Om livet, plugg, distanskärlek, LCHF och annat krafs.
Header

Lite tårar och finbesök på G

April 10th, 2015 | Posted by Jess in Kärlek. | Sverige. | Ungen - (1 Comments)

Livet med bebis går vidare. Det är ju inte direkt en hemlighet att det är finare att vara två om allt så jag njöt av påskhelgen med Eric och sörjde när han stack till jobbet på tisdagen. 

Igår bröt jag även samman och grät så att ögonen svullnade för att det är så trist att han är borta hela dagen, missar när Lillstrumpan är på bra humör, när vi går på promenader och gosar på soffan. Kommer sen hem lagom till hennes skriktimmar börjar på kvällen. En av oss guppar omkring med henne medan den andra lagar snabb middag, äter så snabbt som möjligt så att bebisen kan byta famn och även den andra parten få varm mat. Sen turas vi om, jag ammar, Eric skumpar och byter blöja. Sen är klockan 22, vi är slutkörda och stupar i säng (om bebisen tillåter det). Då har vi hunnit pussas en gång och i bästa fall snabbt berättat om vår respektive dag. Suck. 

Naturligtvis är det inte riktigt så nattsvart och Elsa är världens finaste och värd allt guppande i världen, men annorlunda är det. Jag tänker också att hon inte ens är 4 veckor än och att allt tar tid och att hon som minibebbe naturligtvis kräver extra mycket tid och närhet och boob. Framförallt boob. Jag hade helt enkelt ett anfall igår. 

Passade även på att gråta för att jag saknar Emelie och Malena så jädra mycket. Tänk att de inte får träffa min bebis förrän till sommaren liksom, det är ju inte rättvist mot nån! Sugigt läge. Som sagt, ett anfall. Please don’t hold it against me. 

Men idag kommer iaf mamma och pappa på besök! Till Frankfurt! Om allt går som det ska med deras resande så inträffar de i lägenheten runt 21 ikväll och det ska bli så fint att presentera dem för sin dotterdotter. Jag tror de kommer att gilla varandra. Helgen ska bjuda på sommarvärme och sol så vi kommer förhoppningsvis få det väldigt härligt. 

Okej, bebisen är vaken och kräver att jag öppnar mjölkbuffén. Igen! 

Kram på er!!

Jaha, sen vi hördes sist så har lillstrumpan och jag klarat av våra vardagliga sysslor fint. Eller ja, hon skötte sig exemplariskt, sov gott i vagnen, men jag klantade mig eftersom det visade sig, när vi väl kom till posten som ligger en 30-minuters promenad bort, att de inte hade vårt paket än. Suck. Så vi fick gå tomhänta därifrån igen och tänker göra ett nytt försök på tisdag.

I fredags kom Erics syster plus bror och hans flickvän och fick träffa Elsa för första gången. Hon ammades här hemma och sen transporterade vi oss alla till en mysig liten restaurang på Berger Strasse som visade sig vara perfekt för bebisens första restaurangbesök och min första amningssession utanför hemmet. Det var lugnt och litet där, med god plats för barnvagnen och gullig personal som ville hjälpa till. Dessutom var maten väldigt smarrig.

Först lyckades vi somna Elsa i vagnen så att alla kunde äta i lugn och ro och lagom tills att min risotto med svamp och torkade aprikoser var uppäten vaknade hon och jag ammade på en bänk bredvid vårt bord. Jag som varit nervös tidigare för att flasha hela mig, det är svårt att dölja mina boobs liksom, lärde mig att det inte spelar så stor roll när en hungrig liten unge ligger i ditt knä och vill ha mat. Troligtvis skymtade både lite bröst och lite vårta fram, men jag tänker att om folk störs av det så får de kolla bort. Min tjej var hungrig. Mätt och nöjd låg hon sen i faster Thedas famn resten av restaurangbesöket.

Sen vandrade vi sakta hemåt igen i vad som kändes som vårnatten, men som egentligen var vårkvällen, typ 20.00, och sprang in i Kai, Tom och Jaana utanför Schöneberger. De tvåsistnämnda ska ha barn i sommar och bor inte i Frankfurt så det var ett lustigt sammanträffande.

Sen gick vi hem. Småbarnsfamiljen kastade in handduken och Elsa fick mjölk hemma på soffan som belöning för att hon var så duktig på restaurangen. Resten av gänget gick vidare och drack cocktails. Those days are long gone. Men jag tänker att de kanske kan komma tillbaks i små doser så småningom.

Skärtorsdag i bebisbubblan

April 2nd, 2015 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Det ligger en liten påskgumma och sover på mitt bröst. Hon är inte på väg nånstans, hon bor här hos Eric och mig.

