger hon efter. Med världens bästa accent, och så gott hon kan. Hon fick leka med mitt smink när jag packade upp efter London. Sen ville hon göra det igen idag och då sa jag att nej, det gör vi inte mer. “Kanske en annan dag”. Hon svarar helt snusförnuftigt: “Ja, mamma. Älsa leka mink en annan dau”.

Så där fortsätter det. Även ord som hon hör för första gången och inte vet vad de betyder gillar hon att upprepa. Jag: “Åh nej, en maska på strumpan!”. Elsa: “Nein! Matta på tumpan!”. Jag hoppas att min hemmasnickrade fonetiska skrift lyckas göra det rättvisa. Det är alltså väldigt, väldigt gulligt.

Jag: “Jag tror vi får släcka lampan igen nu, vi ska ju gå och handla.”
Elsa: “Lekka lampa, vi handla nu”

Jag: “Mormor kan inte prata med oss nu för hon ska dansa zumba med sina kompisar.”
Elsa: “Måhmåh inte pata, måhmåh dana zumba”.

Så ja, underbar papegoja här hemma alltså. Nu gäller det bara att jag håller mina fans, jävlars och rövhåls för mig själv.

Elsa: “Fan, javlaj, jövhal”

Lördagen startade 5.00. En tid som jag inte längre måste vara vaken, oftast inte iallafall. Men ni vet kanske hur det är? När man ska ut på äventyr så är det mest spännande att gå upp så tidigt. Jag hade förberett allt kvällen innan för att kunna vara så tyst som möjligt för att inte väcka Eric och Elsa. Det gick bra. När jag var färdig kastade jag ut mina stövletter i trapphuset och tog på mig det sista där. Sen mötte jag Izabella vid tunnelbanan och åkte mot flygplatsen.

Vi hade alltså en helg i London framför oss. På grund av arbetande män och små ungar kunde vi inte vara borta hur länge som helst. Så istället la vi allt krut, både ekonomiskt och känslomässigt på två dagar och en natt i en av Europas dyraste städer. Vi landade efter en bekväm flygning (Lufthansa levererar ju nästan alltid) och tog tunnelbanan till vårt hotell. Det var konstigt, men härligt att kunna läsa bok på planet. Att inte konstant behöva underhålla en liten tjej som vill läsa säkerhetsinstruktionerna femtioelva gånger. Det var lagom mycket saker att hålla reda på och inga blöjor att byta.

Hotellet var lyx. Och kostade därefter. Dörrvakter och bagagekillar som var väldigt hjälpsamma och gentlemanniga. Och receptionister som tyvärr inte förstod engelska. Vackert och pampigt nere i lobbyn, men tyvärr lite i minsta laget uppe i rummet. Jag delade med Izabella, och det blev så småningom en väldigt intim natt i den 135 cm breda sängen. Medan det fortfarande var morgon åkte vi upp för att hej-kramas med Angelica och Madde som hade kommit kvällen innan och låg och drog sig i sitt rum.

Sen började dagen med en stadig brunch på Tom’s Kitchen. Jag åt omelett och fruktsallad. Men det bästa var den färskpressade äppeljuicen, mild och fin. Sen shoppade vi lite i spöregnat. Tog oss mest mellan olika stora varuhus, spanade in julskyltningen på Harrod’s till exempel. Till slut hamnade vi på café för att kunna prata prata prata.

På kvällen tog vi en Uber till restaurangen vi hade bokat. Det är en himla bra uppfinning, det där med Uber. Det är som en taxi som körs av privatpersoner. Man kallar på dem via en app i telefonen, får reda på pris och allt innan och det är mycket billigare än taxi. Dessutom himla trevligt att snacka lite med de trevliga människorna som kör London runt med sina bilar för att tjäna lite extrapengar.

Maten på restaurangen kräver egentligen sitt eget blogginlägg. För den var fantastisk. Det var en sjurätters avsmakningsmåltid som innehöll allt från pumpapuré, märgsmulor, chokladmousse, rödbetstartar, svartrot, brittiska ostar och inlagd rödlök. Alltså vi satt och oade och aade i tre timmar. Så. Sjukt. Gott. Det är liksom mat på en helt annan nivå när sött, salt, syrligt, hårt, mjukt och varmt och kallt kramas i munnen samtidigt. Omöjligt att försöka förklara i ett fattigt blogginlägg. Jag önskar bara att alla fick chansen att äta en sådan måltid. Capricciosa och falukorv är gott som tusan ibland, men detta definierar liksom vad mat kan vara och hur avancerad vår lilla mun är. Den kan ta emot smakupplevelser som får det att brusa i huvudet.

Efter att vi njutit klart tog vi en annan Uber tillbaks till hotellet och satte oss i baren där för att låta kvällen klinga ut som man säger på tyska. Det blev alldeles för sent med tanke på vår tidiga starttid, men det var det värt. Det är ju inte varje dag man är i London utan barn. Natten var kort, men okej. Sen körde vi igång igen i den pulserande storstadens solsken.

Plötsligt både blind och stum

November 10th, 2016 | Posted by Jess in Skit. - (0 Comments)

Efter att Elsa och jag cyklat staden runt och gjort ärende kom vi hem för att laga middag. Vi hade i förmiddags lyckats komma över ett paket kycklingfiléer för halva priset eftersom de gick ut idag. Då fick jag plötsligt väldigt ont i huvudet. Sen kom en bekant känsla i vänsterhanden. Fingrarna domnade bort. Jag fick svårt att se. Huvudet pulserade och snart var också ansiktet bortdomnat på vänster sida. Elsa pladdrade på som aldrig förr och var superglad att vi hade lyckats tillverka is i frysen. Hon tjatade om att hon ville äta isen. Jag låg på sängen i sovrummet och försökte förklara att jag hade ont i huvudet. Då hämtade hon sin bok med fordon där en kille blir hämtad av ambulans för att han har ont. Jag sa att jag inte behövde ambulans. Men det kändes nästan som det.

Eric ska vara ledig imorgon och därför kunde jag räkna ut att han troligtvis skulle jobba över idag. Också. Messade honom och fick detta bekräftat. Då frågade jag mamma om inte hon kunde komma förbi och ge Elsa kvällsmat och lägga henne. Det ville hon gärna, men det hade ju tagit över tio timmar för henne att komma så vi nöjde oss med ett Skypesamtal istället.

Då hade jag så ont i huvudet att jag grät. Dessutom såg jag bara typ 30 % av det jag normalt ser. Och kunde inte prata heller. Nu började jag oroa mig för att det var en stroke. Jag hittade inte orden. Till slut ringde jag Eric och försökte förklara att jag inte kunde prata. Han fattade allvaret och kastade sig på cykeln.

När han kom hem hade jag precis tryckt i mig 1000 mg paracetamol och började känna mig bättre. Nu är jag trött och lite tjock i huvudet, men kan se och prata igen. Skönt.

Vi hoppas på en bättre dag imorgon och framförallt i helgen då en TJEJHELG i LONDON väntar. EXALTATION. (Ja, det är ett ord.)

Snipp snapp, musiken lockar

November 9th, 2016 | Posted by Jess in Tyskland. | Ungen - (0 Comments)

Idag har vi lekt med Noah och varit hos frisören. Elsa satt och ritade medan jag klippte mig och sen fick frisören ge sig på hennes lugg och toppar också. Det gick hur bra som helst, mycket tack vare skynket hon fick på sig som var fullt med dalmatiner. “Alba! Killa!”

Dock blev jag bara medium nöjd, så här i efterhand. Men vi fick brått på slutet för att hinna till musiken så vi betalade och cyklade iväg. Får gå dit igen imorgon för en liten extra ansning. Musiken var väldigt trevlig, som vanligt. Jag älskar att se Elsa uppmärksamt hänga med lärar-Brit på allt hon gör. Elsa dansar, spelar maracas, slår på låren och hoppar så bra en 1,5-åring kan hoppa. Men det bästa är fortfarande såpbubblorna och den lugna musiken på slutet. Då får jag tårar i ögonen, varje gång.