Jag skulle vilja duscha. Kanske äta en macka och nån frukt till frukost. Sovrummet behövs luftas och tvätten från helgen hänger fortfarande ovikt på tork. Det är svårt att få nåt gjort när en liten hjälplös nyponros vill ligga nära nära hela tiden. 

Men det är samtidigt världens mysigaste när nyponrosen gosar in sitt mjuka huvud under min haka, greppar tag om mitt hår i sömnen och förnöjt dreglar lite gammal mjölk på min T-shirt. Hon luktar så gott och hennes små andetag mot min hals får hela min kropp att slappna av och njuta. 

Vi försöker ändå ha ett utanför-hemmet-projekt varje dag. Idag har vi två till och med. Vi ska gå till posten, 20 minuter bort och hämta ett paket samt skicka in papper för att få föräldrapenning. Och sen ska vi gå till Rewe (ett av Tysklands svar på Ica) och handla en massa goda ostar till påskfirandet hos Erics föräldrar på lördag. 

Så ser den ut på planeringsstadiet, vår dag. Vi får väl se hur lång tid det tar att få allt gjort, i amningspauserna och om lillstrumpan kan acceptera vagnen. 

Bebisen har kommit!

March 31st, 2015 | Posted by Jess in Kärlek. - (0 Comments)

Plötsligt får datorn utan problem plats i mitt knä igen. Magen är borta. Bebisen är här. Hon blir två veckor idag, vår lillstrumpa, Elsa Marie Matthiesen.

Efter en förlossning med värkar och noll framsteg och smärtor och epidural och tång och till slut, efter tre dagar, kejsarsnitt, ligger hon nu och snusar i vår säng. Världens finaste lilla tjej.

Snacka om att livet skakats om sen hon kom. Alla känslorna på en och samma gång. Man är så fruktansvärt sårbar när livet försiktigt lämnar ett nytt litet liv i ens händer. Hon har ingen annan, det är upp till Eric och mig att göra henne till en bra människa, ge henne trygghet, schyssta värderingar, två språk och oändligt med kärlek. Den sista känns lättast för älskar henne gör man, till och med när hon spenderar varje kväll med att skrika lungorna ur sig och när hon bajsar när man precis bytt blöja och när hon vill amma fem minuter efter att man packat undan bröstet.

Hon har mjukt mjukt hår och långa fingrar och tår, som sin pappa. En liten uppnäsa som jag och två stora mörka ögon som vi är så nyfikna på vilken färg de kommer att få. Hon trivs bra på skötbordet och njöt av sitt första bad igår, älskar kroppsvarm mjölk och känner sig osäker på barnvagnen än så länge. Hennes rumpa är skrynklig och hennes skrik gällt och högt, men när man gosar med henne kan hon titta en rätt in i själen. Hon är femtio procent Eric och femtio procent jag och hon finns för att vi älskar varandra och nu älskar vi henne i kvadrat.

Vår bebis är här.

IMG_6085

Nu jäklar ska här födas barn!

March 14th, 2015 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Kära vänner, familj, mormor och morfar,

Detta blir mitt sista blogginlägg som icke-mamma. (Om jag inte skulle få för mig att blogga från sjukhussängen med ett värkdropp i armen, men det tror jag liksom inte på själv. Är ju inte Blondinbella heller!)

Jag har precis pratat med sjukhuset och dubbelkollat om vi fick lov att komma nu och de välkomnade oss hjärtligt. Jag hoppas mest att det inte ska ta flera dygn innan lilltjejen kommer ut och så hade jag helst velat undvika kejsarsnitt även om min egen mamma uppenbarligen födde alla sina tre barn med ett sånt, så det går ju också liksom. Men ändå.

Vi har packat klart BB-väskan (Marabou Schweizernöt och nyinköpta amnings-BHar – check!) och överst ligger en åka-hem-outfit i storlek 56 som vi tänkte fylla med bebis inom de närmsta dagarna. Så himla sjukt det här. Så himla kontrollerat och konstigt, men ändå helt omöjligt svårt att veta vad som väntar, hur det kommer att gå eller hur detta projekt egentligen ska ros i hamn.

Jag är mest tacksam över att Eric kommer att vara där och hjälpa mig ro, göra tiden i båten lite roligare och kanske klappa mig på håret när min kropp känner smärta.

Det löser sig nog det här. Det brukar göra det.