Ikväll var det även dags för körsång för mig, utan man och barn. Men eftersom Eric glömde bort det var han inte hemma i tid. Så jag fick lägga Elsa och sätta mig med jobbet på soffan som vanligt istället. Lite bitter, men ändå förvånansvärt lugn. Skit händer liksom. Får väl försöka komma iväg till kören nästa vecka istället.

Nu ska vi sova.

Ikea med svärmor/farmor stod på schemat idag. Vi stack dit efter Elsas tupplur efter att ha hämtat upp Kristina hemma. Jag hade lovat Elsa att de hade fika på Ikea och hon blev inte besviken. Hon fick en liten prinsesstårtsbakelse, Kristina drack kaffe och jag drack te. När vi kom hem på kvällen redogjorde hon detta för sin pappa genom att säga: “mamma täj, moo kaffe, elsa kaka”.

Sen tog vi ett varv i varuhuset som har så mycket fina saker att jag drömmer hårdare än på länge om ett hus. Samtidigt som mycket känns väldigt Ikea, så har de fina lösningar och härliga juluppställningar just nu. Jag köpte ett nytt duschdraperi, några ljus och en glödlampa. Bra runda på Ikea. Det handlade ju massor om att umgås med släkten också och det lyckades vi med. Elsa var på toppenhumör. Hon gick runt och testade soffor, busade i barnhörnan och möblerade om bland låtsaskrukväxter.

Sen blev det köttbullar till middag här hemma, nu sover ungen och jag har jobbat färdigt. De senaste kvällarna har inneburit ett evigt spring in till Elsas rum. Hon har seriöst kallat på mig varannan minut och inte slutat förrän jag kommit. Hon har bett om vatten, kastat ut gosedjur och korvat runt så att sovpåsen blivit mindre och mindre. Rätt drygt och väldigt onödigt. Så ikväll, innan vi sa godnatt, så sa jag till henne att jag gärna kommer om hon behöver mig, men att det är kväll och dags att sova. Det finns ingen anledning att ligga och skrika efter mamma konstant. Jag älskar dig, puss puss, ses imorgon.

Inte en enda gång kallade hon. Hon låg och småpratade med Svea, sjöng lite på Blinka lilla stjärna och somnade sen.

Grannsämja och pennkorkar

November 7th, 2016 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Elsa och jag sprang på den kedjerökande arkitekten som jobbar på bottenvåningen här i huset. Vi var på väg hem från lekplatsen i duggregnet när han stannade oss för att småprata några ord. Elsa som hade gått hela vägen hem ville nu att jag skulle ta henne på armen (“mamma bäja”). När vi gick där ifrån frågade Elsa vem han var (“han gubbe?”). Jag förklarade att det var vår granne, att alla som bor i huset är våra grannar. Nej, jag valde att inte gå in på det faktum att den här grannen faktiskt inte bor där utan bara jobbar där. En trappa upp träffade vi en kille i min ålder som vi inte sett innan. Vi sa hej och jag frågade om han bodde i huset. Jo, han var nyinflyttad sen helgen så vi skakade hand och jag hälsade välkommen innan vi stapplade vidare upp. Elsa frågade vem han var (“han pojke?”). Jag förklarade att han också var vår granne eftersom han också bor i huset.

Efter Elsas tupplur gick vi ut en sväng igen, mest för att leta efter hundar och kråkor, men också för att lämna ett paket på posten och köpa smör. Vi sprang in i den nya grannen igen och jag sa hej igen. När han hade stängt dörren bakom sig skakade Elsa min hand och sa “hejhej grannen”. Så. Gullig. Och som hon hänger med i världen, ibland bättre än jag. Ofta bättre än Eric.

Som när vi hittade vad som såg ut som en kork till en överstrykningspenna i soffan och jag ville ha med henne in på kontoret där alla pennorna finns. Jag ska leta upp pennan utan kork, förklarade jag. Hon svarade inte och satte kurs mot vårt sovrum. Jag hörde henne dra ut Erics nattygsbordslåda. Jag hittade ingen överstrykningspenna utan kork. Då ropar Elsa från sovrummet “Mamma! Elsa hitta!” Då hade hon uppenbarligen koll på att det inte var en kork till en penna utan en kork till ett USB-minne som låg i den där lådan. Så. Smart.