Då ska vi se. Fortfarande gravid här borta. Läkare som undersökte och gjorde ultraljud i måndags konstaterade att det finns massor av fostervatten kvar, blodtillförseln genom navelsträngen är perfekt och alla utgångar är spärrade. Det verkar alltså som att lilltjejen inte ännu har ens funderat på att komma ut.

Efter ett samtal med barnmorskan en dag senare så visade det sig att det nu är upp till Eric och mig att bestämma hur länge till vi vill vänta och när vi önskar igångsättning. Detta förestående beslut fick mig igår helt nervös och hispig. Känns svårt för blivande föräldrar utan medicinsk utbildning att kunna ha en åsikt om detta och jag vill ju såklart göra rätt. Göra rätt i detta fallet betyder det som är bäst för ungen i magen.

Såklart finns det för- och nackdelar med båda sidorna. Jag är superspänd på att träffa vår bebis och lära känna den lilla människan som bor där inne. Det hade varit skönt att slippa tjockismagen, de svullna fötterna och bortdomnade händerna. Jag vill inte att hon ska bli för stor och “övervuxen” och att det ska bli ännu värre att pressa ut ‘na.

Samtidigt så verkar hon ju trivas bra där inne och alla värden är okej. Jag mår inte värre än att jag överlever och kanske finns det en anledning till att hon inte vill ut än?

Så vi funderade igår och pratade om det och träffade barnmorskan idag igen. Då meddelade vi henne att vi önskar oss igångsättning på lördag. Lördag = 12 dagar över beräknad födelse. Jag läser om den ökade risken för kejsarsnitt vid igångsättning, hur värkarna kan vara starkare och hur en massa onaturliga mediciner används för att kroppen ska fatta att en förlossning förväntas. Det kan ta dagar innan det händer nåt och här skrivs man in på BB när de ger en första hormoncocktailen och sen stannar man tills ungen är ute. Det är inte en drömlösning helt enkelt, men om det inte går på nåt annat sätt så får det bli så. Igångsättning.

Tills dess fortsätter mitt enorma intag av hallonbladste, ananas och stark mat. Jag går i trappor, städar och promenerar och jag har haft flera allvarliga samtal med bebben. Hon vet vad som gäller. Hon vet att vi alla skulle uppskatta det nåt enormt om hon kunde tänka sig att dra igång cirkusen innan lördag. Men annars har vi ett mål nu. En dag då allt börjar. Snart får vi träffa henne. (IIIIIIIHHHHHHHH!!!!!!)

Oooch väntan går vidare. Bebisen är fortfarande i magen och nu börjar jag bli liite otålig. Allt som skulle göras är gjort och allt som skulle köpas är köpt. Nu återstår det bara att se när hon väljer att titta ut.

I Tyskland får man som längst gå tio dagar över tiden, så vi vet ju med säkerhet att hon är här på söndag, den 15e, men min kropp och jag hade föredragit det om hon kunde komma lite tidigare än det. Läkare och barnmorska menar dock att det finns gott om fostervatten, blodtillförseln genom navelsträngen är fin, hon mår bra och ligger inte ens särskilt långt ner i kanalen, så att säga. Det ser med andra ord ut som att hon trivs väldigt bra där inne.

Varannan dag måste jag gå till antingen barnmorskan eller gynekologen och kolla alla värden, skriva CTG och se till så att vi båda mår bra. Vi ska faktiskt träffa barnmorskan ikväll, om ca. 30 minuter. Jag hoppas i hemlighet att hon ska säga typ “oj, du är ju fyra centimeter öppen! Här blir det snart barn!” och så får Eric springa hem och hämta BB-väskan och så får vi se lilla livet snart.

För jag har bra dagar och dåliga dagar. Jobbigast är att jag sover dåligt och får allt sämre känsel i mina händer. Alla kroppsdelar är supersvullna och nu upptäckte jag att det även bildats bristningar på magen. Jaja. Det är väl inte hela världen, men liksom, vi längtar ju efter att få träffa den här nya människan!

Nu vet ni. Än är vi inte föräldrar.

IMG_5912

Nu är jag 29 år gammal. Det beror på att jag hade födelsedag igår. Den blev väldigt lugn och fin och bebisen bestämde sig för att den inte ville dela fölsis med sin mor och stannade i magen hela dagen.

Emelie och gynekologen tipsade om hallonbladste för att sätta fart på förlossningen så det gick jag runt och sög i mig i mängder. Emelies andra tips var att städa och eftersom hon som annars brukar hjälpa oss med det hade fått lunginflammation så körde jag på det tipset också och kröp omkring på golvet i köket och skurade lister, klättra på pall för att damma skåp och skurade toaletten så att det stänkte.

Sen när allt skit hade spolats ner i vasken eller hamnat i dammsugarpåsen, tog jag på mig ytterkläder och mötte Molly och hennes aupairunge på en chokladcroissant i solen. Jag fick fina tulpaner av henne och vi tjattrade om lite allt möjligt.

På kvällen kom Eric med massor av blommor, han hade köpt 33 stycken (internt skämt) tulpaner + påskliljor så nu är finbordet fullt av färg och krisp. Jag fick också en iPhone 6 av honom i födelsedags- och pushpresent (!!!!) För att jag ska kunna ta fina bilder på Lillstrumpan sen och skicka till honom på jobbet.

Lars, Linda och Mira dök sen upp med en härlig grå sjal och en urgullig, tidig present till bebben; ett babyskydd. Det heter det väl på svenska? Alltså en bilstol för minisar? Som vi ju inte ville köpa själv, men nu har vi en som är begagnad och miljövänlig och superfin. Kanske kan alltså lilla familjen åka taxi hem från sjukan om det inte går att gå av olika anledningar?

Vi beställde pizza, åt marängsviss och skrattade åt Mira som spanade in vår lägenhets alla skåp, lådor och öppningar. Ungefär så. Sen fick jag fotmassage på soffan innan vi gick och la oss och jag låg länge och tänkte på alla fina sms och Facebookmeddelande och kort och telefonsamtal jag fått och hur glad jag är för de härliga människorna i mitt liv. 29 alltså. Känns helt okej.

 

Såhär håller jag på.

March 2nd, 2015 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Varje morgon när jag vaknar tänker jag:

– Men herregud, jag kommer ju inte ur sängen.
– Jag kan inte röra mina fingrar.
– Hur många gånger kissade jag i natt? Fem?
– Mina fötter är redan supersvullna. Jippi.
– Vad fasiken ska jag ha på mig idag?
– Jag är hungrig.
– Jag måste rapa.
– Känns som att bebisen försöker ta sig ut genom huden på magen.
– Mitt ansikte har inga konturer längre.
– Höftbenen protesterar mot allt jag gör.

– Amen, nu får hon ju snart se till att komma ut!

 

Varje kväll när jag ska gå och lägga mig tänker jag:

– Kanske kommer hon i natt?
– Hur känns en värk?
– Jag har fortfarande massor som måste göras.
– Måste verkligen få sova, hoppas det inte händer än.
– Jag vill bara ligga ner och blunda.
– Jag mår ju ändå helt okej, dagens promenad till tunnelbanan var inga problem.- Skulle ändå vilja frysa in en laddning kanelbullar innan jag ska föda.
– Vi hade ju en sån mysig helg bara vi två, med sovmorgon och så.
– Orkar inte.

– Inte är det väl tid redan?

Bebisen är fortfarande i magen. Så vet ni det. Vi har ju en deal, lilltjejen och jag, att hon ska låta mig pyssla färdigt här hemma först, innan hon kommer. Skåpet som jag har målat en massa gånger är färdigt och monterades idag med hjälp av Eric och hans pappa. Det blev en himla skillnad och nu ser jag framemot att få fylla det med finporslin och glas och sådär. Vilket ju också kommer att frigöra plats i våra andra skåp och vrår så att jag kan fixa fint där med.

Jag är alltså, om inte det framgick, fortfarande i boandets underbara fas. Magen har sjunkit ner och känns mycket mindre, men Eric fotade mig igår med bara underkläderna på och JÄKLAR vilken kagge jag går och bär på!

Är dessutom fortfarande supersvullen på händer och fötter, har ingen känsel i händerna dessutom och en två, tre extra hakor.

Sen sist har vi fått tag på ett skötbord, vagnen har kommit och allt som ska köpas inför bebbens ankomst är köpt, tror jag iaf. Vi känner oss ganska redo, även om min att-göra-lista fortfarande är ganska lång, dock mindre projekt som enkelt kan stoppas om vattnet skulle gå eller så. Inte som att måla om ett två meter högt gammalt vitrinskåp i vardagsrummet. Puh.

Idag har mina svärföräldrar varit här och kollat läget, levererat lite saker och hämtat några som vi ville bli av med. Vi åt vietnamesiskt tillsammans, Eric stack och kollade på fotboll och jag sydde lite lapptäcke. Skit vad svårt det var att få det snyggt då. Men jag kör på ändå och hoppas att lillstrumpan inte kommer att kolla så noga på det.

Nu ska vi skruva ihop en hylla, kanske äta nån kvällsmat och kolla på när Dieter Bohlen dissar folk som inte kan sjunga i Tysklands Idol. Blir bra det.